Skapa din egen värld, respektera andras

Skapa din egen värld, respektera andras

Vad lockar dig i livet?
Du vaknar på morgonen och världen ler mot dig.
Låt mig vaka över dig.
Du lär dig urskilja former och färger. Världen tar form.
Ingen sanning finns, inga skrivna regler.
Människor har sen urminnes tider försökt dela in världen i lagar och reformer.
Låt mig lära dig.
Allt du ser är en del av dig, du är en del av alltet.
Varför förstå tingens natur när allt har ett namn.
Vi människor lever så nära men ändå så långt ifrån.
Vi behöver språket, orden som namnger tingen, för att prata och förstå.
Ändå tolkar alla på sitt sätt, olika fast lika.
Vad är vackert, vad är fult.
Vad är bra, vad är dåligt.
En säger si, en säger så.
Sanningen finns inte att söka för det finns ingen.
Ingen mening med livet.
Intet val är mer rätt än det andra, bara ger olika resultat.
Sen finns konsekvens av handlande.
Där vill jag lära dig.
Vad händer om vi gör si, vad händer om vi gör så.
Liv föder liv, död föder död.
Allt hör ihop och är rätt och fel efter hur du väljer att ta ställning.
Två som strider tycker båda att de har rätt.
Jag tycker det är fel och det är inte rätt, inte heller fel.
Det är mitt ställningstagande.
Förstå konsekvens av handlande och lyssna till ditt hjärta.
I allt finns Gud, det gudomliga väsen som genomlyser allt.
Den som väljer utan att välja, väljer Gud.

Skitmätt

2016-10-21

Skitmätt

Det blev så sent, vi tog för mycket
Jag gapade stort, svalde hela stycket

Allt som kom och allt som gick
Svaldes brutalt utan bordsskick

Skjortan den fick morrhår
Din blus var gjord av resår

Allt som sticker ut, pöser och sväller
Gäddhäng, tjocklår och magen som hänger

Frosseri, frossera froseralla
Jag ligger på golvet, orkar inte tralla

Inte en enda vers kommer ut
Det intellektuella är helt slut

Proppmätt och föräten
Magen gör konstiga läten

Om jag vore ensam i rummet
Skulle jag bjuda på brummet

Darrande skinkor två
När gaser pressar på

Det är inte bra att äta på tok för mycket
Den som gapar mest, kan mista hela stycket

Fem rätter slank ner
Nu orkar jag inte mer

Det blir till att banta i tio dagar
Inför mig själv jag klagar

Nu är verserna till ända
Inget mer kommer hända

Det tar slut lika fort som det kommer
Lika bra det, orkar inte med någon ånger

Jag åt för att det var gott
Trotts allt fettigt flott

Fick i mig flera tusen kalorier
Mot fett har jag inga fobier

Snipp, snapp, snut och så var sagan slut
Jag går på toa och resterna åker ut.

Skäggstubb och pappa

2001-01-29

Skäggstubb och pappa

En kort sekund, ett ögonblick
Början som så mycket annat.
En inlevelse en känsla, en hunger.
Ett byte, en vän. En kärlekens varelse.
Våra ögon möttes och världen stod i zenit.
När allt stannar upp och blir grått syns färgerna.
När formerna suddas ut ses mörkret.
En spårvagn i Amsterdam.
Varför just där?
Det var så långt ifrån allt verkligt.
Hade vi varit hemma hade det varit någon ide.
Jag gick av och du åkte vidare.
Sekunden senare ångrade jag mig. Vem är du?
Kände du likadant som jag?
Märkte du mig? Som jag märkte dig?
Tände kärleken samma längtans eld i dig som i mig?
Ses vi någonsin igen?
Hade vi varit hemma tänkte jag, vilket hån.
Då hade jag också hoppat av tunnelbanan.
Funnit en anledning att stanna kvar i ensamheten.
Låtit rädslan styra mitt liv.
Det hade ju kunnat misslyckats. Du hade kunnat sagt nej.
Du kunde sagt ja och sen hade det blivit fel.
Jag väntar på den rätta, på den jag kan förklara, förlikna.
Styra och vara beredd på.
Den jag inte utvecklas för mycket med. Så att jag inte utvecklas ifrån mig själv.
Tappar mig själv. Farligt att utvecklas för fort.
För vem skulle jag vara om jag gick fram till dig och sa hej.
Jag är väl nio år och vet vem jag är, skäggstubb och pappa.

