2001-01-27
I Tältet
Sitta och huka
Röka en puka
Elden brinner varm
Utanför ett hemskt larm
I röken ser jag andar
Själar som vandrar
Jag åter ger fyr
I huset blir jag yr
Mecka en braja
Börja att haja
Livet en vissen ros
Ta en till dos
Skuggor kryper under sängen
Snart kommer bengen
Det är fett att vara väck
Kanske näck
I en bäck
Tältet blir ett bål
Bränner mitt hål
Jag slipper lida
Jag är fri
Jag rökte upp mig själv
2017-09-02
Idol
En sång, långt bort, fast nära mitt hjärta
Längtandes, smärtsamt längtandes
Jag vill ge utlopp, sjunga ut
Berätta för världen vem jag är
Visa sorgen i mitt hjärta, sjunga ut min smärta
Vad är det som hindrar mig, varför sitter orden fast?
En längtan i mitt hjärta, tårar bakom mina ögon
Jag ser på dig med förundran, beundran
Jag ser mig i dig
Du sjunger ut, talar om för världen vem du är
Jag lyssnar, lyssnar och känner, känner dig
Din längtan kommer ut, lämnar plats åt annat
Vad kommer ditt liv att fyllas utav?
Det är så svårt att våga, ta det där första steget
Klivet ut i ovissheten skrämmer
Vem är jag, vad är jag?
Ett ego sitter fast i processen
Längtan pressar på, världen väntar
Men egot sitter fast, bromsar åt båda hållen
Får jag gå och lägga mig osjungen igen?
Om du vill lyssna så ska jag våga
Ge mig hän och ge av mig själv
Visa mitt sårbara, blotta min själ
Tusen tårar, tusen toner, tusen smärtor
Har livet sparat mig till sist?
Tystnaden spricker, rasar som skärvor
Dammet virvlar, toner tar form
Tre oktaver, 16 tonsteg, från mörker till ljus
Sjunger jag vackert för dig? för mig?
Allt snurrar, det blir tyst, jag ligger på marken
Jag sjöng, jag svimmade, allt virvlade
Ett steg framåt, fick mig på fall, men ändå
Jag gjorde det, ett första steg
Är jag din idol nu?
20180304
Igen
Instängd, igen
samma mönster samma lika
panikfyllda små knyten
knyter det sig, igen
Andnöd, igen
utan hjälp, ensam
trasdockan sprattlar
okvädesljud strömmar ut
unket, igen
Varaktig, igen
återkommande trogen
ack så objuden
påträngande, igen
Ljusglimtar, igen
morgondagen lovar
tvungen att vara
nära, igen
Söndersprucken, igen
trött trött trött
jag vände vid horisonten
och tillbaka, igen
Rastlös, igen
frustrerad utan utgång
flyktvägen blockerad
Instängd, igen
20190121
Igen
Skriker och kväver mig själv i smärtan
avtändningen är som en klump i magen
hela kroppen sargad efter allt jag stoppat i mig
det tog aldrig stopp, bara mer och mer
förlorade mig själv, igen och igen och igen
Väntade på en tröst som aldrig kom
saknade gränser som satte stopp
som ett litet barn, oförmögen att varva ner
oförmögen att säga nej, alltid rädd att förlora
förlorad i rädsla istället, gränslösa rädslor
Vad spelar pengar för roll när livet förlorats
den tid som svunnit kostar en evighet att köpa tillbaka
ingen har såna summor i fickorna
tiden rymmer inget svek, lögner rinner av inför alltet
så varför står jag kvar här när det redan är för sent
