20191124

Trött

saknaden skaver mot ensamheten
en uppsvälld ballong mot revbenen
trycket inifrån stegrar frenetiskt
dag för dag, fast chanslös på natten

gång på gång går jag fel
vägen så smal
mitt fokus dåligt
balansen sämre

därför sitter jag ensam
ångrar mer än jag minns
inget gör mig så tom
som allt jag vräker i mig

sväller upp av tomheten
en ihålig ballong
mitt egna inre skaver
frenetiskt mot revbenen

överflödet sitter som smulor
mustaschen och skägget avslöjar
rynkor och veck i huden
omger trötta ögon och orolig panna

det står alltid att slutet är nära
jag vet att de har fel
att kärleken är större än allt
men just idag, tror jag dem ändå