2016

Svarta löv av fruktan

Som mörka blad faller de ner på den fuktiga svala marken. Svarta av möda och sot från själens alla ansträngningar.
Likt tungt läder lägger sig ett lapptäcke som en skyddande rustning över nakna rötter när löven bäddar ner sig inför den stundande vintern.
Rötter som kranskärl på ett svullet och slitet hjärta. Blod som har små molekyler av fruktan som liftar med de röda plättarna och förgiftar själen.
Den nakna hälsan ligger som kala rötter i kylan, fäller mörka tankar som skyddande höstlöv, svart läder ger skydd, mörker tar mörker. Allt kvävs, men det går sakta, sakta, det som domnar bort lämnar medvetandet så subtilt att förlusten är befriande.
Babylon har rest sig, kräver sin lön. Den falska guden tar allt i besittning, stress rinner genom allt som en vårflod fylld av höst. Det mörka vattnet ger inget liv, kala rötter suger sörjan och släpper sin prakt. Svarta blir löven av alla tankar som stormar fram som eko i en stor ihålig sten utan resonans. Arbeta lite till, snart framme, låna eller spar, den som har han har. Prestera och leverera, bara några steg så finns lyckan där, snart, härnäst, bakom nästa köp, lön eller prestationstest.
Kranskärlen värker, ansträngningarna får själen att sjunka ner i rötterna, suga i sig smutsen så att andens alla blad fäller fruktan så svart som läderlappen. Lapparna, den rustning av rädsla som täcker, berövar och bedövar det liv som sakta släcks utan att ha fått bära frukt, utan att ha fått blomma, utan att ha fått leva i det eviga Sion.