2016

Snödroppen tittar fram med sitt hopp om sommaren, som en lykta lyser den upp dvalan av ensamhet.
Mina tankar är som vindarna i öknen, de lockar att sola i den sköna värmen. Sanden är ljummen först på morgonen men efter lunch är den golvet på en brännugn som förintar och gör slut på allt som inte är sand.
Längtan tittar fram i mig, blir snabbt till en ökenvind och brinner snart upp på tusentals små sandkorn av ensamhet.
Längtan tänds som en snödroppe i mitt inre mörker av kall nattskuggad ökensand. Den lilla lykta som tände hoppet om kärlek så varm som solen självantänder så lätt och brinner ner till små grå korn av aska. Aska som tårar i öknen.
Vinden som reser genom tid och rum blåser bort alla spår av sorg, askan yr över ökensandens tusentals små korn som vittnar om den längtan som brann nyss.
En vinter lägger sig över ökensanden, övernaturligt kall och karg.
Ensamhetens dvala slår läger i mitt bröst, allt blir stilla.
Hjärtat slår, ger näring åt små längtandes rötter.
Ur den smältande snön slår ytterligare en snödroppe ut.
Längtans droppe hänger över den smältfuktiga sanden, den slår ut och sträcker sig mot solen i sin brinnande form och landar snart som aska på den heta sanden. Redo att kastas omkull av vinden som tar längtan genom tid och rum så att du alltid finns kvar i mitt hjärta och kan slå rot, slå ut och blomma som hoppets sista droppe.
Jag längtar efter Dig