2001-12-22

Pappa Gud

Sorgen över att vara liten,
Är aldrig så stor som när man är vuxen.
Då man ser sitt liv utan mening.
Ett lämnat barn i en vuxen kropp.
Oförmögen att älska, oförmögen att ge.
För har jag aldrig fått så vet jag ju inte hur det går till.
Har jag aldrig fått så vågar jag ej ta emot.
Jag vet ju inte hur det går till.
Jag fumlar, jag famlar.
Jag övat på något jag ej vet vad det är.
Plötsligt så går det – skam den som ger sig.
Jag gav.
Jag gav något av mig själv.
Jag tränade och plötsligt gick det.
Jag gav och vet hur det gick till.
Jag släppte mig själv för en sekund och var till för någon annan.
Nu när jag vet, kanske någon släpper något av sig till mig och jag törs ta emot det.
Jag fick inte som liten, därför är jag vuxen utan mening.
Därför älskar Gud mig lite extra.
Jag är ett vuxet barn, Gud är min förälder.