2001-06-14

Maskulinum

Vi se varandra likt blommor på en äng.
Långt borta men tillräckligt nära för att locka.

Locka till lek, locka till skratt.
Jag ser dig och ler, vi leker tafatt.

Om blommorna står i frihet och når varandra genom vinden.

Av sommar ljumma vindar strös blommors från kropp till kropp.
Då vår värld helt utan hopp.

Ty blommor är vi två av samma sort, men grönskans äng är ej vår moder.
Vi vissnar sakta på hårt grus, och frön vi ej sprider.
Vi lever i en skövlad värld där hat är näring till de blommor som liknar svarta rosor på sina taggiga stjälkar.

Ståltråd formar här vår kropp.
En svart ond form, utan hopp.

Ändå ser jag dig le i smyg, ständigt skygg för ondskans avsky.
Vi lever i denna mörka värld, utan rötter, utan fötter.

Vi ser vårt mål i lek och skratt
Vi drömmer om dig var eviga natt.

Att du trots att vi ej rötter har
Kommer, ser oss, plockar och tar

med oss hem till din svala vas, där ljuset lyser i en helt annan fas.
För här vill vi inte längre vara, ligga på gruset vi vissnar bara.
Bortkastade, slängda från världens sol
Det, är inte det minsta cool.