Slaven

Slaven

Som sagan börjar- det var en gång- hey mister
Som du sa en gång- orden sitter fast- som klister

I alla fall känns det så när jag vill få dig att förstå

Vad sorgen handlar om   ding ding dong

För du är mister
Jag fast som klister

Försöker bryta en bana
Hissa min fana

Byta förlust mot seger
Som varje svart neger
För över femtio år sen fick göra
Nu ska du få höra

En svart man var en slav fick inte ställa krav
Med bojor natt som dag alltid liten och svag.
Herrarna med makten de bara ökar takten.
Mer slavar i sitt system matade med lön
Värre pengar än en piska nu hjälper ingen bön

Förr de ägde vår kropp
Nu de äger vårt hopp

Från att du är liten sätt du i skola
Åker du fast tvingas du att gola.
Tjalla på dig själv, erkänn dina synder
Alltid någon som över ditt liv förmynder

Snart

2001

Snart

Smärtan pressar mig framåt.
Genom trånga passager framåt i livet.
Jag ber om nåd och fortsatt lärdom.
Var ligger valet? När ska jag ge upp?
När är jag nöjd?
Vad är det jag väntar på?
Finns det något att vänta på?
Inbillar jag mig bara att jag letar?
Är det mina känslor jag är offer för?
Pressad av min oförmåga inför mig själv.
Inte av min hunger att förstå.
Ska jag acceptera istället för accelerera?
Jag söker svar. Kastar mig i livet.
Jag ångrar mig var gång jag kastat mig över någon.
Lurad, skrämt, förlöjligat eller älskat.
Vad är det jag inte kan se?
Varför är jag inte nöjd?
Vad väntar ja på?
Occam’s razor, det enklaste är rätt.
För mig känns det så svårt att enkelt ser omöjligt ut.
Ska jag bara vara, här och nu?
Alla de trånga passager jag vill spränga.
All den smärta som får mig att springa.
Om jag ger upp är jag inte då förlorad?
Ger upp vad?
Skall det inte heta erkänner?
Erkänna mitt liv, den jag är. Den smärta som bränner.
Inte längre springa, inte längre spränga.
Ge upp och smärtan förlorar sitt fäste.
Ge upp. Låt striden ebba ut.
Seger eller förlust.
Njut fredens sötma.
Spelar det någon roll vem som vinner när jag kämpar mot mig själv?

Sorg

2001-06-25

SORG

Det kommer som kall svett, rinnandes nedför mitt frusna hjärta.
Smyger sig in i varje vrå av kött och blod.
Den isande massan byggs på för varje droppe av kall smärta.
Snart är mitt hjärta bara en kall stor isande klump i mitt bröst.
En sorg har lagt sitt rede i mitt inre.
Den svartaste av alla fåglar som cirkulerar på himmelen bjöd jag in till mig för att ge värme och trygghet.
Jag trodde jag var stark, trodde jag kunde. Nu vet jag hur fel jag var.
Den svarta fågeln som var du fick mig att vilja ge dig det livet lovat att ge, -kärleken.
Men jag hade inte den förmågan.
Jag dör med dig.

Stå stilla

2001-04-06

Stå stilla

Jag ber till Gud. Jag fruktar Satan.
Jag önskar rätt vindar att föra mig genom livet.
Jag gör vad jag kan för att vara en god medborgare.

Jag har sökt Tao. Jag har följt den store Krishna.
Varje ord av de stora profeterna har jag sugit i mig som om de vore vatten för en svamp.
Jesus, Gandhi, Buddha, Mohamed, Haile Selassie, Bob Marley.
Herman Hasse har visat mig vägen.
Gin Jang, gott ont. Himmel eller helvete.

Den nya eran med kvantfysik och själen som energi.

Alla läror, alla tankar för mig någonstans.
Bort från livet.
Till en möjlighet, till en energikälla, till en tro.
Men bort från livet.
Till en utopi, till en himmel, till logik.
Men bort från livet.

Systemet

2000

Systemet

För hundra år sedan var det lätt
För en svart man att göra rätt
Det var lätt att hata
Fick inte gå på samma gata
Vita och svarta på samma buss
Glöm en flicka och pojke å en puss
Ingen kärlek mellan svarta och vita
Jag skulle vilja säga mellan de rika
Mellan de som aldrig blir lika
Fattiga och rika
Glöm svarta glöm gula, glöm fina glöm fula.
Glöm vita och röda, ingen är värd att döda.

