Månstenen

1996

Månstenen

Natten släcker dagen med en djup suck.
Mörkret sprider sig och under trädens lövkronor blir det snart mörkt.
Ovanför trädens hav tänds stjärnorna på himmelen, en efter en.
Månen reflekterar solens strålar med ett dunkelt mystiskt ljus.
I det gråvita skenet ser jag en flicka som ligger på en filt och sover under träden.
Du ligger stilla, insvept i en gråblå filt som värmer dig.
Jag susar omkring bland trädtopparna och får träden att svaja försiktigt i natten.
Du är så vacker där du ligger.
Jag kan känna din själ i luften,
den vakar över dig när du är i drömmarnas värld.
Vakar över dig som jag gör,
jagar bort ondskan så att du får drömma ifred.
Jag gör ett hål i lövverket och låter månens sken nå dig.
Du blir inte störd av det svaga skenet.
Du sover så tryggt när du vet att jag är bland trädens toppar.
Jag är vinden och du min månsten.

Till Pernilla av Andreas

Något att sträva efter

1998

Något att sträva efter

Varsamt och med ödmjukhet går hon till angrepp.
En njutning hörs genom ett upphetsat kvidande.
I det fladdrande ljuset från det sakta smältande stearinljuset gungar hennes bröst.
Skuggan som dansar på väggen liknar en ridande demon som kastar dig framåt på sin springare genom natten för att komma till sitt mål, njutningen.
Natten är varm och doftar av sensualism och torkade rosblad.
En intensiv spänning trycker luften, viljan är så stark och lusten är så het.
Två hjärtan som bankar allt snabbare är det ända som hörs i den stilla sommarnatten.
Han håller ett stadigt grepp om hennes höfter, med slutna ögon ser han in hennes själ.
Varm och välkomnande, en njutning från topp till tå.
Han ger allt han kan ge.
Hon omfamnar hans kärlek, förstärker den, för att sedan ge tillbaka den.
En öm smekning är början till denna stegrande våg av känslor.
Som en stor havsvåg sveper den in från havet med otrolig kraft,
når stranden med ett vitt skummande brus, fuktar sanden,
sjunker ned i den och tillbaka ut i havet.
Hon lutar sig ned och möter hans läppar.
En kyss som får Gud att känna sig stolt.
En otrolig kombination av själar skapta för att passa ihop.
Kärlek,
det allra heligaste.

Oskyldigt Häktad

1997

Oskyldigt Häktad

Jag har blivit stympad, bestulen på mina känslor.
I min strävan efter överhet,
i kampen mot det onda har jag trampat över vissa gränser.
Viss smärta har jag i mitt hjärta när jag tänker på dem som bränt sig på mig,
jag kan till och med känna avsky för vissa av mina handlingar.
Även om jag inte trampat på någon direkt så har jag lämnat spår efter mig.
Vissa avtryck så djupa att vissa människor haft svårt att ta sig upp.
Jag har syndat mot mitt bättre vetande.
Men aldrig dömt någon.
Även i den mörkaste själ har jag lockat fram en gnutta ljus.
Och nu har jag blivit stympad,
trampad på av de som ser sig som överheten,
de som tycker sig ha rätt att döma.
Mina känslor är det som lever i mig,
instängd i en håla så överger mina känslor mig,
lämnar mig ensam kvar med domarens övermod.
Att bli strypt av den som aldrig skådat skönheten som döljer sig i friheten.
Jag har blivit fångad av människor beroende av kontroll, maktmissbrukare.
Fångad på berget och övergiven av mina känslor,
mitt liv har blivit stympat,
strypt på känslor,
endast överhetens vemod tillåter mig känna ånger,
en ångest som inte är framkallad av mig,
en ångest som ska bära upp behovet av kontroll för överheten.

Prinsen

1997

Prinsen

Som prinsen kliver genom törnbuskarna för att få sin prinsessa.
På samma sätt rev sanningen sönder mina tankar som höll mig fången i sitt snår.
Allt som hade varit ett virrvarr av onda tankar, i jakt på makt.
Tankar som lekte med livet, andras liv.
Att i tanken styra världen, stor törst efter att fylla egot.
Ett ego som var så litet att det inte rymde något och därför alltid var på jakt efter makt.
Men som en ljusblixt kom sanningen.
Klöv de största lögnerna i en enda smäll.
Därefter föll ett regn av blixtar och likt taggiga snaror föll mina lögner till marken.
Jag såg med rena känslor på livet,
Och Gud så skönt det var.
Jag var inte först, jag var inte den siste, jag var inte ond och jag var inte god.
Jag var en del, en del i pusslet.
Och med första biten lagd kunde jag fortsätta lägga bit efter bit och snart så ska de sista bitarna vara på plats.

