1996

Att förlåta

Ett sken av ärlighet,
lite ljus som strömmar in över mörkret.
En gnutta hopp som tänder en större eld.
Som en sval vind som kyler av glöden.
Glöden som är viktig i sig,
för värmens skull men som inte får bli alltför varm,
så att flammor uppstår och slukar något vackert.
En lättnad som leder till större njutning.
Att av egen kraft kunna förstå och förlåta,
och sedan att kunna utnyttja universums näst största kraft.
Att skänka förlåtelse och på så vis skippa rättvisa,
och att för egen del få se in i kunskapens stora hav,
och känna en lite del av kraften strömma genom kroppen som en rysning.
Ett steg bort från mörkret och människans egoism som grundar sig i oförståelse.
Att inse att alla är vi komna ur samma frö,
och att enda sättet att njuta på riktigt är att inse likheten och söka sina rötter.
Vi är alla som löv på ett stort träd som vaggas i vinden.
Sök inåt,
och inse att allas rötter vävs samman i samma stam.
Att förlåta den ångerfyllda,
är att komma ett steg närmare sig själv.