Det är som samma kamp nu som då
Eller är du för rik för att förstå
Lyssna nu så
Ska du få veta att det kan gå
För jag är en som vet att det är så
Är du redo att förstå
Nå.

Nåd för de rika, inga huvuden skall rulla
Mat till de fattiga, bjud på mjölk och bulla.

Var och en får göra sitt, kampen når inte gatan
Den som vill ut och strida
Har en större kamp han måste blida

En rik eller en fattig- en slav eller herre
Båda är fast i systemet, vi har gjort systemet fast
Var och en måste själv frigöra sig själv.

Sätt prislapp på den om du törs

2001-03-14

Sätt prislapp på den om du törs.

Sött syrligt, salt lakrits.
Godisbutiken bjuder på snask.
För 1 pund hektot.
Sött syrligt, fylligt fritt.
Blomsterängen bjuder på dofter.
Gratis.
Någon sa att det goda i livet är gratis.
Någon sa att den som delar med sig får mera.
Det har jag aldrig sett. Ju dyrare ju bättre.
Kvalitetstänkande. Inga kläder från UFF.
Bio bara 10 dollar.
Njutning för hela familjen i nästan två timmar.
Som hittat, vilken gemenskap.
Biomörkret.
Himlen är rik med sina miljarder stjärnor.
Stjärnor starkare än Hollywoods.
Gratis.
En skiva är billig, bara 20 euro, går att lyssna på 1000 gånger.
Nästan gratis.
En sång tillsammans, alltid ny, kan sjungas 10.000 gånger.
Gratis.
Sen har vi havet, stjärnorna, himlens moln, solen, skogen.
Gläntorna, ängarna, bergen, floderna, fallen, älvarna.
Vi har djuren, fåglarna, de vilda, de tama.
Vi har elden, vi har kniven.
Vi har tanken, den fria tanken, vi har fantasin.
Gratis.
Vi har varandra.
Vi har tillsammans.
Kärlek är gratis.

Tao

 

2001

Tao

Varför är du där du är?
Varför är jag inte hos dig?
Jag vågar inte, så rädd att göra fel.
Hinder i min väg, de samlas på hög.
Anledningar så att jag slipper komma till dig och misslyckas.
Jag vill något annat men törs inte.
Livet ger mig det jag ber om.
Hör alltid min bön hur tyst jag än viskar.
Då ska du veta att tankar är som böner.
Jag säger att JA jag vill vara hos dig, jag kan.
Men min tysta viskning kvider Nej. Så rädd.
Jag är rädd att försvinna från dig.
Ska jag sluta viska mig själv bakom ryggen?
Ska hindren i min väg skingras och jag träda fram?
Redo att lyckas eller förgås.
Jag är rädd för mig själv. Har gjort så fel förut.
Jag kan be Gud att ställa mig i Tao.
Ge upp inför mig själv och min rädsla.
Be dig att ta emot en spillra av en man.
En som inget kan.
Jag ska fråga dig till hjärtat om jag hör hemma.
Då skall alla hinder skingras och jag skall vara hos dig.
Om jag lämnar bilden av mig själv och kliver ur den person jag så länge spelat. Den som alltid skyddat mig mot rädslan.
Då kommer jag naken. Hjälplös.
Jag skall fråga dig.
Säger du ja kommer jag.
Då är jag inte rädd, då har jag inte fel att göra,
Jag vill så gärna.
Jag ska be Gud att ställa mig i Tao.
Vägen som leder mig mot livet, genom rädslan. Till dig.

Toner av blod

2001-05-03

Toner av blod

Min sång skär inte i glas, den skär i hjärtan.
Smärtan har byggt sitt bo av törnekvistar i mitt bröst.
Jag andas frost, frost som bränner.
Med tunga steg tar jag mig fram.
Jag döljer inte min sorg.
Allt som påminner om dig hugger i slamsorna av mitt forna hjärta,
de trasor som kladdigt sitter innanför min bröstkorg.
Allt jag ser med mina frusna ögon påminner om dig.
Du är världen, världen är du.
I mitt inre spelas en melodi, en sång som speglar mitt liv.
Min röst är klar och stark. Redo att skära.
Vill du att jag skall sjunga för dig?

