1996

Månstenen

Natten släcker dagen med en djup suck.
Mörkret sprider sig och under trädens lövkronor blir det snart mörkt.
Ovanför trädens hav tänds stjärnorna på himmelen, en efter en.
Månen reflekterar solens strålar med ett dunkelt mystiskt ljus.
I det gråvita skenet ser jag en flicka som ligger på en filt och sover under träden.
Du ligger stilla, insvept i en gråblå filt som värmer dig.
Jag susar omkring bland trädtopparna och får träden att svaja försiktigt i natten.
Du är så vacker där du ligger.
Jag kan känna din själ i luften,
den vakar över dig när du är i drömmarnas värld.
Vakar över dig som jag gör,
jagar bort ondskan så att du får drömma ifred.
Jag gör ett hål i lövverket och låter månens sken nå dig.
Du blir inte störd av det svaga skenet.
Du sover så tryggt när du vet att jag är bland trädens toppar.
Jag är vinden och du min månsten.

Till Pernilla av Andreas