20190114

Alltid

där sommaren sprang förbi
korta byxor, brunbrända ben
ett minne kärt och bevarat

sorgsna tårar spar jag i mitt bröst
gråter inte förrän vilan är åter
och vilar gör jag inte; för din skull

paradoxer som öppnar sinnen
hopflätade känslor
ett invecklat inre innerst inne

så gråter jag
för jag älskar dig
oro håller mig vaken om natten

du som sprang med brunbrända ben
men nu håller tårar tillbaka
som mig själv, liksom du

inget kan jag göra, i det yttre
så jag ber, i det inre
vilar du i min famn även nästa natt

kan jag skydda dig
vet jag ens mot vad, eller vem
ensam, så ensam, du bär för mycket

förlåt mig
har jag lagt för mycket på dig
en gång i tiden, eller nu

jag älskar dig
finns inget större
så hur störtar jag det osynliga

faror som lurar i mörkret rår jag på
men skuggor i ljuset blänker tillbaka
bländad av min egen tro

jag vill så gärna, ser inte klart
då, men kanske aldrig
sen, fast minnen finns kvar

håller jag dig, inte en sista gång
en öppen famn
för dig finns jag alltid kvar