månadsarkiv: januari 2017

1996, Äventyr, Dröm, Frigörelse, Kärlek, Liv, Mod, Säker

Kometer

Lämna en kommentar

1996

Kometer

Genom tid och rum med tankens kraft.
Igår.
Idag.
Imorgon, en helhet av tomhet.
Där inget finns, finns allt.
En resa in i min egen själ,
en bottenlös brunn av motsättningar.
Så skör och fin men ändå så grov.
Att genomskåda sig själv är som att se ut i universum.
Mörker och mystik i oändlighet,
allt utav tomhet förutom stjärnorna.
Frågor får svar som åtföljs av frågor.
En rytm som hela tiden ändrar takt.
Du och jag som två kometer i världsrymden.
Vi far fram i rasande fart och gör ett smalt sträck över himlavalvet.
Även utan eldsvans far vi fram,
med tankens kraft far vi genom vårt inre,
och upptäcker skönheten med oändlighet.
Det är så vackert att få veta,
att oändlighet är något som aldrig tar slut.

1995, Ensamhet, Kärlek, Längtan, Lidande, Liv, Vännskap

Känslor

Lämna en kommentar

1995

Känslor

Du får mig att känna att jag har en vän.
Du får mig att känna mig betydelsefull.
Du får mig att känna mig vuxen.
Du ger mig känslan att vilja leda.
Du ger mig känslan att vilja hjälpa.
Du ger mig något att se upp till.
Med dig kan jag känna sympati.
För dig kan jag känna rädsla.
Tillsammans med dig känner jag styrka.
Med dig känner jag samhörighet.
Du får mig att känna sorg.
Du får mig att känna avståndet.
Du får mig att känna mig nyfiken.
Alla bidrar ni med någon känsla till mig.
Jag är lyckligt lottad som har en som ger mig så mycket att känna.
Men var är du, vart tog du vägen?
Du, dig som jag vill ge.
Dig som jag ville ge min kärlek, den starkaste av alla känslor.
Vart tog du vägen?

1995, Berättelse, Dröm, Harmoni, Kärlek, Längtan

Ledd av stjärnorna

Lämna en kommentar

1995

Ledd av stjärnorna

Det var länge sedan som kärleken flög fritt i luften.
Ett visst sus hade väl alltid legat på lur i periferin,
men en storhet,
en helhet,
det var länge sedan,
allt för länge.
Iskall vinternatt med en stjärnhimmel så klar och gnistrande som det bara är möjligt i januari.
Det gnistrar i skaren från månens vita klara sken.
Alldeles stilla och tyst förutom stegen som bryter tystnaden,
när de tränger genom skaren med ett kristalliknande knaster.
Varje andetag blir till ett moln som ligger stilla i den kalla natten.
På väg till,
eller bort ifrån.
De rimfrostiga kala björkarna i skogsbrynet bryr sig föga om denne nattvandrares mål.
En fast blick säger mer än de frusna träden.
Dessa ögon som ser ut över fältet är målmedvetna,
fast beslutna att nå platsen där kärleken svävar fritt i luften.
Ser nu rakt fram som frusna i ett ögonblick fyllt av längtan.
Söker de över landskapet och siktar in sig på ett mål långt borta.
Ju närmare målet ju starkare blir susandet,
tills det övergår till ett surrande som stiger till skyn,
och flyter fritt omkring,
på platsen som kallas för kärlek.

1998, Ångest, Droger, Förvirring, Hopplöshet, Lidande, Meningslöshet, Psykosdikter, Smärta

Livet

Lämna en kommentar

1998

Livet

Det som synes lätt och inte alltför långt borta.
Det som lovades så härligt.
Det som med en snabb överblick såg ut som en njutning.
Det blev inte så, det var inte så och det ska inte bli så.
Som en stor och lång avtändning,
början som ett skrik och fortsättningen som en frossa.
Fel och brister, ondska och mörker.
Det som borde ha varit en lek blev blodigt allvar.
Och i skillnaden mellan lek och allvar så bildas kraften.
Det som började så hemskt såg vid slutet ut som en belöning.
Och sökandet efter det härliga och njutningen vill bara få börja igen,
och än än gång få mötas av avtändning och frossa.

