1996

Nöjesfältet

Jag åker karusell.
Jag sitter i mitten där det inte snurrar så värst snabbt.
Jag sitter och ser ut mot världen utanför som snurrar förbi så väldigt snabbt.
Jag klev på en gång för länge sedan,
lockad av farten.
Nu sitter jag hopkrupen i mitten och vågar inte kliva av.
I denna höga fart så vet jag ju inte var jag landar.
Jag ser andra som tjoar och tjuter,
lockade av farten och spänningen i att vara en del av,
det,
som utifrån ser ut att vara den drivande samlingspunkten.
Efter ett antal varv i karusellen så fick jag insikten,
och förstod att den enda funktion som karusellen har är att snurra till det.
Yr i huvudet ville jag komma av,
men rädslan för vart jag skulle kastas av drev mig in mot mitten.
Och nu sitter jag här oförmögen att påverka.
Jag kan endast be att någon stänger av karusellen,
eller hoppas på att något ska inträffa som ger mig modet att våga gå ut,
till den snabbt roterande kanten och kasta mig ut,
lita på ödet,
att det ger mig en någorlunda mjuk plats att landa på.
Jag åker karusell,
jag borde kanske ha valt bergochdalbana.