2015

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

I åkern jag står med leriga knän.
Arbetet knäcker min kärlek, oket piskar min själ.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Om jag bara orkar lite mer idag, så blir jag fri imorgon.
Blodet som skulle till mitt älskande hjärta byter riktning och trycks ut i mina svidande muskler. Leran suger tag i mina fötter och drar till sig all min kraft.
Jag kämpar på, tar i mer, och plöjer ytterligare en fåra.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Åkern blir plöjd, åkern blir sådd. Men ådrorna på mitt hjärta liknar mer fårorna i åkern än de blodröda forsar av liv de en fång var.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Trött och slut, kall och torr, ensam skakandes av svett, som en slagen slav ligger jag i mörkret och söker lindring för mitt arma liv. Kärleken är ett minne, en vind som rör sig genom rummet alldeles osynlig.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Varje dag, året om; själen får betala det pris som kroppen dragit på sig genom att slava under sinnets bana. Det blir aldrig klart, årstiderna förändrar ständigt åkern så långt från fullbordan som det bara går. Tankarna om frihet, det extra slitet, för mig bara längre bort från dig, längre bort från min dröm, längre bort från kärleken.

Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.

Idag får plogen stå, leran klarar sig själv, det gror i sin egen takt. Jag tvättar mig ren, andas, blodet forsar genom hjärtat.

Jag går till dig, och drömmen vägleder mig.