På pyramiden

2000-12-23

På pyramiden

Hur hamnade vi här, var är vi.
Frågor som dessa är av mindre vikt.
Det enda jag vill är att ha dig naken i min famn.
Mina kläder åker av medan jag klär av dig.
Sist dina trosor, jag känner med mitt finger i din skåra.
Du är våt och redo, jag kåt och hård.
Månen skänker ett ljus av silver som omsluter allt.
Får dig att se magisk ut när jag lägger dig ned på högen av våra kläder.
Skogen så stor och omfamnande. Lika omfamnande som våra kroppar varandra.
Mjukt eller hårt marken har ingen form.
Bara du och jag i natten. Stilla upphetsat.
Luften fylls av dofterna från våra kroppar.
Jag sänker mig mot dig, nuddar dina läppar med mina.
Du kysser mig tillbaka och fångar min stjärt.
Trycker mig mot dig.
Mitt ollon läggs mot ditt lår, jag styr mig upp mot dig, böjer mig.
Omfamnar din stjärt med mina händer.
Rör ett finger mot din öppning.
Det är fuktigt och det eggar mig så oerhört.
Helst vill jag suga mitt finger för att få smaka dig men tid finnes ej.
Du längtar och rör dig.
Mitt ollon är stort och svullet.
Öppnar dina läppar och du ryser till.
Av längtan eller den milda med ändå kylande brisen spelar föga roll.
Jag kysser dig och suger din tunga.
Sakta sjunker jag in, känner dig millimeter för millimeter.
Jag är inne i dig, du är runt mig.
Resten är privat.

På yttersta dagen

1996

På yttersta dagen

Jag vinkar till dig vännen min.
Jag vill att du kommer hit.
Stor och stark var vår vänskap.
Den svarte riddare som högg i mitt hjärta och fängslade mig för att pina i sin håla.
Nu känner jag kylan ta plats efter hugget i mitt hjärta.
Jag vinkar till dig för att jag vill att du ska komma hit.
Rädda mig från den svarte riddaren.
Ta mig till den plats där mina sår kan läkas i fred.
Men du är för sårad för att ha kraft att ta dig över muren.
I striden mot den svarte riddaren blev även du sårad, dödligt sårad.
Jag vinkar nu till dig för att jag vill att du ska komma hit.
Jag ser att du vinkar åt mig för att jag skall komma till dig.
Ingen har kraften för att ta sig till den andre.
Nu kan vi endast be till Gud.

Rakbladet

1997

Rakbladet

Ingen ångest, ingen smärta.
Jag känner hur trycket avtar,
hur allt bara rinner bort.
Det är varmt, varmt och skönt,
äntligen befrielsen.
Det varma vattnet som omger min kropp gör mig lugn.
Det ångar ur vattnet med en främmande nästa lite skrämmande doft.
Men ändå så fylls mina lungor av välbehag.
Pulsen slår allt svagare och svagare,
jag börjar bli yr.
Jag håller det i min högra hand fast jag knappt känner det längre.
Jag har liksom flutit ut i vattnet och blivit ett med vattnet.
Allt blir mörkt.
Jag är lika mycket vattnet som luften och allt annat runt omkring.
Jag slappnar av och min högra hand släpper taget.
Det glider ur mina fingrar och rör sig som en fjäril över en sommaräng.
Mållöst singlar det ned mot botten och landar nästa helt ljudlöst.
Det är så varmt,
så mörkt,
så… rött.

Rakt igenom

1995

Rakt igenom

Helt plötsligt täcktes luften av ett skimrande mönster,
stora stjärnformationer av snöflingor färgade som pärlemo.
Ett skimmer höll verkligheten i sitt grepp.
Vred och vände på nuet så att det pärlemofärgade tillsynes nästan osynliga mönstret bildades.
Kraften släpptes loss och kärleken var fri.
Fri och i sin fulla styrka välde kärleken ut från ingenstans och befann sig plötsligt överallt.
Ur det tomma intet kom kraften som kallas för kärlek fram och fick luften att darra vid dess närvaro.
Du och jag stod bland våra vänner när detta ägde rum.
Förstummade såg vi genom den skimrande luften på varandra.
Med händerna i varandras händer bildade vi en ring och lät kraften strömma genom våra själar.
Kärleken till allt liv strömmade genom våra kroppar och förälskelsen till livet var så stor och överväldigande så att allt runtomkring bara försvann.