Trollet

2001-03-19

Trollet

Där är du, där du alltid varit.
Jag trodde att jag var blind.
Här är jag, sa du och jag tittade.
Vacker, underbar.
Inspiration
Svart, mörk och livsfarlig är jag. Elak som ett troll.
Min gryta puttrar alltid ovanför elden.
Redo att matas med mina offer.
Du var stark, du är stark. Du lätt dig inte lockas.
Så en dag sa du det.
Här är jag.
All min svarta färg rann av, jag stod naken, försökte skyla min magra kropp för dig.
Det enda som fanns att gömma mig med var alla skelett som låg som bevis på min hunger utspridda i min jordhåla.
Här är jag, sa du – ta mig om du kan.
Som Troll hade jag försökt i flera år utan att lyckas få dig fast.
Många kok i grytan hade jag haft under tiden. Ständigt hungrig. Aldrig mätt.
Jag började jaga dig. Smidigt och lätt.
Trollet var borta och jag sprang efter dig vart än du sprang.
En dag stannade du upp, stod stilla. Jag fick dig fatt.
Där är du, där du alltid varit.
Grottan har för länge sedan rämnat, skeletten förmultnat.
Jag kan inte rädda dem jag kokat till middag, det är för sent, de är döda.
Du har dock räddat tusen och åter tusen.
Du räddade mig från mig själv.
Du tog död på trollet.
Trollet är aldrig hungrig mer.

Två ulvars hunger

2001-01-29

Två ulvars hunger

Hungern vrålar i min kropp, mitt hjärta som en megafon.
Så högt att du hör mig. Du letar dig fram till mig.
Du ser mig, tar mig i din famn.
Badar mig, rakar mig, klipper mig.
Föder mig med din kärlek.
Du får raka mig ofta, jag växer ohämmat.
Hård och vild.
Du har längtat att jag ska växa mig hård hos dig, för dig.
Du vårdar mig, du ylar.
Du mjuknar, jag mjuknar, du hårdnar.
Du har tvättat, renat, rakat och klippt.
Fyllt mig med kärlek, tömt mig på min vildhet.
Du är full, vild och galen.
Jag flyr till skogs.
Du njuter ditt offer.
Jag längtar, jag vrålar. Jag växer.
Mitt hår, min natur växer, min vildhet tar form.
Mitt hjärta hungrar, vrålar i min kropp.
Du letar dig fram till mig.

Törnrosa

20160626

Törnrosa

Det sliter som om vore mitt hjärta en del av Törnrosas ogenomträngliga snår. Det är ett öronbedövande vrål av saknad som i total tystnad tar bort alla toner från min omgivande värld.
Döden vore en lättnad, en stilla suck av evighet som sveper bort all denna orättvisa. Jag förbannar Satan som stulit vår kärlek och krossat allt hopp. Jag har kvar min tro, aldrig kan min tro blekna..,
Så jag överlever.., en dag i taget..,
Tårar rinner för mina kinder, meningslösa strömmar som drar dammet från krossat hopp med sig ner i avgrunden.
Jag gör det jag ska, jag ler, hjälper till, älskar mina medmänniskor med mitt brustna hjärta.
Jag vill bli sedd, vill att du ska se.
Jag vill bli förstådd, vill att du ska förstå.
Skulle jag ställa mig i skogen så skulle jag slå rot, min grenar fulla av taggar skulle snabbt skapa ett ogenomträngligt snår av sorg.
Du var för svår att nå, för snårig och sårig. Jag, för ivrig och oerfaren. Vi fastnade, växte ihop mitt bland taggar och svärdsegg. Kärleken blommade som små skära rosenknoppar som nu dryper av röd sorg, droppandes av liv som rinner ner i ingenting. Hoppet krossades av Satan, fruktan välde in i öppna sår och släckte den kamp som endast kärleken kan vinna. Endast tron håller mig vid liv. Jesus läker öppna sår, Jesus ger liv. Jag får en andlig blodtransfusion och kommer att överleva.
Satan kanske tror att han har vunnit, men NEJ!
Det nya blod som rinner in i min kropp, det nya hjärta som placeras i min kropp -allt kommer från vår Herre, Gud allsmäktige har lagt mig på sitt operationsbord och jag skriker av smärta när mitt hjärta byts ut och allt mitt blod töms, jag veknar, jag försvagas, jag ger upp och tar en sista suck, den jag var dör sakta, en dag i taget.
Tro, denna nåd jag blivit välsignad med får mig att fortsätta andas. Den Helige Ande fyller mina lungor med ny kraft och jag klarar av ytterligare en dag, en dag i taget.
Jag stretar emot, sprattlar, jag är en svår patient att operera. Det tar tid, processen måste startas om igen och igen. Jag skriker, kan inte acceptera mitt öde och kämpar emot. Tillslut ger jag upp.
Jag ger upp, och Gud kan ta över. Oändlig nåd sköljer över mig och det är över, fast jag är inte där än.., inte riktigt redo, sprattlar lite än..,
Snart ger jag mig, snart får Gud ta över och göra sitt. Jag ska bara.., först.., någonting.., men snart.

