1996

Jakten

Med avgrunden i bakgrunden kastade han sig fram på sin fyrfota springare.
Håret som fladdrade i den vinande vinden lyste i solskenet.
Det smattrande tunga ljudet som hördes när hovarna slog i marken blandades med ekot som kom från den vråldjupa avgrunden han just lämnat bakom sig.
Ekot från ondskans män som förföljde honom.
Det skramlande och klingade från deras vapen och rustningar när de ledde hästarna upp för den virvlande smala vägen som steg från klyftans botten och i zick-zack ringlade sig upp mot slätten ovanför.
Jakten hade pågått i flera månader men han hade haft ett gott försprång ända fram till den djupa klyftan där han hade varit tvungen att leda hästen upp för bergsväggen.
Nu var han uppe på slätten ovanför och flydde fram i galopp.
Blev han fångad var världen förlorad.
Med sig hade han de hemliga orden som måste framföras till den undersköna prinsessan som fötts med gåvan att med kärlek uttala ord som fick saker och ting som tillsynes omöjliga att hända.
Världen hade länge styrts av de onda männen från öster och ondskans rike hade snabbt brett ut sig de senaste åren.
Utskickad på uppdraget att färdas tvärs över kontinenten och tillbaka för att hämta de hemliga ord som vinden viskade i det heliga trädets krona hade han färdats i flera månader och var nu när målet.
Bakom sig hade nu mörkrets soldater tagit sig upp från avgrunden och kom i rasande fart efter honom på sina svarta springare.
Vägen framför honom var främmande men med solens hjälp visste han i vilken riktning han skulle färdas.
Ett par hundra meter framför honom tog en kant form och ju närmare han kom så såg han att han kommit fram till ett stup.
Ett stup som sträckte sig kilometer åt varje håll.
Det var ca 30 meter ned och där nere flöt en kraftig å fram.
Den såg både djup och ström ut.
Bakom sig såg han nu ett rökmoln med svarta ryttare i täten som närmade sig.
Det var ofantligt djupt ned till den brusande älven och vilka stenar kunde inte gömma sig i djupet.
Han drog sitt svärd och önskade att bågen aldrig hade gått sönder i bergspasset.
Med draget svärd och en frustande häst under sig såg han ondskans soldater närma sig.
De var fler än han trott de var, minst ett 20 tal.
Att stanna och slåss var en säker död och att hoppa ned i älven var nog en lika säker död.
De kom allt närmare och han kunde se dödens skugga vila över deras huvuden.
Han körde ned svärdet i skidan och tog sats.
Med ett skri från hästen och med slutna ögon kastade han sig över kanten.