2001

Snart

Smärtan pressar mig framåt.
Genom trånga passager framåt i livet.
Jag ber om nåd och fortsatt lärdom.
Var ligger valet? När ska jag ge upp?
När är jag nöjd?
Vad är det jag väntar på?
Finns det något att vänta på?
Inbillar jag mig bara att jag letar?
Är det mina känslor jag är offer för?
Pressad av min oförmåga inför mig själv.
Inte av min hunger att förstå.
Ska jag acceptera istället för accelerera?
Jag söker svar. Kastar mig i livet.
Jag ångrar mig var gång jag kastat mig över någon.
Lurad, skrämt, förlöjligat eller älskat.
Vad är det jag inte kan se?
Varför är jag inte nöjd?
Vad väntar ja på?
Occam’s razor, det enklaste är rätt.
För mig känns det så svårt att enkelt ser omöjligt ut.
Ska jag bara vara, här och nu?
Alla de trånga passager jag vill spränga.
All den smärta som får mig att springa.
Om jag ger upp är jag inte då förlorad?
Ger upp vad?
Skall det inte heta erkänner?
Erkänna mitt liv, den jag är. Den smärta som bränner.
Inte längre springa, inte längre spränga.
Ge upp och smärtan förlorar sitt fäste.
Ge upp. Låt striden ebba ut.
Seger eller förlust.
Njut fredens sötma.
Spelar det någon roll vem som vinner när jag kämpar mot mig själv?