Undulaten

Undulaten

Min lilla dikt sjunger jag för dig.
Som en fågel kommer den till ditt fönster och kvittrar.
Ser in i ditt liv, blir inspirerad.
Sjunger och drillar. Vill bli matad.
Några smulor från ditt bord.
Det är så lite som behövs.
En spillra av ditt liv ger liv.
En smula från ditt bord ger näring till dikter.
Ger tankar och känslor, ger luft.
Min lilla dikt sjunger för dig.
Om allt den ser genom fönstret.
Men mest sjunger den om din nakna kropp.
När du naken i köket dricker O’boy.
Det är diktens favorit.
På fönsterbläcket till köksfönstret när morgonen gjort dig vaken och naken stiger du opp.
Din härliga nakna kropp.
Som en liten fågel sitter min lilla dikt och ser dig.
En kåtfågel.
Det är så äckligt med fönstertittare.

Varför bara vara

2001-12-31

Varför bara vara

Jag är tom jag är fri.
Jag söker inget jag är nöjd.
Jag jobbar och sliter, jag söker lycka.
Jag är full jag är slav.
Valet är mitt eget gjort av mig själv.
Kanske är lyckan något jag kan köpa nästa vecka.
Kanske är lyckan något jag har redan nu.
Kanske är lyckan något jag inte förstår.
Kanske har jag aldrig fått lära mig att vara stilla.
Att njuta av livet, lyckan att finnas för någon annan.
Mina föräldrar kämpade för morgondagen, jag gör vad jag lärt mig.
Om jag då säger dig.
Du är lycklig, du har lyckan.
Den kan inte fångas, inte köpas.
Var tom, var fri.
Var inger för dig själv, existera för andra.
Lyssna se och iakttag.
När du lär dig att förstå har du gått förbi.
När du tror att du har endast litet kvar, då har du gått förbi.
När du ger upp, när du accepterar det som är, då är du där.
När du har kommit fram utan att vandra då är du där.
Ju saktare du går ju större chans att inte gå förbi.
Var är då där, där är här. Här är där.
Att vara nu är att vara där, där betyder nu.
Att bara vara i nuet är att vara där för där är här och här är nu.

Varför?

2001-07-30

Varför?

Det är mycket som snurrar som svalor efter mygg.
Frågor i mitt huvud som jagar frigörelse.
Jag frågar mig varför du är som du är.
Om det som du gör bara är till besvär,
eller om det är jag som har svårt att ta emot,
de läxor du lär ut.
Med sparkar och slag lär du ut denna lag.
Att den som är liten och klen får gå till frälsningsarmen.
Men är då du stor och stark, redo för Folketspark?
Eller en ändå mindre lort, som slaknar så fort.
Detta är frågor jag jagar som mygg. Söker svar, för att bli trygg.
Men ju mer jag frågar ju mer jag förlorar.
Jag frågar och undrar men blir bara yr.
Jag kommer då fram till att sluta fråga.
Det finns inget svar som kan ge mig ro,
bara nya frågeställningar som får mig att tro.
Tro är inget jag vill göra
Svar är inget ja kan få
Men frågan är fri som luften
Jag svingar mig ut som en svala ändå.