Tack min prins även om jag icke är någon prinsessa.

På mitt bröst bär jag märket

1997

På mitt bröst bär jag märket

På mitt bröst bär jag märket,
märket som visar att jag varit utanför.
Utanför min kropp.
En öppning i min hud så djup att livet strömmade ut.
På mitt bröst finns ett sträck som säger mer än tusen ord.
En blick in i det fördolda.
Det kittlar med en spännande smärta när jag drar med fingret längs med den slutna öppningen.
Tankar som är för stora för att tänka dyker upp i mitt inre.
De är så stora att jag inte kan tyda dem.
Jag kan endast se på mig själv och undra,
varför?
Jag har vetat svaret,
det fick jag veta när jag kröp ut ur den lilla öppningen på mitt bröst.
Men när jag smög in igen så var tanken som jag hade något stort som jag inte kunde förstå.
Det är ett mysterium, nästan magiskt.
Jag får nöja mig med sträcket på mitt bröst.
Även om jag ofta undrar varför mitt naturliga mönster är brutet just där.

(en dikt till ärret på bröstet efter ett knivhugg)

Rakbladet

1997

Rakbladet

Ingen ångest, ingen smärta.
Jag känner hur trycket avtar,
hur allt bara rinner bort.
Det är varmt, varmt och skönt,
äntligen befrielsen.
Det varma vattnet som omger min kropp gör mig lugn.
Det ångar ur vattnet med en främmande nästa lite skrämmande doft.
Men ändå så fylls mina lungor av välbehag.
Pulsen slår allt svagare och svagare,
jag börjar bli yr.
Jag håller det i min högra hand fast jag knappt känner det längre.
Jag har liksom flutit ut i vattnet och blivit ett med vattnet.
Allt blir mörkt.
Jag är lika mycket vattnet som luften och allt annat runt omkring.
Jag slappnar av och min högra hand släpper taget.
Det glider ur mina fingrar och rör sig som en fjäril över en sommaräng.
Mållöst singlar det ned mot botten och landar nästa helt ljudlöst.
Det är så varmt,
så mörkt,
så… rött.

Rakt igenom

1995

Rakt igenom

Helt plötsligt täcktes luften av ett skimrande mönster,
stora stjärnformationer av snöflingor färgade som pärlemo.
Ett skimmer höll verkligheten i sitt grepp.
Vred och vände på nuet så att det pärlemofärgade tillsynes nästan osynliga mönstret bildades.
Kraften släpptes loss och kärleken var fri.
Fri och i sin fulla styrka välde kärleken ut från ingenstans och befann sig plötsligt överallt.
Ur det tomma intet kom kraften som kallas för kärlek fram och fick luften att darra vid dess närvaro.
Du och jag stod bland våra vänner när detta ägde rum.
Förstummade såg vi genom den skimrande luften på varandra.
Med händerna i varandras händer bildade vi en ring och lät kraften strömma genom våra själar.
Kärleken till allt liv strömmade genom våra kroppar och förälskelsen till livet var så stor och överväldigande så att allt runtomkring bara försvann.

Jag såg på dig och en öppenhet jag aldrig tidigare skådat uppenbarade sig.
Fortfarande med varandras händer fattade så svävade vi upp från marken.
Våra själar blev till ett,
en enda stor själ som omslöts av kärleken och blev befruktad.
Minuter och sekunder existerade inte när detta inferno av känslor nådde sin höjdpunkt.
Sakta svävade vi ned till marken igen och våra själar separerade sig från varandra och vi befann oss åter i våra kroppar men nu inte längre ensamma.
Befruktade av kärleken så hade vi varsin bit av denna största av alla krafter med oss tillbaka in i kroppen och med nya ögon såg vi världen med total förälskelse för första gången.
Och detta var bara början.

