1999

Resan

Allt blev svart.
Inte svart som när det är mörkt,
utan ett intensivt uppslukande svart.
Det var svart en stund.
Det var som om det susade en vind,
varken varm eller kall, helt ljudlöst.
Så kom ljuset.
Inte bländande,
ingen tunnel,
bara samma känsla av susande,
helt ljudlöst.
Ändå fanns det en känsla av att det gick väldigt fort,
som om man flög i ljusets hastighet.
Sedan blev det varken ljust eller mörkt.
Det blev ingenting och samtidigt var det allt.
Det var inte något som finns här,
det var en känsla, en stor gemensamhet,
en evighet av njutning.
I början som ljudlösa röster som fick mig att känna mig som hemma.
Det var här allt skulle sluta utan slut.
Sedan så övergick allt till att bli något som är så stort att det inte finns ord att förklara med.
Det var det stora medvetandet eller kanske den härliga evigheten.
Där i den stora evigheten skapades nya liv och nya krafter tog form.
Allt var väldigt mäktigt,
väldigt välkomnande och mycket härligt.
Det fanns inga känslor,
inga missförstånd,
inga komplikationer.
Bara ett stort evigt medvetande.
Det var här livet började.