Jag trodde du, hon, eller någon, skulle rädda mig
att vi skulle göra för varandra vad vi inte klarar ensamma
så rätt men ändå så fel, tvärt om på något sätt
står kvar med samma gamla smärta, med mössan i hand
kommer ingen snart, varför tar det aldrig slut – lidandet
En miljon passade inte i hålet, två och tre var också för lite
nakna bröst, större, mer och fastare, stjärtar och njutningens brunnar
alla livets bekvämligheter, den dyraste mat, allt blir till sand i munnen
jag minns en liten pojke som sög på ett strå
smultron var en större lycka i munnen än solen på himlen
Allt förblev detsamma, men jag föll, än en gång, och igen och igen och igen
tomheten efter dig lämnar djupa spår, fast jag inte vet vem du är
eller var, allt har suddats ut, en evig smet av nyttjanden
byten av beroenden, en handel som aldrig tar slut
bara smakar sämre med tiden, eller smakar inte alls
Smärtan i mig är lika motbjudande nu som då
vem vill ha en liten tjurig unge, arg, aggressiv; förbannad
så många har sökt nå toppen, kastat sina medberoenden som lasson
alla har de slitits sönder, nått botten istället, förlorade i en kärlek utan lek
krossas gör allt som kommer nära, ändå bjuder jag in
Marknadsför lögnen om drömmen
lika förlorade, lika blinda, lika barnsliga och törstande efter bekräftelse
sönderslitna lik gnider benknotor på min bakgård
täcker för, visslar en sång, går och städar i tamburen än en gång
lika falsk som vacker, för den som ser med sargade ögon
Nej, inte den här gången
inte för någon annans skull, ingen omtanke, inte heller helt utan kärlek
men av erfarenhet, med mycket hjälp, gör aldrig något gott helt ensam
den här gången låter jag bli att städa undan, allt får ligga som det gör
gardinerna rullas upp och ljuset tränger in
Det som ingen kunnat ge till mig, är för evigt förlorat
men det finns nya stigar att vandra
inte mer nu, helst inte av något, gärna mindre, spyr gärna upp
för nu ber jag inte längre om det jag vill ha
sakta öppnar jag mitt inre och tar emot, den nåd som redan givits
Ensam är den sista resan, dit där ingen annan kan nå
varsamt ändrar jag kursen, ärligheten står roder
ansvarsfullt litar jag på att högre makter leder rätt
behöver inte mer, bara mindre, sanningen blåser fart i seglen
den inre resan, vänder hemåt igen, och igen och igen och igen
20180217
Imorgon
Du svek så lite, knappt värt en ursäkt
Inte mycket för dig, inte för någon annan
Jag var redan slagen, låg redan ner
Som att komma åt ett befintligt blåmärke
Ingenting för dig
Allting för mig
En sårskorpa skrapas av så lätt
Du menade inte så illa
Men såret är djupt, går rakt igenom
Vårdslöst
Tanklöst
Du värnade inte om mig, du glömde bort
Gamla sår, nya sår, samma sår
Ingen är perfekt, du gjorde ett misstag, eller två
Jag förlåter
Inte heller jag är perfekt, tvärt om
Med alla mina sår
Så jag går min egen väg, kan inte lita på dig
Tillitsbrist
Höga krav?