Jag såg på dig och en öppenhet jag aldrig tidigare skådat uppenbarade sig.
Fortfarande med varandras händer fattade så svävade vi upp från marken.
Våra själar blev till ett,
en enda stor själ som omslöts av kärleken och blev befruktad.
Minuter och sekunder existerade inte när detta inferno av känslor nådde sin höjdpunkt.
Sakta svävade vi ned till marken igen och våra själar separerade sig från varandra och vi befann oss åter i våra kroppar men nu inte längre ensamma.
Befruktade av kärleken så hade vi varsin bit av denna största av alla krafter med oss tillbaka in i kroppen och med nya ögon såg vi världen med total förälskelse för första gången.
Och detta var bara början.

Till Pernilla från Andreas

Resan

1999

Resan

Allt blev svart.
Inte svart som när det är mörkt,
utan ett intensivt uppslukande svart.
Det var svart en stund.
Det var som om det susade en vind,
varken varm eller kall, helt ljudlöst.
Så kom ljuset.
Inte bländande,
ingen tunnel,
bara samma känsla av susande,
helt ljudlöst.
Ändå fanns det en känsla av att det gick väldigt fort,
som om man flög i ljusets hastighet.
Sedan blev det varken ljust eller mörkt.
Det blev ingenting och samtidigt var det allt.
Det var inte något som finns här,
det var en känsla, en stor gemensamhet,
en evighet av njutning.
I början som ljudlösa röster som fick mig att känna mig som hemma.
Det var här allt skulle sluta utan slut.
Sedan så övergick allt till att bli något som är så stort att det inte finns ord att förklara med.
Det var det stora medvetandet eller kanske den härliga evigheten.
Där i den stora evigheten skapades nya liv och nya krafter tog form.
Allt var väldigt mäktigt,
väldigt välkomnande och mycket härligt.
Det fanns inga känslor,
inga missförstånd,
inga komplikationer.
Bara ett stort evigt medvetande.
Det var här livet började.

Riddarna runt det runda bordet

2017-11-13

Riddarna runt det runda bordet

Hans starka djupa röst
la sig som en mörk alternativ verklighet
när han upprepade sig och sa:

-Kolla på det; kolla på Apskaftet!

Kärt barn har många namn

Och ni log, lite i smyg, det gjorde ont
men ni log

-Kolla på det; se på Jonet!

Kärt barn har många namn

Och ni tittade, lite under lugg, det kändes fel
men ni tittade

-Kolla på det, titta på Det!

Kärt barn har många namn

Och ni fnissade, lite nervöst, skamset
men ni skrattade

Där satt vi runt bordet; jag Apskaftet och ni riddarna
Fast de rädda riddarna

Där satt vi runt bordet; jag Jonet och ni familjen
Fast vi var inte släkt

Där vi satt vi runt bordet; jag Det och ni mina vittnen
Fast tysta vittnen

Jag gick sönder, bit för bit

Plockades ner, hackades upp

Framför era ögon slaktades jag

Mitt namn styckades i tre delar

Apskaftet

Jonet

Det

/

Till min familj, särskilt mina systrar

Ringmuren

20180216

Ringmuren

Sorg som ringmur, för tätt murad
Instängd i andras behov, snuvad
Målmedveten, fastkedjad i gropen
Alltid framåt, alltid fast
Kvar i skiten

Förändringen skriker på insidan
SLÄPP UT MIG!
Låt mig springa naken som ett djur!

Det duger aldrig, rädslan hittar fel
Stressen rinner i kärlekens ådror
Adrenalin exploderar i endorfinernas ställe
En eld som steker det kokta fläsket
Vidbränt

Sorgen sitter djupt i leran, nedkörd i diket
Igentorkad utan tårar
Vinden klagar med sin tystnad
Varför blåsa på det orubbliga?