1996, Förälskelse, Kärlek

Låt ditt inre blomma / Låt det blomma i ditt inre

Lämna en kommentar

1996

Låt ditt inre blomma/ Låt det blomma i ditt inre

Rosor som växer ur mitt bröst,
river min hud med sina taggar.
Vad är inte priset för att få se skönhet.
Blommande,
doftande sträcker de sig upp mot himmelen.
Jag ligger i gräset och beundrar hur de vajar fram och tillbaka i vinden.
Röda som blodet som sipprar ur mina sår tillfogade av de vassa taggarna.
De ljuva blommornas färg gör mig het,
blodet känns som om det kokar.
Är det skönheten,
eller är det gift som bränner från de skyddande tänder som pryder blommornas stjälkar.
Ett blad trillar av och singlar sig sakta ned och landar på mina läppar.
Jag kysser bladet och inser att det bara var det första av många som ska falla mot min kropp, täcka över mig och endast lämna ett par kala stjälkar med vassa taggar kvar.
Men nästa år om Gud tillåter så kanske vinden blåser bort de gamla löven och de kala stjälkarna kanske åter får knoppar som ska slå ut och åter visar sin blodröda färg.

1996, Ånger, Bön, Ironi, Kärlek, Maktlöshet

Min Skapare

Lämna en kommentar

1996

Min Skapare

Min Skapare, min Skapare.
Vart har du tagit vägen.
Jag kan ej se det svårt för dig,
det som känns omöjligt för mig.
Jag fick aldrig chansen att välja,
även fast jag nu vet att valet aldrig behövs göras.
Världen som du en gång skapat.
Valde åt mig, och det måste jag förlåta.
Men det jag inte kan förstå
Varför lät du oss välja.
Är det toppen av kärlek?
Att som far och mor låta sitt barn välja.
Eller är du så säker på att vi ses igen att du låter oss välja fel väg,
för att vi själva skall lära av våra misstag.
Är det så kärleken är, en valmöjlighet.
Vi står på samma kant
Vi ser ut över samma brant
Nu känns det väldigt svårt
Det är långt ned och hårt
Om vi kastar oss utför
Med avsikt att flyga
Om vi tror vi är för mer
Då är vi endast dryga.
Men om vi tar ett steg tillbaka
Vänder om och går hem igen
Och börjar baka och sälja sockerkaka
Så kan vi snart få flyga
Fast då varsin biljett vi behöva
Ett flygplan till den late och dryga

1995, Döden, Frigörelse, Längtan, Paradiset

Natten

Lämna en kommentar

1995

Natten

Ta mig bort,
du stora svarta natt.
Ta tag i min själ och för mig bortom drömmarnas horisont.
Ta mig till landet där natten inte länge är mörk,
där fantasin är verklighet och min kropp bara är ett tomt skal,
någonstans långt borta på andra sidan.
Fyll mitt sinne med frid så att jag vaknar med tålamod och förståelse.
Låt mig dansa på gröna ängar vid mina vänners sida långt bort i nattens stillhet.
Å du mörkaste natt,
vagga mig i din famn och låt din säkerhet omfamna mig.
Låt mig få drömma djupt och min själ skall bli din för evigt.

1998, Bön, Mod, Osäkerhet, Tillit

Nära

Lämna en kommentar

1998

Nära

Nära
Nära inpå
Inom räckhåll
Rädslan i vägen
Hjärtat starkt, men ändå svagt, svagt av tanken
Om jag sträcker mig ut
Vad händer då –
– Just den tanken, rädslan.
Känn efter, i djupet
Vad säger känslan?
Avvakta, ta det lugnt
Huvudet fyller på med tolkningar
Tänk inte, tolka inte –
Låt inte rädslan få fäste
Vara nöjd
Nöjd
Nöjd med känslan
Alfa och Omega
Här och nu
Det känns lugnt
Jag vill annorlunda, tänker annorlunda
Känslan säger – avvakta
Jag står still och känner
Lugnet,
evigheten – allt är okej.

1996, Förändring, Förtvivlan, Frigörelse, Krminielladikter, Lidande, Maktlöshet

Nöjesfältet

Lämna en kommentar

1996

Nöjesfältet

Jag åker karusell.
Jag sitter i mitten där det inte snurrar så värst snabbt.
Jag sitter och ser ut mot världen utanför som snurrar förbi så väldigt snabbt.
Jag klev på en gång för länge sedan,
lockad av farten.
Nu sitter jag hopkrupen i mitten och vågar inte kliva av.
I denna höga fart så vet jag ju inte var jag landar.
Jag ser andra som tjoar och tjuter,
lockade av farten och spänningen i att vara en del av,
det,
som utifrån ser ut att vara den drivande samlingspunkten.
Efter ett antal varv i karusellen så fick jag insikten,
och förstod att den enda funktion som karusellen har är att snurra till det.
Yr i huvudet ville jag komma av,
men rädslan för vart jag skulle kastas av drev mig in mot mitten.
Och nu sitter jag här oförmögen att påverka.
Jag kan endast be att någon stänger av karusellen,
eller hoppas på att något ska inträffa som ger mig modet att våga gå ut,
till den snabbt roterande kanten och kasta mig ut,
lita på ödet,
att det ger mig en någorlunda mjuk plats att landa på.
Jag åker karusell,
jag borde kanske ha valt bergochdalbana.

