1995

Balans

Skuggan som faller på ljuset,
ger perspektiv åt ondskans intrång.
Labyrinter av lögner och mörka snaror.
Oroligt, spännande och läskigt,
lika så skräckinjagande farligt.
Endast rädslan driver nyfikenheten.
Kan rädslan för det onda övervinnas?
genom utövande av det onda?
Är det verkligen fel att hata?
räcker kärleken verkligen så långt att hatet är överflödigt?
Eller är det just skillnaden som är avgörande?
Skulle ljuset vara lika starkt om inte skuggan låg på lur?
Är inte ljuset som starkast just när man ser in i det efter att ha vilat sig i skuggan?
Det enda avgörande för livet är ju döden,
men på vilket plan avgörs denna fas av evighet?
Är döden ett mellanting av ljus och mörker eller ter sig döden på två olika sätt?
Ett avslappnat skönt tryggt försvinnande,
eller ett kast ned i den djupaste avgrund.
Två paralleller som formar ett mönster av evighet.
Om solen symboliserar godhet,
och bristen på ljus tar plats för ondskan,
då skulle man kunna tänka sig att både ondska och godhet balanserar varandra,
för att upprätthålla harmoni.
Jag vet inte med dig,
men jag njuter bäst av solens värme när jag ligger i skuggan.