En sten mitt hjärta,
fastkedjad av krav
Andas tungt mitt i natten
Sviken igen, den oändliga historien

Ensam kvar i ingenmansland
Vad är en kropp, vad är den för bra att ha?
Köttet är svagare än tanken
Viljan sliter på nerver, leder skaver

Vilan som norrsken sveper förbi
Bort och förbi
Kvar ligger en sten på marken

Inmurad, för tätt
En del av något större
Svårare, så mycket svårare att sitta ihop

Lämnad kropp är fritt sinne
Omöjlig är den flykten,
då själen är invävd i varje molekyl

Fast i djupet så väl som på ytan
Lögnen flyr undan
Sanningen gör entré

Lättnaden och smärtan byter plats,
bit för bit, per andetag
Kvar blir sorgen, för tätt murad

Robban

1995

Robban

Jag har en kompis som heter Robban.
Han är osynlig.
Och så pratar han skånska.
Han kan vara väldigt ful i munnen,
Speciellt när vi tittar på TV.
Om TV skådisarna gör dåligt ifrån sig är alltid Robban där med en kvick kommentar.
Det tycker jag är skitkul.
Robban ligger mest och sover, det tycker jag är synd för jag vill skoja med honom.
Han tycker att jag är en tråkmåns.
Ibland så skriker han högt så att det kommer någon springandes för att se vad som händer.
Men innan det hinner komma någon så sticker han alltid iväg och gömmer sig.
Så får jag stå där och se dum ut.
Ibland stannar han kvar och skrattar åt mig, det är ju ingen annan som kan se honom än jag.
Det tycker han är skitkul, att se mig stå och se fånig ut efter att han ställt till det.
Fast egentligen är han rätt så schyst.
I alla fall om man jämför med Vilhelm.
Fast det är en annan historia.

Rosa

20180610

Rosa

så vandrade spensliga ben på höga höjder
vinglande förbi högt och snabbt
rosa leder och ben

det var en tidig morgon
eller en väldigt sen natt

slumrandes utnött
trött i dvalan
i fantasin vacklade de förbi

eller var det något som verkligen var?
där, fast just då var nu

ingenting fick mig att minnas
aldrig har jag sett sånt förut
så höga och smala
och rosa

ingenting blev någonting
allt som fanns vandrade förbi
långa styltor
svajande gungande gång

kvar satt jag, solen höll mig uppe än
midsommar
en rosa himmel

inte riktigt riktig
fast ändå helt med

fantasin möter sin egen dröm
fram träder långhals och långben
fladdrande blick, trötta ögon

så ser jag på himlen
ser bortom de långa benen som svajat förbi
molnen leker med rymden som palett
solens strålar skär genom gryningen

och jag gör den alldeles skär

Rosor

20191001

Rosor

frös till is på tanken utan dig
stelnade fastnaglad innan vi skulle ses
vägen så smal att passera
orkar inte snubbla mer

vill så gärna men törs så lite

plockade röda rosor till dig
i någon annans trädgård
den vackraste röda färg
droppade ner och rann över löven

ville mer än jag klarade av

taggar vassa men utan hulling
svider gott ändå
plockat rosor utan grav
sönderstucken, revad och förstörd

Ryggen

20171118

Ryggen

är det din finaste sida
ditt allra allra bästa
Ryggen
älskar du att gå din väg
tror du att jag ska sakna
Ryggen
det sista jag ser
blir det första jag tänker på
Ryggen
uttjatat utnött, ett ständigt tema
det enda som inte är ambivalent
Ryggen
jag kan räkna med dig
räkna med att du vänder om
Ryggen
du backar tillbaka helt desperat
lite böjdare, krokigare uppenbart
Ryggen
tiden går framåt även om du går bak
allt som sagts lämnar spår som en piska
Ryggen
böjd och tillgjord ber du om ursäkt
tomma ord som egentligen ber mig bära bördan
Ryggen
jag böjer mig inte för dina laster
har du gått så får du stå ditt kast
Ryggen
tyngd av skuld, krokig av lögn
som en puckel upptill
Ryggen
en påse falskhet
vansinnet har byggt bo
Ryggen
din finaste sida
ditt allra allra bästa
Ryggen
utsliten visar du ditt rätta jag
förvriden av att ha visats för ofta
Ryggen
jag säger hej när du går
ser dig linka, hasa och halta bort
Ryggen
det sista jag ser
blir det första jag tänker på

Rymdfarare

2001-05-30

Rymdfarare

Vi möts igen.
Jag låter dig gå, vart vet jag ej.
Jag hoppas att du inte söker balans i ondskan.
Jag drömmer om dig på natten.
Vi möts alltid igen. Vi möts i rymden.
Mitt perspektiv är vidsträckt.
Vi möts inte snart, men vi möts.
Vi möts vi tre.
I drömmen ser jag dig farandes i galaxen, vi söker tillsammans.
I rymden är vi tre men ändå två.
Precis som vi var två innan vi var tre.
Den som vet metaforen Adam och Eva vet.
Jag har oro, jag har smärta.
För dig, för mig. För oss alla tre.
Vi skiljs åt, så länge. Så väldigt länge.
Jag kommer längta, jag kommer att sakna.
Jag älskar dig.