1995, Psykosdikter

Oreda

Lämna en kommentar

1995

Oreda

Upp ner,
hit dit,
blått rött.
Ena sidan andra sidan,
ingenstans mitt i mellan.
Oron kryper i kroppen,
hoppar som krigsmyror fram och tillbaka som en olustens oförmåga att koncentrera sig.
En korv i kokande vatten,
vrider och vänder sig rädd för att spricka av hettan.
Som att klippa en gräsmatta med nagelsax,
och sedan klistra tillbaka alla strån på sitt rätta ställe.
Flygande flaxande,
ylande kraxande.
Gult och grönt,
allt annat än skönt.

1996, Hopplöshet

På yttersta dagen

Lämna en kommentar

1996

På yttersta dagen

Jag vinkar till dig vännen min.
Jag vill att du kommer hit.
Stor och stark var vår vänskap.
Den svarte riddare som högg i mitt hjärta och fängslade mig för att pina i sin håla.
Nu känner jag kylan ta plats efter hugget i mitt hjärta.
Jag vinkar till dig för att jag vill att du ska komma hit.
Rädda mig från den svarte riddaren.
Ta mig till den plats där mina sår kan läkas i fred.
Men du är för sårad för att ha kraft att ta dig över muren.
I striden mot den svarte riddaren blev även du sårad, dödligt sårad.
Jag vinkar nu till dig för att jag vill att du ska komma hit.
Jag ser att du vinkar åt mig för att jag skall komma till dig.
Ingen har kraften för att ta sig till den andre.
Nu kan vi endast be till Gud.

1995, Psykosdikter

Robban

Lämna en kommentar

1995

Robban

Jag har en kompis som heter Robban.
Han är osynlig.
Och så pratar han skånska.
Han kan vara väldigt ful i munnen,
Speciellt när vi tittar på TV.
Om TV skådisarna gör dåligt ifrån sig är alltid Robban där med en kvick kommentar.
Det tycker jag är skitkul.
Robban ligger mest och sover, det tycker jag är synd för jag vill skoja med honom.
Han tycker att jag är en tråkmåns.
Ibland så skriker han högt så att det kommer någon springandes för att se vad som händer.
Men innan det hinner komma någon så sticker han alltid iväg och gömmer sig.
Så får jag stå där och se dum ut.
Ibland stannar han kvar och skrattar åt mig, det är ju ingen annan som kan se honom än jag.
Det tycker han är skitkul, att se mig stå och se fånig ut efter att han ställt till det.
Fast egentligen är han rätt så schyst.
I alla fall om man jämför med Vilhelm.
Fast det är en annan historia.

2017, Ånger, Dröm, Ensamhet, Hopplöshet, Saknad, Sorg

Saknar

Lämna en kommentar

20170123

Saknar

Någonstans där bakom hade jag glömt något, minns inte vad
Minns inte vad det är som saknas mig
Det saknas något, bara saknas

Jag har glömt vad jag saknar,
bara saknar

Minnen kommer tillbaka,
en barndom som sakta tynat bort

En dröm, en dröm om dig,
en dröm jag sedan länge glömt bort
Jag minns den inte
Saknar,
jag saknar den bara

Jag saknar det som aldrig funnits,
en dröm om dig från min barndom

Jag stod bakom det vita staketet framför det rödmålade huset med vita knutar
Mitt ljusa hår smektes av vinden och mina blå ögon följde gatans gåtor
Jag såg ner för backen, upp för nästa och följde den in i skogen
Jag stod och hängde på staketet och längtade efter dig

Jag drömde om dig
Du var som en vit len sten i handen, så vacker och oskuldsfull
Jag var så kär i dig, min framtid

En flagga med ett gyllene kors piskade i vinden mot klarblå himmelsgrund
Det gröna gräset var mjukt mot fötterna, jag hade sparkat av mig träskorna
Luften doftade tjockt av nyslaget hö,
det var länge sen,
så väldigt länge sen