Vi går längre än vi orkar

Vi går längre än vi orkar

Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
Som frost en varm sommarnatt, lika omöjlig är du att förstå.
Det klarnar om kvällen, vinden mojnar och spegeln breder ut sig i viken.
Jag tittar ner och ser himlen över mig, mitt hår flyter ihop med rosa moln och mitt sinne spretar ut precis som bilden av dig suddas ut när omgivningen drar i alla anletsdrag.
Kontrollförlust, maktlöshet, mötet med vansinnet är lika oplanerat som förutbestämt.
Rädslor som rider likt vildhästar med tanklösa ryttare som kastas av och ann längs fasans man.
Hästryggar som kröker sig, vrider sig och det lilla förstånd utan hjälm som finns kvar kastas upp i luften och dras ut genom rymden då gravitationen upphör.
Naturlagar vrids, sanningar förvrängs, tidningsurklipp virvlar förbi och jag ser det som jag en gång litade på samlas i en tornado av galenskaper.
Jag sugs in i orkanens öga, möts av mod och kraft mitt i stillheten.
Allt är stilla.
Allt är lugnt.
Kärlek.
Jag ser kärleken virvla runt som den förälskelse jag nyss kom ifrån.
Svetten rinner längs min kropp, ändå vill jag ha mer. Så trött, så slut, ändå vill jag ha mer.
Allt förnuft får stanna på marken, jag behöver inte sådana vikter för att kunna flyga.
Jag vill bli viktlös, ut i galenskapens antigravitation och nudda stjärnorna med dig.
Du är ljuset, jag är rymden.
Du far med oändlig fart rakt igenom mig och jag jagar dig tills du blir trött.
Kärleken fångar upp de galna hästarna, ryttarna får frid och samlar sig en smula när vi sakta glider in i nästa fas. Vi svävar, sakta flyter vi ovan allt och lämnar förälskelsen bakom oss och möts på månens mörka sida.
Där ingen kan se oss så dockar vi fast, mun mot mun kopplar vi ihop. Kärleken blir vår atmosfär och vi harmoniserar varandra, ser med klara ögon i skuggan från himlakropparna.
I skuggan finner vi frid, i mörkret tänds det ljus som med klarhet ger sken åt det som är äkta och sant. Kärleken värmer och förenar, gravitationen gäller igen. Vi dras sakta ner mot Jorden.
Orkanen har dragit förbi, stormen har lämnat tydliga spår.
Jag står här och ser på dig.
Förödelsen och förälskelsen har gjort sitt, allt slets upp med rot och fot, en ny ordning har tagit form i kaoset.
Kärlekens korsett snöras ihop och vi formas till en kropp. Virrvarret gjorde oss redo, upp och ner, in och ut. Som galna lådor fyllda med skrot kastades vi runt universums alla hörn tills oredan hade lämnat oss. Passion och erotik har tömt och krossat all ordning som var en sådan lögn.
Nakna; du runt mig, och jag i dig, ihopsurrade med livets tråd. Nybakade, gyllengräddade och med glänsande glasyr av nyspunnen harmoni fattar vi varandras svagheter och älskar oss förbi förälskelsens nycker och äventyr.
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
Som frost en vacker vinterdag, lika självklar och vacker är du. Lika varm som julinatten är din smekning som går igenom min själs alla vinklar och vrår.
Du för mig, jag bär dig, vi kommer längre som ett.
Fyra ben, fyra armar, två huvuden som ser åt var sitt håll. Rygg mot rygg vilar vi stadigt i natten.
Jag är i dig, du är runt mig.
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.

Vinden

2016

Vinden

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt sinne.

Som en senildement förlorar jag dig, glömskan suger ut mitt hjärta på drömmar.
Du bleknar, volymen sänks stegvis tills ingenting hörs i den tjocka dimman av förkastelse.
Mitt sinne går in i glömska, verkligheten suddas ut och du ändrar skepnad. När jag ser dig för mitt inre så är du otydlig i dimman, en aning skrämmande och kanske farlig, kanske svekfull.
Ensamheten är min boning, den kalla grotta som jag lärt mig att leva i ser så kall ut när din eld slocknat av kylan som trängt in i den fuktiga luften i samma takt som timmarna utan dig tickat och tickat. Det svaga ljudet av tiden som rinner iväg studsar mellan de mörka bergväggarna och dryper ner längs väggarna som kondenseras av förändringen.

Här skulle allt tagit slut, tiden stannat och dimman frusit fast och kapslat in allt vad kärlek heter i isande glömska.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt inre.

Den bottenlösa ravin som gapar upp mot hoppet i ett hungrigt leende får inget för sitt hat. Det som inte är någonting ska heller ingenting ha. Namnet som är över alla namn blir nämt.

Herren, vår Frälsare, Jesus Kristus!

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i min själ.