Till Pernilla från Andreas

Resan

1999

Resan

Allt blev svart.
Inte svart som när det är mörkt,
utan ett intensivt uppslukande svart.
Det var svart en stund.
Det var som om det susade en vind,
varken varm eller kall, helt ljudlöst.
Så kom ljuset.
Inte bländande,
ingen tunnel,
bara samma känsla av susande,
helt ljudlöst.
Ändå fanns det en känsla av att det gick väldigt fort,
som om man flög i ljusets hastighet.
Sedan blev det varken ljust eller mörkt.
Det blev ingenting och samtidigt var det allt.
Det var inte något som finns här,
det var en känsla, en stor gemensamhet,
en evighet av njutning.
I början som ljudlösa röster som fick mig att känna mig som hemma.
Det var här allt skulle sluta utan slut.
Sedan så övergick allt till att bli något som är så stort att det inte finns ord att förklara med.
Det var det stora medvetandet eller kanske den härliga evigheten.
Där i den stora evigheten skapades nya liv och nya krafter tog form.
Allt var väldigt mäktigt,
väldigt välkomnande och mycket härligt.
Det fanns inga känslor,
inga missförstånd,
inga komplikationer.
Bara ett stort evigt medvetande.
Det var här livet började.

Saker att förstå

1997

Saker att förstå

Varför finns det skillnader?
Varför finns det smärta och lidande?
Skulle vi uppskatta livet om inte döden tog liv alldeles för tidigt?
Skulle du vilja ha något, och sträva efter det om alla hade det?
Skulle du vara lycklig om du aldrig varit olycklig?
Skillnaderna måste finnas för att leda oss på vägen.
Smärtan finns för att du ska kunna välja.
Döden finns för att vi ska uppskatta livet.
Du blir starkare utav att lida.
Så fortsätt pina dig själv.
Fortsätt sträva efter det du inte kan få.
Då blir du en bra människa.

Saknar dig

2001-04-16

Saknar dig

Jag ler mot dig, vill få dig att se mig.
Jag vill ha dig – utan tvekan.
Dina strålande ögon glittrar som daggbeklädda näckrosor i en svart tjärn.
Precis när morgonsolens första strömmar når de nakna rosorna och ljuset bryts i droppar av kristall från nattens dagg på de vita bladen.
Ett skimmer som lyser på den djupa tjärnens yta.
Lyser i skogen och får alla varelser att häpna.
I dina ögon lyser en hel värld av magi, djupet i din blick.
Känslan jag får. Som att drunkna i den bottenlösa tjärnen.
Bara falla och falla. Tillräckligt länge för att uppskatta att jag inte har någon kontroll. Tillräckligt länge faller jag i din eviga kärlek.
Lär mig att älska denna omfamnande uppslukande känsla och fallande trygghet.
Falla för att aldrig landa.
Evig kärlek i evig trygghet.
Jag rycker till, drömde mig bort.
Dina ögon… de förtrollar.
Jag ser på dig, längtar.
Vill kyssa.
Jag gör vad jag kan för att locka dig men du ser på mig utan att blinka.
Jag drömmer mig bort igen – dina läppar.
Julihimlen för sina mjuka moln mot mig och kysser mig.
För mig upp till himlen.
Fuktigt, varmt och mjukt.
Jag vill kyssa dig men likt molnen är du svår att få fatt.
Jag ser på dig igen, med saknad och längtan.
Så nära, så vacker, så underbar.
Och jag, jag har bara en del av dig.
Ditt foto.

Skalet

1997

Skalet

Om jag ursäktar mig kanske jag kan få be.
Om en liten pratstund med dig över en kopp te.
Men du kanske tycker att jag är trist.
Jag vill minnas att du sa så sist.
Även om vi är två.
Så har jag svårt att förstå.
Vikten av drickandet.
Vikten av hickandet.
Hur viktiga de är, inte här och nu.
Men vid olika tillfällen ett nödvändigt
Måste hörru du.
Du som aldrig lyssnar eller hör på.
Du, du kan ju lika gärna nu gå.
Du hör ju ändå aldrig på.
En kopp te smakar bäst utan dig.
Och jag sitter bra här vid spegeln och mig.

Skogens röda guld

1997

Skogens röda guld

Fikon och violer. Mandlar och dadlar.
En skräddare njuter av att hoppa på ytspänningen på hoppets djupaste sjö.
Nypon och slånbär, gråsten och slagg.
Två dansande långt ut på ängen,
långt bort från bondgården,
långt bort från nypon och fikon.
Vårbris över sommaräng smeker svalt och skönt.
I trollskogen intill växer fingersvamp på hösten.
Skogens djupaste mitt är en liten glänta,
där lyser solen ned på skogens röda guld.
Lingon i lingonris, bomull och sockervadd.
Långt bort från skogen ligger bondgården.
Långt bort från bondgården dansar de två,
långt ut på ängen,
långt bort från nypon och fikon.

