2001-08-12

Humlan

Du ser mig och känner osäkerhet.
Jag närmar mig och du tvekar.
Kanske känner du vad jag känner.
Min osäkerhet.
Som en humla rädd för att brännas, vill jag landa i din blommas mitt och dricka din nektar.
Är det då så konstigt att du känner oro när jag i luften seglar fram och åter, runt runt.
Jag vet att jag bränns, jag vet inte om du tål.
Jag är en dum humla.
En humla borde inte veta att den bränns.
Jag borde slå mig ned i din blommande härlighet.
Dricka din doftande nektar suga i mig av dig och samtidigt befrukta dig, så som naturen föreskrivit.
Men ja är en du humla, rädd för mig själv.
Kärleken har fångat mig mitt i livet, kärleken har öppnat mina ögon så att jag ser dig i all din prakt och skönhet.
Nu är jag rädd, rädd för att slå mig ner hos dig.
Du vackrast av alla blommor över världens alla ängar.
Jag är så rädd att skrämma dig där du står i din skönhet.
Är det då så konstigt att du känner osäkerhet, där högt ovanför i himmelen surrar jag runt dig. Runt dig.
Om du bara vinkade mot mig.
-Kom, kom lilla humla.
-Slå dig ned hos mig, drick min nektar.
Då skulle jag älska dig.
Då skulle du inte känna dig osäker, då skulle jag inte segla surrandes i skyn.
Då skulle jag i trygghetens namn vara din.
Din alldeles egen brännande humla.
Humlan som ger dig liv.