När jag satt ensam och saknade dig
Något skymmer mitt öra, det är så svårt att höra.
Blicken når inte fram, i min hjärna finns bara damm.
Rester som redan tagit slut, min själ, den står inte ut.
Varför ska det vara så svårt? det verkar på tok för hårt.
Inget vett att fatta, ska jag ligga här hela natta.
Vända och vrida på min kropp, hela natten till solen går opp.
Vansinne och tortyr, min själ är så väldigt yr.
Jag varken fattar eller förstår, varför du stannar när du går?
Ett litet hopp står stilla, jag vill kräkas, mår så illa.
Djupt i magen det sitter, jag tror jag är lite bitter.
Med humor kommer man fram, jag simmar runt i samma damm.
Varv efter varv i ångestens vånda, magen vrids åt som en anakonda.
Jag hånar och skrattar åt mig själv, självhat som en brusande älv.
Jag ber och vill fly från allt, tänker -det här var inte ballt.
Endast en väg finns att springa, är det för sent? kommer jag hinna?
När harmtåget lämnat station, är det som att hoppa från bron.
Inget vett i världen kan nå, det bottenlösa havets platå.
Bättre ge upp på bara knän, böja nacke och gå dithän.
Följa den djupare rösten, ta emot den stora trösten.
Att hata och förakta, smular sönder livet så sakta.
Kapitulera och ge upp, jag sjunger ut som en tupp.
Ingenting kommer undan, jag möts med stor förundran.
Frihet smakar sött i min gom, känner mig genast lite from.
Ljuset går upp i mitt inre sinne, harmen blir bara ett suddigt minne.
Sorgen rinner ut, jag var bara sårad, tvättar mitt hjärta, bara lite fårad.
Lagom till gryningen är allt över, lite trött och sliten, sömn jag behöver.
Ena foten framför den andra, sakta börjar jag åter vandra.
Med hopp i kropp och själen förläten.
Dagen rusar på och jag likaså.
En stor grop jag hoppat över, lida mer jag inte behöver.
Tro, hopp och kärlek vinner, alla mina sorger försvinner.
Redo för nästa äventyr, livet har så många bestyr.
Jag tackar och säger god natt, slinker ut i natten som en katt.
Ingen såg röken av mig, jag satt ensam och saknade dig.
