2016

Våren

Som vårfloden trycker mot fördämningarna, trycker kärleken i mitt bröst. Solen som har smält snön är lik din kärlek som har frälst mig från ensamhetens vinter. Vårfloden är den kärlek som trycker i mitt bröst. Den vill ut, forsa fram och hitta nya utlopp för sin glädje. Brustna hjärtan ser jag framför mig, trasiga dammluckor som inte kunnat härbärgera strömmarna. Hängandes på rostiga gångjärn dinglar gamla drömmar om varaktig vänskap. Vintern som inte vill släppa vattnet ur sin kylas grepp håller ståndaktigt emot på samma sätt som min stolthet värnar om min fruktan. Rädslan att bli tom, tömd som ett urpluggat kar, dånar som frusna vattenfall i mitt klippiga inre. Det hörs ingenting. Men blicken säger allt som skulle höras ifrån dånet om tapparna smälte.

Sunnanvinden är ditt hår, det smeker Kung Bores välde och jag smälter som den tidiga frosten i november. Smälter för att se att natten kommer snart igen. Dagarna blir kortare, solen svagare och nattens kyla får fäste.

Lång är vintern när ett hjärta väntar. Lång är natten i november när ensamhetens frost täcker det spröda gräset. Att dö, att kapitulera inför mörkret, krypa ihop i dvala under isens kyla. Tyst, ensam, stel och väntande. Väntande, väntande i väntan på..,