Jag höll stenen i min hand, kände dess mjuka lena kant och mitt hjärta sjöng
Hela världen var en omålad palett som väntade på mig
Jag såg dig dansa för mitt inre öga, som vinden i mitt hår flög du förbi

Men allt har jag glömt
Drömmen har tagit slut
Jag minns den inte längre,
jag bara saknar
Saknar dig

1995, Ironi, Lögn, Ondska

Skratta

Lämna en kommentar

1995

Skratta

Glädjen i det dunkla ljuset.
Skuggan faller på den menlöse.
Skrattet kväver ångesten.
För att den som inte skadad är lider inget.
Men den som skrattat åt den ovetande lider av lömskheten,
i glädjen från överheten.
Att lura och vilseleda den godtrogne är ett brott mot godheten,
som endast går att överslätas,
med ett skratt.

1998, Ångest, Kapitulation

Som en aning

Lämna en kommentar

1998

Som en aning

Som en aning
Jag springer förbi
Som en varning
Jag springer förbi
Som en känsla
Jag springer förbi
Som en rädsla
Jag springer förbi
Som ångest
Jag springer förbi
Som smärta
Jag springer förbi
Som smärta, smärta
Jag funderar, och springer förbi
Som smärta, smärta, SMÄRTA!
Jag stannar upp
Jag tänker;
Viken orättvisa,
vad är fel,
vem har gjort något,
varför jag,
varför så ont,
vad händer,
vad ska jag göra?

1997, Envishet, Kärlek, Lek, Tröst, Värme

Tittut

Lämna en kommentar

1997

Tittut

Jag lekte kurragömma med kärleken.
Djupt inbäddad i den mjuka mossen hade jag gömt mig,
och var efter lång väntan övertygad om att ha gömt mig för alltid.
Ingen plats är dock för sällsynt för att inte besökas av kärleken.
Som varmt vatten som hälls på frusen mark,
lade sig en känsla över mossen,
den började sakta sprida sig ned i den kyliga marken.
Mossen blev åter grön som smaragd,
kärleken släppte,
jag hade misslyckats i min lek att gömma mig för evigt.
Men det är väl det som skiljer allvaret från leken,
när jag leker kan jag inte på allvar gömma mig för alltid,
för vad vore då meningen med att gömma sig,
om att bli hittad inte ingick i leken.

2017, Frigörelse, Lycka, Sanning, seger, Styrka, Tillit, Tröst, Vännskap

Vi brinner

Lämna en kommentar

20170122

Vi brinner

Jag gav allt jag kände till, allt gav jag
Jag vaknade upp, och insåg att jag sov
Nyvaken, omtöcknad och förvirrad,
så gav jag mer, gav allt
Jag gav upp

Jag är inte gjord för den här världen,
jag gav upp den här världen
Nu brinner en blå eld i mitt inre

Jag kan inte äta längre, inget smakar
Jag kan inte sova, jag längtar inte bort
Det brinner i min själ

Vart jag mig vänder står min lycka i Guds händer
Det som smakade smakar inte längre
Det som syntes gott, ser inte lockande ut
Allt sliter i mig som om vore det en pina och tortyr

Jag längtar inte tillbaka
En ny smak har gjort entré i min mun
En ny syn lockar mitt inre öga
En ny ton sköljer över mina öron

Det är inte den här världen som berör mig längre
När jag försöker äta, se och höra så är det som sand
Sand och rök i mina sinnen, ingenting får fäste
Min själ har frigjort sig från kroppen
En annan hunger har tänts i mitt inre

Världen brinner upp
Endast en blå låga står kvar och brinner stadigt i mitt inre

Det brinner en blå låga i min själ
Ljuset lyser upp och ger vila åt alla mina sår,
alla mina sår får frid och världen väller ur mig
Som ett vattenfall kastar jag mig utför livets klippor

Jag lever för din skull, jag kan bara ge,
kan bara ge
Att ta, att suga i mig, det smakar så illa,
smakar ingenting

Jag vill bara en sak
Jag längtar bara efter en sak
Jag ser bara en sak
Jag kan bara en sak
Jag hör bara en sak
Jag vet bara en sak

Att du ska fatta eld
Att allt ruttet ska brinna upp
Att din värld tar eld och befriar dig
Att du får känna kärleken välla ur ditt inre
Att du som en vulkan väller av Guds ord
Att du får ge, ge upp så du kan ge

Vi brinner tillsammans och lyser i mörkret
Som söner och döttrar brinner vi
Ljusets barn

En blå eld brinner och sprider sig

ohämmat

gränslöst

farligt frigörande

Vi brinner tillsammans