Rädslan, befrielsen, vägvisaren

2001-01-06

Rädslan, befrielsen, vägvisaren

Var inte rädd för att du blir rädd.
Lyssna till din rädsla och förstå den varning du fått.
Som Spindelmannen har vi alla ett sjätte sinne att förstå och bli varnade utav.
Vi är människor, inga monster.
Att bli rädd är mänskligt och vackert.
Låt det komma låt det gå.
Hur kall du förstå din rädsla?
Det är olika för alla så jag kan inte ge dig kunskapen om dig själv.
Du får bli rädd, känna, förstå vart din känsla vill ta dig.
Rädslan vill få dig att vara uppmärksam.
Är detta bra, vill jag detta?
Ska jag fortsätta, ska jag fly?
Vi är människor.
Förstår vi livet mördar vi inte.
Det är fegt att fly.
Det är inte fegt att skona liv.
Död föder död.
Liv föder liv.
Det går inte att fly från sig själv.
Den rädslan skall åter komma tillbaka som du försöker undkomma.
Hur skall du då bli modig?
Det blir du inte.
Du kan dock vara rädd.
Acceptera rädslan och vara rädd.
Det är modigt.
Att inte fly från sig själv.
Det går inte att undkomma den rädslan.
Den som försöker göra så får alltid vara rädd.
Rädd för att vara rädd och det är inte hälsosamt.
Var modig, var rädd.

Röverier

2001-12-22

Röverier

Om jag fick göra dig till min kula
Då skulle alla andra fula
Killar stå stilla och gapa
Och undra vad det är för en apa
Som stulit denna vackra prinsessa
Stopp stanna ditt fula troll
Innan prästen hunnit läsa sin mässa
De följer efter på håll
Med de kan inte hålla koll
Prästen har redan sjungit sin sista psalm
Och jag dig tagit till min halm
Sängen nu den braka
Och din kropp den skaka
Nu är du min äkta maka.

Saker att förstå

1997

Saker att förstå

Varför finns det skillnader?
Varför finns det smärta och lidande?
Skulle vi uppskatta livet om inte döden tog liv alldeles för tidigt?
Skulle du vilja ha något, och sträva efter det om alla hade det?
Skulle du vara lycklig om du aldrig varit olycklig?
Skillnaderna måste finnas för att leda oss på vägen.
Smärtan finns för att du ska kunna välja.
Döden finns för att vi ska uppskatta livet.
Du blir starkare utav att lida.
Så fortsätt pina dig själv.
Fortsätt sträva efter det du inte kan få.
Då blir du en bra människa.

Saknar

2016

Det hugger till, minnen kommer tillbaka, känslor rinner över.
Det behövs inte mycket, bara allt blir stilla så finns du där.
I mitt hjärtas mitt har jag låtit dig flytta in.
Du har flyttat ut, men finns ändå kvar.
Solen skiner, vinden blåser och vattnet strömmar, livet går vidare precis som det gjorde innan Dig och alltid kommer att göra.
Fast ingenting är som förut.
När solen skiner ser jag ditt glittrande leende i värmens strålar.
När vinden blåser känner jag hur din kärlek lyfte mig.
När vattnet strömmar så är det nedför mina kinder.
Jag saknar Dig

Saknar

20170123

Saknar

Någonstans där bakom hade jag glömt något, minns inte vad
Minns inte vad det är som saknas mig
Det saknas något, bara saknas

Jag har glömt vad jag saknar,
bara saknar

Minnen kommer tillbaka,
en barndom som sakta tynat bort

En dröm, en dröm om dig,
en dröm jag sedan länge glömt bort
Jag minns den inte
Saknar,
jag saknar den bara

