1996

Kunskap

Jag ser in i tidens oändliga tomhet,
försöker försåt det som ligger bortom mitt förstånd.
Jag lyckas se så långt att det överskrider mitt förstånd.
Väl där borta,
långt bortom mitt förstånd så förstår jag ingenting.
Jag är på en plats som gör mig osäker och rädd,
jag förstår ingenting och vill bara hem igen.
Väl tillbaka till min utgångspunkt så förstår jag knappt min egen verklighet.
Jag kallar tidens tomhet för ondska och försöker akta mig för oändligheten.
Även fast jag bränt mina vingar är jag fortfarande sugen på att förstå.
Förstå det som ligger bortom mitt förstånd.
Min iver på det oförståeliga är större än min ängslan.
Jag gör nya försök som bara ger mig samma effekt,
jag blir rädd och skrämd och verkligheten suddas ut.
Jag vet inte hur länge jag försöker att förstå.
Till slut förstår jag i alla fall,
jag inser hur det ligger till och kan gå vidare.
Det som ligger bortom mitt förstånd kan jag inte förstå.
Kunskapen är så stor att endast tidens oändliga tomhet rymmer tyngden av det jag inte kan förstå.