Jag skyddar mig själv
Från dig, från svek
Sårskorpan är tunn
Såret är djupt
Jag leker bäst för mig själv
Ensam är stark i sin svaghet
Oförändrad i min feghet
Trygg i det invanda
Fel väg att gå,
idag
Jag borde gå vidare
Men jag lägger mig ner, trött och less
Kanske reser jag mig upp,
imorgon
20181124
Ingen
Är det sant
är det verkligen sant
händer det på riktigt
det gör ont
jag trycks ihop
platt, revben som böjs
står han
står han verkligen på mig
trampar hans fot mitt bröst
varför
jag förstår inte
vad har jag gjort
kan inte skrika
får ingen luft
törs i alla fall inte
rädslan kommer utifrån
möts upp
av skräcken inifrån
svimmar inte
för rädd att tappa kontrollen
utan medvetande blir min död
passar jag mig inte så dödar han mig
måste kämpa
hålla mig vid liv
ger jag efter så är det slut
min vilja emot hans
släpper jag så tar han över
han vill döda mig
men vågar inte
så han plågar istället
jag skriker inte
inte längre
har slutat med det
ingen idé
ingen hjälp
ingen ser
det enda jag har kvar är min själ
jag håller i, håller emot
låser mig, stänger av
ett misshandlat barn på golvet
hans stora fot trycker över hela bröstet
magen trycks in
jag kräks inte
gråter inte
kroppen är avstängd
ett skrikande sinne
rädslan är större än allt
biter ihop
ser hatet i hans ögon
hatar mig själv
som inget kan göra
ingen idé
ingen hjälp
ingen ser
20190714
Inifrån
från höger kommer det
lite mer från vänster
ett tryck underifrån
välbekant smärta
någonstans vet jag bättre
fast förståndet tryter
en hjälplös hand
utsträckt förgäves
lägger örat mot magen
det surrar däri
en väldans oreda
maktlös förtvivlan
kan inte kännas så här
borde vara annorlunda
krokben på eget lopp
självsabotör
förvirrad ut bland brännässlor
ett plågat svidande
barbent och skör
fast ändå värre i magen
var gick jag fel
eller har jag inte gått alls
varför skriker ångesten så högt
öronbedövande fast jag inte lyssnar
kan bara inte med det hela
förstår verkligen inte
brukar skylla på dig
det gör mindre ont, i stunden
men minns för bra nu
så står kvar
brännässlorna känns som smekningar
jämfört med det som trycker på
20190421
Inlagd
sanden suger i sig vätan när vågor rullar in
lögnerna sjunker ner vartefter de vågar
sömnstruken fast drucken
gödd och svullen
lämnar inga vittnen kvar
nästa våg tar med sig allt
kan du stå kvar
sjunker i kvicksand
ärligheten sjunker undan
sugs ut till havs igen
underströmmar
osynliga kommentarer jag aldrig sagt
förnekad försökte fly
ett ensamt flöte guppar på havets våg
ilskan konserverad; bitter
inte havssalt; inga tårar rinner här
locket på
burken ordenligt tillsluten
en värre falskhet
rullade in på samma strand
sanden suger i sig vätan
vågor rullar in
1996
Inlåst
Försöker känna efter,
hitta en känsla värdig att följa.
En knut i magen,
det är allt.
Jag känner ingenting förutom en ovisshet.
Total okontroll över mitt liv ger en känsla av osäkerhet.
Inte osäker i mig själv,
själv är jag säker,
långt framåt så ser jag hur min framtid ska vara,
men nu.
I nuet är det annorlunda,
nuet är ovisst,
mitt liv är i händerna på missbrukare,
maktmissbrukare.
I min framtid som jag har bildat i min fantasi är det helt annorlunda,
fyllt av kärlek och förståelse,
men allt hänger på vad domarna och bödlarna ska besluta.
I min själ bor min kraft,
den är stark men inte hur stark som helst.
Belöningen för strävan efter att göra rätt är känslor,
känslor så som kärlek,
vänlighet,
värdighet och rättfärdighet.
I mitt läge är kampen dubbelt så svår och utan belöning.
Om jag inte kämpar går jag under och blir en slav åt hatet.
Och hur jag än kämpar så kan jag inte komma i mål.
Höga murar skärmar av så att det är omöjligt att nå belöningen.
Det är svårt att kämpa med sina känslor,
när man inte vet när man har vunnit en bit,
och kommit närmare målet.
1996
Inlåst
Försöker känna efter,
hitta en känsla värdig att följa.
En knut i magen,
det är allt.
Jag känner ingenting förutom en ovisshet.
Total okontroll över mitt liv ger en känsla av osäkerhet.
Inte osäker i mig själv,
själv är jag säker,
långt framåt så ser jag hur min framtid ska vara,
men nu.
I nuet är det annorlunda,
nuet är ovisst,
mitt liv är i händerna på missbrukare,
maktmissbrukare.
