2001-01-29

Skäggstubb och pappa

En kort sekund, ett ögonblick
Början som så mycket annat.
En inlevelse en känsla, en hunger.
Ett byte, en vän. En kärlekens varelse.
Våra ögon möttes och världen stod i zenit.
När allt stannar upp och blir grått syns färgerna.
När formerna suddas ut ses mörkret.
En spårvagn i Amsterdam.
Varför just där?
Det var så långt ifrån allt verkligt.
Hade vi varit hemma hade det varit någon ide.
Jag gick av och du åkte vidare.
Sekunden senare ångrade jag mig. Vem är du?
Kände du likadant som jag?
Märkte du mig? Som jag märkte dig?
Tände kärleken samma längtans eld i dig som i mig?
Ses vi någonsin igen?
Hade vi varit hemma tänkte jag, vilket hån.
Då hade jag också hoppat av tunnelbanan.
Funnit en anledning att stanna kvar i ensamheten.
Låtit rädslan styra mitt liv.
Det hade ju kunnat misslyckats. Du hade kunnat sagt nej.
Du kunde sagt ja och sen hade det blivit fel.
Jag väntar på den rätta, på den jag kan förklara, förlikna.
Styra och vara beredd på.
Den jag inte utvecklas för mycket med. Så att jag inte utvecklas ifrån mig själv.
Tappar mig själv. Farligt att utvecklas för fort.
För vem skulle jag vara om jag gick fram till dig och sa hej.
Jag är väl nio år och vet vem jag är, skäggstubb och pappa.