1997

Luftballongen

Med tinnar och torn reser sig staden högt över vattnet.
Så långt ögat kan nå finns det tecken på liv.
I stadens kärna dunkar en häftig puls.
Människor far runt utan att se staden.
Högt uppe i luften ser jag staden breda ut sig och omfamna den stora grupp människor som samlats för att leva tillsammans.
I ett högt tempo mitt i centrum för att sedan lugna ned sig till ett stilla och varsamt beteende i stadens utkanter.
Människorna där nere kastas upp och ned och fram och tillbaka av motgångar och framgångar.
Så totalt styrda av sina känslor.
På hög nivå känns inte känslorna igen så lätt, jag är fullt koncentrerad på vart vinden för mig.
En likhet är dock att veta att någon gång kommer man att landa, fast utan att veta när eller var.