Det som var omöjligt för mig, det som ingen mänsklig kraft kunde åstadkomma, det gör Gud möjligt. Som en vind som drar in över en augustiäng skingrar tron det töcken av hopplöshet och trolöshet som lagt sig som ett falsk skydd inom mig.

Jag vågar minnas, vågar tro, vågar hoppas, vågar älska.

Vinden banar väg genom dimman, genom molnen, och solen får lysa klart och starkt. De mörka kalla väggarna av sten löses upp och jag kan andas rättfärdighet, mod och styrka i solens sken. Du är inte här, du väckte mig, du klöv mitt pansar av förakt och självrättfärdighet, du värmde min grotta och fick mig att hoppas, fick mig att lida igen. Utan dig var jag död, med dig fick jag sakna och lidandet fick mitt hjärta att ropa efter Den enda som har all makt och all kraft. Nu lyser Den Helige Ande rakt in i mitt hjärta, det är som när du eldar med din kräkek och värmer mina nakna kontor med ditt hjärtas värme.

Vår kärlek överlever i mig, glömskans dimma tar inte över, föraktet och dömandet leder inte till hat. Mörkret har mött sin överman. I mig var jag inget, din kärlek var inte tillräcklig. Jesus har välsignat mig, oss! med sin oändliga nåd. Du älskade mig, älskade rakt igenom ensamheten, jag försökte behålla dig i mitt mörker, få dig att lysa och värma allt starkare, men du slocknade. Du slocknade och glöden tog slut. Jag tog slut, jag dog för mig själv, du dog för dig själv när du tog slut.

Vad visste vi om kärlek? Inte kände vi Gud. Inte trodde vi på vinden som ingen hade sett. Solen tog vi för självklar, ingen större vördnad ifrån oss.

Där livet tar slut, där börjar livet. Egot suddas ut och hjärtat börjar slå igen. Tacksamhet tar själviskhetens plats och allt börjar om, på nytt.

Den Helige Ande rätar ut, sträcker, reder och försonar. Guds oändliga nåd fångade upp våra böner och våra splittrade hjärtan, krokiga själar och  vilsna andar. All vår strävan, alla våra försök, det var som flämtande ljus i stormen om den mörka natten. Satan är inte nådig, Satan är inte god, lögnens fader drar sig inte för något. Vi hade ingen chans.

I Jesus namn blev allting nytt, upprättat och heligt. Gud har valt oss två, vi är perfekta för varandra, de svårigheter vi brottats med förvandlar Anden till värdighet och erfarenheter.

Min kärlek räcker till, mitt tålamod räcker till, i Anden blir jag den jag är, alla de fel och brister som skavt och plågat mig själv får plats och omvandlas till nåd, förlåtelse och kärlek. Din kärlek räcker till, ditt tålamod räcker till, i Anden blir du den du är. Vår ofullkomlighet blir tillsammans ett, vi fogas samman till en varelse, vi görs redo för äktenskapet och träder in i Guds härlighet med renade hjärtan, sammanfogade själar och Helig Ande.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i vårt inre, vi minns solen, vi ser upp, vi prisar och lovar Den ende som gör livet nytt, som ger livet på nytt. Vi klev åt sidan och Gud gjorde sitt arbete efter sin vilja med oss. Vi vågade tro på kärleken, den röst som viskar i vinden, viskar i hjärtat, den röst som skingrar de röster som likt nattdimman sveper in och tar verkligheten i besittning. Kärleken är Guds röst. Kärleken är vägen. Kärleken är ljuset, tron, hoppet och vår frälsare Jesus Kristus är vinden som viskar, viskar alltid samma sak, viskar tyst, men viskar, viskar för alltid; Jag älskar Dig. Vi uppfostras på nytt, jag lär mig, du lär dig, du viskar till mig, jag viskar till dig; Jag älskar Dig.

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig…,

Vintermys

2001-02-08

Vintermys

Det är väldigt ofta
Jag sätter på mig min kofta.
När det är kallt
Är det ballt.
Att sitta och softa
I min kofta.
Sitta och dricka choklad med dopp
Det inger lite hopp.
När välden är kall och hård
Sitta inne med sin vän
En vän, luffare eller lord
En vän som inte säger sen.
En vän nära till hand
Ett hårt knutet band.
Sitta framför en brasa som sprakar
I köket står någon och bakar.
Mera kakor till vår choklad
Sen väntar ett härligt bad.