2001-04-03

En simtur

Det kittlar mellan tårna när sanden blöts upp av de slickande vågorna.
Sanden blir till en hunds tunga som lapar mina extremiteter.
Jag står vid ödets hav, strandar till ångestens djup.
Jag ser vågorna rulla in. Ska jag våga gå ut i det svarta vattnet?
Eller ska jag vänta på en våg så stor att den drar mig med ut i djupet.
Jag vet att jag måste lära mig att simma för att leva i mig själv.
Små vita gäss rider vågorna när de svarta rullar in mot stranden.
Kan jag likt skummet segra över djupet och ta mig över ytan på detta ödets hav?
Om jag nu kan, vart ska ja simma?
Finns där bortom horisonten en annan strand.
Eller är där ett djup lika mörkt som solen vore om den lös svart.
Jag tänker på Columbos, han vågade sig över en horisont där det tidigare sagts vara ett stup.
Vågade han så kan även jag.
Fast mitt hav är annorlunda. Jag kan inte drunkna.
Det är min ångest, min rädsla som jag samlat i livet som jag nu måste ta mig över.
Och det som slickar mina tår är bara det att jag har kalla fötter.
Så jag står här, plaskandes med fötterna i mig själv.
Tvekar.
Velar
Vågar.
Kanske.
Tvekar.
Väntar.
Det är så mörkt, så mörkt.
Jag är ensam och rädd.
Tvekar…
Vågar.