57 000

Det ligger en kostym i hallen, 57 000 kronor pryder det blanka golvet.
En skrynklig hög med tyg, den höll skammen borta som en rustning skyddar mot pilar.
Trygghet som föll mot golvet, silade mynt genom darriga fingrar.
Klirret studsar mot den polerade ytan, handen var svag, släppte igenom de små värdeföremålen.
Naken där ingen kan se, undangömd bakom reglade dörrar.
Cylindrar av varvat stål har skjutit djupt in i betongen och blockerar tankar från andras utsida.
Törne och tagg kommer inte in, under täcket når inga falska tungor.
Perfektionen fastnade i säkerhetslåset, varje siffra i koden gav ett nummer av frihet.
Prestationen är präglad på plastkort med hologram, de triumferar i rockens dolda fack.
Det dyra livet, all perfektion som en maskeradkostym för att skydda det försvarslösa ömma.
Så illa tilltygad, alla blickar, alla kommentarer, alla brutna löften, alla meningslösa meningar.
Armar och ben ihoprullade kring ryggraden, allt krampar runt det ensamma haltande hjärtat.
För många ord kom igenom, för många idéer och domar slog genom integritet av blod.
Pengar, mynt och plastkort, dyra sömmar och märken håller skenet uppe, får andra att backa.
Avstånd, det blir längre och längre till osäkra kommentarer, frihet från dårskap och missmod.

Det omöjliga lyfter det möjliga till oanade nivåer av tröstlös ensamhet som skär genom själen som en slö kniv karvar genom benmärgen på den krökta ryggraden. Det värker i hjärnan, det värker…

Inget försvar, inget vett kvar, trots allt prål och all prakt så spänner huden över kotor som skakar av skräck inför skammen. Världen utanför är världen innanför.

57 000 kronor är inget skydd, bara en flykt. Palatset är likväl ett fängelse som en borg. Skyddet har blivit murar som stänger in istället för att stänga ute.

Domar och ord studsar som ekande klockor inombords. Allt utanför är allt innanför. Vem sa vad, eller var allt redan sagt? Var det egna tankar som studsade mot andra?

Frågor ger svar, men svaren vill inte tas emot. Frågorna studsar, jagar, hasar längs de skinande korridorerna som mitt i natten ser ut som vägen mot cellen för den dömde.

Det som var tänkt som frihet, som ett skydd från allt det jobbiga, stängde in och fängslade vansinnet och tvingar på märken och sömmar för 57 000 kronor.

Det blanka golvet är prytt med en hög av falska löften, det som skulle skydda mot andras domar har stängt in och förslavat den enda röst som skulle ha kunnat erkänna sig skyldig.

Skuld, erkännande, rättvisa, den enda vägen ut, den enda vägen in. Sanningen är att ingen annan dömer, ingen annan tänker de tankar som skapat världens dyraste fängelse.

Ett fängelse som ingen ser, ett fängelse som ingen vet, ett fängelse där allt kostar extra och ingenting är gratis, ett fängelse utan vakter och med egen nyckel.

Att komma och gå fritt, stänga in, stänga ute. Allt ekar, studsar, det värker och svider, det finns ingen väg ut, det finns ingen väg in. Snart släcks ljuset, snart kommer befrielsen, snart är det över.

Det ligger något dyrt i hallen, det ligger något dött i rummet. Det ligger något unket och surt över hela platsen. Dags att vända blad, dags att säga god natt, dags att gå vidare utan kläder.

Naken i natten, utan mål, utan riktning, utan resurser, utan förstånd, utan vett, naken i natten.

Orken är slut, matt och slagen. Livet sköljdes bort för så länge sen. Det går inte att backa, det går inte framåt. Snart kommer gryningen, då är allt över, då kommer kostymen till nytta igen.

Kolvarna kommer dras tillbaka från betongen, gångjärnen kommer skälva.
Någon kommer och polerar golvet, byter lakan, förbereder för ännu en flykt, ännu en natt.
Det som inte gick kommer heller inte att gå, men vad gör det.
Ute på stan är allt som det ska, idioter och fåntrattar står uppställda som statister.
Allt studsar på dem, studsar tillbaka. Men rustningen tål allt, pengar betalar för leenden.
Plastkort och siffror löser alla dagens problem. Dagen lovar allt, natten finns inte i sikte.
När kvällen kommer börjar det om, stål i betong, knotor och åtstramad hud.
Ångest och ågren, ett hjärta som varken tål ljus eller mörker slår i otakt med ekande klockor.
Allt studsar och jämrar sig, tiden som flyter sakta speglar sig i den polerade ytan.
Allt är dött, livet är instängt, det som skyddar bedövar och förslavar det lilla liv som finns kvar.
Penthouse, top floor, 19 våningar upp, det ligger något på golvet…
57 000 kronor pryder det blanka golvet.

Facebook

Twitter