2001-06-05

Glock-17

En sensommardag utanför Trelleborg, andan i halsen och pulsen den dunkar.
Denna dag blev någon annans sorg, benen de släpar och joggen den lunkar.
Tunga känns stegen – bort med miljonen, från döden med sikte på frihet.
Strax bakom – den jagande bataljonen, bort och fri är det enda jag vet.
Det bränner i kroppen och svider i själen, kulan som flög och dödade en kvinna.
Kroppen blöder – jag skjuten i hälen, den synden jag begått – tillåts jag hinna.
Vem dömer i denna stund, gud allsmäktig eller min egen förmåga.
Jag dödat en bankkund, är jag själv nu dömd – det är sekundens fråga.
Hundarnas gläfs kommer närmre mitt blod.
Om en liten stund når jag fram till vår bod.
Crossen som väntar ska mig till frihet ta.
Den som hann först, det var så vi sa.
Jag kommer fel väg och måste simma.
Blod jag tappat, jag får inte svimma.
Bataljonen är nära,
jag hör dem svära.
”ta fast den jäveln – skjut för att döda”
Jag kastar mig i vattnet, kan inte dyka.
Bataljonens pistoler, de börjar ryka.
Det viner i luften och vattnet det stänker.
Jag måste lossa ryggsäcken – jag tänker.
En kula träffar, kanske två.
Hållen är dödliga men ändå så små.
Ryggsäcken, jag lyckas krångla mig ur.
Då träffas jag av ytterligare en skur.
Jag fumlar i vattnet som blandats med blod.
Min chans att få leva är inte god.
Fumlar efter min sista chans,
i hölstret någonstans.
En kula då träffar, punkterar min lunga.
Mina kläder känns alldeles för tunga.
Min chans glider ur min hand, jag på väg till annat land.
Det sista jag ser – mitt hopp mot botten dala, cirklar ner – som en svart svala.
Min blick blir mörk när jag sakta sjunker ner,
min chans på botten – det sista jag ser.
– svart bland det svarta, min Glock 17.