1997

X 2000

Det var värst vad tiden går långsamt.
Ändå kan jag inte komma ihåg när det började.
Mitt uppe i allt så känns det som en evighet, fast i ett kaos av oroligheter.
Jag blickar framåt och ser ett spår som delar sig vid en korsning och banar väg åt ett oändligt antal nya vägar.
Några vägar liknar vägar som jag redan färdats på.
Dessa vägar ser inte lika spännande ut men de inger dock en känsla av trygghet i sin liknelse.
Förutom vissa som får mig att minnas och jag fylls av obehag och avsmak.
Tiden står så gott som stilla och det är vid dessa stunder jag får chansen att sikta in mig på det spår som jag tycker vekar vara det bästa.
Det finns dock en nackdel, bakom varje korsning och nytt spår så döljer sig en växel.
Jag kanske styr in på ett spår som kanske inte känns annat än rätt, men riskerar att hamna så fel.
Det är nämligen inte jag som styr över växlarna.
Min förmåga är begränsad och sträcker sig endast till att vid de tillfällen när tiden bromsas upp så får jag min valmöjlighet att se korsningarna som jag annars bara rusar förbi.
Tyvärr utsätts jag då för risken att växelmästaren ska dra i spaken och lura in mig på fel spår.
Det är därför jag oftast försöker hålla så hög fart som möjligt så att inga växlar ska hinna slå om och störa min framfart, även om det innebär att jag inte ser många intressanta korsningar som jag rusar förbi.
Jag korsar livet på dess skenor och inväntar den dag då jag har lyckan att hamna på en station där jag kan få en passagerare.
Det är mitt mål, att få ha en passagerare, precis som jag en gång för länge sedan var en passagerare på någon annans tåg.