Smultronstråt

1996

Smultronstråt

Ett smultron,
ett smultron till och ytterligare ett smultron.
Det lilla barnet ligger på ängen med ett grässtrå i handen.
Den lilla pojken som ligger i gräset och trär smultron på sitt strå,
ska han ge bort det?
kanske till mamma? fast dagen är så lång,
hinner plocka fler.
Ett efter ett glidet smultronen av stråt och faller med ett välsmakande belåtet ljud ned i munnen på den lilla pojken.
Precis som båtar på en flod som stupar hejdlöst nedför ett vattenfall.
Det ljusa lätta håret rör sig stilla utav en vaggande rörelse från vinden.
Det är så vackert bland alla prästkragar och klöver,
de små blåa klockorna som dansar på ängens kant spelar en ljudlös melodi,
en melodi som handlar om vatten.
Friskt och fullt av liv,
svalkande bäckvatten.
Lika snabbt som det porlande vattnet i bäcken rinner iväg,
lika snabbt går tiden.
Det var så länge sedan jag låg där med smultronen,
men jag kan fortfarande höra de blå klockornas ljudlösa sommarmelodi.

Till Mamma från Andreas

Små små korn av ångest

1997

Små små korn av ångest

Sand, sand, sand, ett land av sand.
En plats där vatten inte får fäste.
Sanden äter allt,
sanden äter dig.
Fotspår som bildas efter dig blåser lika snabbt bort igen.
Inget märker sanden,
den bara finns där,
oändligt djup oändligt het.
Går inte att nå,
skuggan kommer inte över toppen,
sanden gör lavinartade rörelser ned från toppen.
Allt för att få dig ned på botten av den glödheta kitteln.
Det spelar ingen roll vilket håll du ser åt.
Bara sand överallt.
Men någonstans långt där borta,
där är något,
något rött,
långt där borta
… röd sand.

Snälla / hör min bön

Snälla / hör min bön

Jag nyper mig själv när jag slagit i tån.
För att fördela smärtan.
Jag svälter mig själv när jag saknar dig.
För att fördela smärtan.
Det ena värre än det andra.
Vad gör det när jag ändå ska dö en dag.
Vad är smärta i jämförelse med dig.
Du, vem är du, ser du dig själv.
Du straffar mig och njuter, du är hemsk.
Jag blöder för dig, är det inte nog.
Förstår du inte att jag gett dig mig själ.
Jag har gjort upp med satan.
Själen är din.
Jag gav mig till Gud och svek.
Jag sålde mig till satan och bad Gud om nåd.
Jag ger mig nu till dig.
Du den enda som står mitt emellan, du som ensam kan rädda mig.
Jag har ingen värdighet, jag är ingenting.
Inte kan det tynga så hårt att ta mig till dig.
Jag är sjuk jag är svag jag är tom.
Jag ber dig.
Älska mig!?.

Solen då och nu

1997-04-09

Solen då och nu

Som om jag såg på solen för första gången i mitt liv.
Full av liv och energi,
så vacker och strålande,
underbar och varm.
Fångar hela mitt intresse och gör mig allt mer nyfiken på detta ljusfenomen.
Liv som inspirerat till att vilja leva.
Energi som ger mig styrka.
Skönhet som får mig att känna mig vacker.
Strålande från en källa som aldrig ser ut att kunna sina.
Underbar och sann,
så sann som den som är en ängel kan vara.
Och varm,
en värme som säger mig att livet kommer att var för evigt och för alltid fyllt av kärlek.
Som om jag såg på solen för första gången mitt liv,
så ser jag på dig.
Du är min sol och du ger mig allt som en sol kan ge.
Min ängel och min älskade.