I min framtid som jag har bildat i min fantasi är det helt annorlunda,
fyllt av kärlek och förståelse,
men allt hänger på vad domarna och bödlarna ska besluta.
I min själ bor min kraft,
den är stark men inte hur stark som helst.
Belöningen för strävan efter att göra rätt är känslor,
känslor så som kärlek,
vänlighet,
värdighet och rättfärdighet.
I mitt läge är kampen dubbelt så svår och utan belöning.
Om jag inte kämpar går jag under och blir en slav åt hatet.
Och hur jag än kämpar så kan jag inte komma i mål.
Höga murar skärmar av så att det är omöjligt att nå belöningen.
Det är svårt att kämpa med sina känslor,
när man inte vet när man har vunnit en bit,
och kommit närmare målet.
2015
Inte riktigt färdig….,
Sitter på Arlanda. Huvet fullt av tankar så väl som i kroppen. Rädslorna flyger förbi som vildvittror och vill sätta sina klor i mina tankar och dra sönder dem så rädslan ska få fäste. Jag kryper ihop, inte rädd, men trygg. Jag värmer mig på mitt hjärtas eld och låter inget ont komma åt mig. Jag vet vem jag är. Jag är. Mitt liv är en historia om hopp och kampen för det goda. Tyvärr har jag inte lyckats så bra alla gånger och några gånger har jag verkligen gjort stora onda fel i min strävan efter kärlek och förståelse. Det är ett av dessa misstag jag nu åker till London för att förbättra. En dag i taget växer jag och längtar varje sekund efter att få vara jag, jag är snart här. Frid i sinnet och kroppen har varit mitt mål i många år, ja hela livet. Jag ber en bön, litar till orden från den som har gått före. Jag värmer mig på mitt hjärtas eld, gör mig redo och överlämnar mig till det stora okända…
Håll mig i handen mina vänner
20181201
Isabelle
vågar inte tänka på dig
du, som har gråten i halsen
sårar dig, om och om igen
”förlåt mig” ekar som ett dåligt soundtrack
kan inte bättre, har försökt
det här är bättre
mitt bättre
så mycket bättre
vill ge dig allt
missade det viktigaste
köpte så mycket
onödigt
förlåt mig
jag gjorde fel igen
du har ingen annan
formar
oskyldigt ger du efter
försöker skydda dig
mot mig finns inga hinder
svårt att hålla tillbaka
jag vill stå på två ben, för dig
kan inte
kryper ihop som en boll
smärtan pulserar
vill inte skrika inför dig
kan inte släppa ut min smärta
så jag skriker på dig
du släpper in min smärta
förlåt mig
igen
så mycket som jag älskar dig
fast så lite som jag kan
kämpar ändå
tar en dag i taget
oftast vinner vi
kärleken segrar
förlåt mig
jag håller tillbaka
demonerna sliter i mörkret
behöver släppa loss
bättre du ser mig lida
för min egen skull
än att du lider för min
gör om mitt till du
förlåt mig
bli fri om du kan
älskar dig alltid densamma
kämpar från depressionens botten
förlåt mig
20171115
Jag blev skyldig
Du säger att du är min vän
att du älskar mig
Orden är så vackra och betyder så mycket
men sen blir allt tomt
Dina handlingar lämnar inga spår
orden lämnar öppna sår
Flyktiga meningar för din egen skull
jag står kvar oberörd
Jag lovar ingenting
men håller så mycket mer än jag lovat
Utan ord låter jag mina handlingar
tala för sig själva
Är jag bättre än du
Du lovar mycket men ger mindre
Fast du ger mycket mer
än jag ger
Jag ger mindre än du
men mer än jag lovat
Hur väger man kärleken
tanken är avsmaklig
Ändå gör vi inte annat
räknar och mäter
Är det du eller jag
som står i skuld
Så länge notan är balanserad
har vi fred
Eller är det tysta kriget
en dold lek á la sensualis
När kärleken tar slut
tas vågen fram
Förälskelsen ebbar ut
och tumstocken mäter upp
Det är en tunn linje
mellan kärlek och hat
Jag gav för lite
du för mycket
2015
Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.
