1995

En komet

Ut i rymden,
de stora stjärnorna lyser upp det outforskade oändliga täcke som omger vår planet.
Universum omger också mig.
Mig och mina tankar.
Jag är unik,
en alldeles egen varelse,
en planet av tankar och funderingar.
Tankar fina och goda men även dystra tunga tankar.
Tankar om döden,
det oundvikliga slutet.
Dör universum eller är det evigt?
Universums medvetenhet kanske upplever sig själv och sitt liv lika kort som jag ibland kan se mitt liv?
Universum kanske vill uppleva och innehålla lika mycket som jag vill?
Är universum en plats för förståelse jämställdhet och balans?
Eller är det en plats,
precis som jag fylld av girighet egoism och kaos?
Som människa är jag medveten om min egoism och jag undrar om rymden rymmer samma egenskaper?
Har universum ett liknande samvete som mitt?
Svider det någonstans när en hel galax har utplånats för att ge plats åt något nytt?
Kanske är mitt samvete en del av det stora hela,
om det nu är så helt?
En sak är då säker,
det är helt förvirrande?