Jag saknar det som aldrig funnits,
en dröm om dig från min barndom

Jag stod bakom det vita staketet framför det rödmålade huset med vita knutar
Mitt ljusa hår smektes av vinden och mina blå ögon följde gatans gåtor
Jag såg ner för backen, upp för nästa och följde den in i skogen
Jag stod och hängde på staketet och längtade efter dig

Jag drömde om dig
Du var som en vit len sten i handen, så vacker och oskuldsfull
Jag var så kär i dig, min framtid

En flagga med ett gyllene kors piskade i vinden mot klarblå himmelsgrund
Det gröna gräset var mjukt mot fötterna, jag hade sparkat av mig träskorna
Luften doftade tjockt av nyslaget hö,
det var länge sen,
så väldigt länge sen

Jag höll stenen i min hand, kände dess mjuka lena kant och mitt hjärta sjöng
Hela världen var en omålad palett som väntade på mig
Jag såg dig dansa för mitt inre öga, som vinden i mitt hår flög du förbi

Men allt har jag glömt
Drömmen har tagit slut
Jag minns den inte längre,
jag bara saknar
Saknar dig

Saknar dig

2001-04-16

Saknar dig

Jag ler mot dig, vill få dig att se mig.
Jag vill ha dig – utan tvekan.
Dina strålande ögon glittrar som daggbeklädda näckrosor i en svart tjärn.
Precis när morgonsolens första strömmar når de nakna rosorna och ljuset bryts i droppar av kristall från nattens dagg på de vita bladen.
Ett skimmer som lyser på den djupa tjärnens yta.
Lyser i skogen och får alla varelser att häpna.
I dina ögon lyser en hel värld av magi, djupet i din blick.
Känslan jag får. Som att drunkna i den bottenlösa tjärnen.
Bara falla och falla. Tillräckligt länge för att uppskatta att jag inte har någon kontroll. Tillräckligt länge faller jag i din eviga kärlek.
Lär mig att älska denna omfamnande uppslukande känsla och fallande trygghet.
Falla för att aldrig landa.
Evig kärlek i evig trygghet.
Jag rycker till, drömde mig bort.
Dina ögon… de förtrollar.
Jag ser på dig, längtar.
Vill kyssa.
Jag gör vad jag kan för att locka dig men du ser på mig utan att blinka.
Jag drömmer mig bort igen – dina läppar.
Julihimlen för sina mjuka moln mot mig och kysser mig.
För mig upp till himlen.
Fuktigt, varmt och mjukt.
Jag vill kyssa dig men likt molnen är du svår att få fatt.
Jag ser på dig igen, med saknad och längtan.
Så nära, så vacker, så underbar.
Och jag, jag har bara en del av dig.
Ditt foto.

Samma börda

20190906

Samma börda

skyller alltid ifrån mig
enklare så
ryggsäcken blir inte så tung

det jag tjänar i lättja
förlorar jag i samvaro
en börda värre än den första

så tog jag också allt ansvar
obalans åt andra hållet
grät en skvätt

svårare än den andra
blev så trött helt plötsligt
jobbigt att hålla masken

släpper allt och klär av mig
står helt naken inför dig
håller inget bakom ryggen

skyller alltid på mig
enklare så
ryggsäcken blir inte så tung

det du förlorar av samvaro
tjänar du på lättja
en börda värre än den andra

Samvaro

2001-06-26

SAMVARO

Kan du förstå ordets innebörd eller är du för dum?
För så fick jag lära mig att livet går till. Den som inte ser det som andra ser är dum.
Om det vore så att den som inte vet är dum för att han utan kunskap är, då vore var man dum för de flesta vet något som ingen annan vet, Tex. en hemlighet.
Så kunskap är makt och visdom men knappast ett bevis för dumhet.

I flock vi samlas som lamm
För att vi vill vara sam.
Och varom vi samlade som får
Då undrar jag hur det går.
För i flocken vi vore sam
Som små söta lamm.
Jag undrar vem som blir kvar.
För vargen lurar i skuggornas skog.
Jag såg hans tänder när han log.
För vargen ler sitt lilla grin
Ett stort och elakt flin.
När han ser oss träta dispyt
För att vi ej tror på denna myt.
Om vargen som äter oss som lamm
När vi inte kan vara varan
Vore det nog någon som försvann.
Att vara och hålla sams
Är tillvarons lilla dans.
Det som håller oss ihop
Med glädjens stora rop.
Är förmågan vi alla har
Samvaro i alla dar.