Till Cattis

Solrött äpple

1997

Solrött äpple

Jag bodde i grottan och du lockade mig ut.
Det tog tid att vänja mina ögon vid det starka ljuset.
Skuggan var min vän och den vakade över mig,
nu ser vi efter varandra.
Som ett sött äpple är du det godaste för mig,
så söt och fuktigt friskt.
När skuggan är borta och du är hos mig så lyser ljuset och du strålar mot mig och äppelsötman mustar i munnen.
Skuggan höll mig vid liv och gav mig trygghet i form av mörker.
När jag ser framåt ser jag ljus men när jag ser på mig själv så ser jag skuggan smyga på marken.
Tittar jag ned för länge så skymmer ljuset och äppelmusten övergår till en snedvriden citrons beska smak.
Jag blir lurad att bita i frukten och mörkret får mig i sitt grepp.
Du finns där,
jag häpnar för mig själ,
jag ser dig som ljuset och vet vart jag vill komma,
jag måste gå dit själv,
för hur du än lyser och vill vara min sol så är skuggan min och jag måste lära mig att hålla skuggan på marken och inte låta den glida upp och ändra min smak.

Till Cattis

Spegelbilden

1997

Spegelbilden

Det smärtar mig att se dig.
När jag ser hur illa jag har låtit dig fara,
hur lilla jag har vårdat dig.
Jag ser smärtan i ditt ansikte.
Det hugger i mitt hjärta för jag vet att du inte förtjänar det.
Jag vet att jag borde behandla dig bättre,
ändå kan jag inte låta bli att ge dig smärta.
Allt detta trots att vi är ett.

Stå stilla

1997

Stå stilla

En vilsen vandrare på den rättfärdiges väg,
inte bara ett utan många steg på stigen utan mål.
Långt bort utan kontroll,
vilseledd av onda lögner och krafter fulla av svek.
Där lögnen är det enda rätta och kärleken framstår som något ouppnåeligt och alldeles för krångligt för att locka.
Makt över andra skänker kraft och gör härskandet till en kamp mot friheten.
Medmänniskor som styrs av de maktlystna svaga människorna fulla av fruktan för kärleken.
Dessa svaga maktlystna människor som tror sig göra rätt när de fattar beslut,
högt över de kämpande människorna.
Slavar, förslavade går de vilsna mot döden på de rättfärdigas väg lockade av materia som inte innehåller mer glädje än ett tomtebloss för ett barn.
Endast genom att stanna upp och se sig omkring kan man få kraften och visdom och med dess hjälp hitta rätt stig,
den enda stigen,
olik för varje människa men ändå en stig som leder till den stora kärleken.
Tillsammans om vi alla vandrar på kärlekens väg blir vår styrka så stor att vi får makt att förgöra de slavdrivande onda människorna som styr våra liv högt ovanför våra huvuden.
Svårt,
svårare än du tror,
för att stanna upp och stå still är inte det enda som behövs för att överlista de maktlystna.
Vi måste se den väg vi vandrat och inse hur fel den varit,
se rädslan mitt i vitögat och kunna säga nej till lockelserna som de rättfärdiga styr oss med.
Om det synes svårt så är det inget jämfört med smärtan som kommer när det stora slaget kommer om din själ.
Klarar du av att se sanningen?
Sanningen är att du och ingen annan har vandrat din väg och hur lurad du än varit har valet alltid varit ditt.
En vilsen vandrare som vandrat på fel väg ledd av de rättfärdiga och maktlystna som stannade och såg rädslan i vitögat och vann kampen mot ondskan.
En vandrare inte längre vilsen utan full av makt och kontroll över sitt eget liv,
sitt eget liv och ingen annans!
Full av frihet och kärlek.

Svartalfen

1996

Svartalfen

Min granne är en svartalf, jodå det är sant.
Jag har i och för sig aldrig sett honom men det är sant.
Sent på kvällarna hörs konstiga ljud från andra sidan väggen,
ljud som aldrig hörs hos mig.
Läten som jag aldrig hört någon annanstans.
Fönstren in till min granne är alltid täckta med gardiner och alltid när jag får förbi vårt hus ser jag skuggor dansa innanför gardinerna.
Det luktar alltid konstigt utanför min grannes dörr,
en odör som påminner om ett ostädat omklädningsrum.
Så luktar det inte hos mig och ingen annanstans heller för den delen.
Ibland hörs det musik genom väggen som jag delar med min granne.
Jag brukar sitta vid min sida av väggen och lyssna.
Min granne spelar något konstigt instrument på sin sida väggen.
Det är nästan jämt samma melodi,
en klagande vemodig jämrande sång.
Jag kan se honom framför mig där han sitter på andra sidan väggen med sitt konstiga instrument och med sina svarta öron.
Jag kan se hur han blåser och drar i spakar och knäpper på strängar för att få fram sina konstiga toner.
Sådan musik hörs ingen annanstans i alla fall.
Inte hos mig.
Men så ju min granne en svartalf.