2001-01-03

En tugga av äpplet

Jag svälter utan mat.
Jag svälter utan din kärlek.
Hungern tär in på bara skelettet.
Smärtan är enorm.
Om jag kunde äta för att bli mätt så skulle jag det.
Om det lindrade min smärta.
Det skulle föga lindra då smärtan inte är av sådan hunger.
Jag vill nära min själ.
Jag vill sluka dig.
Det kanske låter hårt och egoistiskt, men nej.
Om jag fick bli mätt och belåten av din kärlek skulle du få tusen och åter tusen i gengäld.
Utan dig dör jag och säg, är inte det också, en befrielse.
Vill du se mig dö så låt mig svälta.
Jag vet att det är jag som väljer men så fin är du för mig att mitt val inte kan bli annorlunda.
Ett liv utan dig är som en utdragen svält.
Då låter jag hellre bli att äta alls.
Ingen kärlek, ingen föda.
Mitt skelett skramlar i min tomma kropp.
Du skall dock veta att det sista jag tar med mig från denna värld.
Det är bilden av dig.
Den tar jag med mig till Gud så att han förstår att han skapat världen alldeles för fin.
För fin att leva i.
Jag åt av kunskapens träd, nu svälter jag till döds.
Förlåt mig.