I åkern jag står med leriga knän.
Arbetet knäcker min kärlek, oket piskar min själ.
Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.
Om jag bara orkar lite mer idag, så blir jag fri imorgon.
Blodet som skulle till mitt älskande hjärta byter riktning och trycks ut i mina svidande muskler. Leran suger tag i mina fötter och drar till sig all min kraft.
Jag kämpar på, tar i mer, och plöjer ytterligare en fåra.
Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.
Åkern blir plöjd, åkern blir sådd. Men ådrorna på mitt hjärta liknar mer fårorna i åkern än de blodröda forsar av liv de en fång var.
Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.
Trött och slut, kall och torr, ensam skakandes av svett, som en slagen slav ligger jag i mörkret och söker lindring för mitt arma liv. Kärleken är ett minne, en vind som rör sig genom rummet alldeles osynlig.
Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.
Varje dag, året om; själen får betala det pris som kroppen dragit på sig genom att slava under sinnets bana. Det blir aldrig klart, årstiderna förändrar ständigt åkern så långt från fullbordan som det bara går. Tankarna om frihet, det extra slitet, för mig bara längre bort från dig, längre bort från min dröm, längre bort från kärleken.
Jag drömmer om dig, och lurar mig själv.
Idag får plogen stå, leran klarar sig själv, det gror i sin egen takt. Jag tvättar mig ren, andas, blodet forsar genom hjärtat.
Jag går till dig, och drömmen vägleder mig.
20190803
Jag ger er mig själv
För trött för att vakna och se mig om
samma gamla skit ändå
varför bry sig när ingen hjälper till
Men så är det inte
trotts trötthet vänder jag mig om
ser att ni kämpar, fast utan förstånd
En orättvisa läggs på mina axklar
man lägger inte tak på gräs
jag stark, står som betongpelare i natten
Täcker över er andra, skyddar och ger liv
ni stjäl, ljuger, fuskar och slåss
kan inte klandra någon av er
Jag var som ni förut
vajade som gräs i vinden
utan kraft fördes jag hit och dit
Trodde frihet skulle komma om jag blev stark
men fick en annan uppgift
viker jag av, så svajar jag som gräset
Står jag kvar så läggs bördan på mina axlar
det är så jag blir stark, det förstår jag
en uppgift jag inte såg finnas
En gång var jag barn, brändes i solen utan tak
hela världen gungade, svajade, natt som dag
ingen styrka fanns som skyddade mina små strån
Bönen tog mig hit, vår Skapare visade vägen
en ensam väg, en smal väg
genom djup och skrymslen främmande för mig
Så har jag vuxit med åren
leken blev mer kär
inte så spännande men glädjefylld
Morgonen är svår, lederna värker från världens tyngd
betongen är inte lätt att bära, att vara, andas
samlar mig, ord virvlar runt, jag samlar dem alla
Väcker mina bråkstakar, små och större
tar emot, suger in, står kvar
genom allt, över allt, skyddar min ande
Själv sjunker jag in i bönen, meditationen
ser på avstånd kärleken ta form
för så älskade Han världen; att jag kan ge er mig själv
20180304
Jag ger inte upp
Tröttsamt tillbaka på samma plats
Efter många steg på egna ben
Tröttsamt tillbaka
Jag varken kan eller kunde själv
Fastnaglad i skräcken
Kräks jag över min egen feghet
Ska jag tycka synd om mig själv ännu ett varv?
Är det enda vägen ut?
Vägen ut leder tillbaka hit
Samma labyrint, samma svängar
Ingen utgång, ingen ingång
Jag bara befann mig här, mitt i evigheten
Känslor är en sak
Tankar något annat, jag tänker dåligt
Påfrestningen är för stor
Jag faller tillbaka, i samma spår
om och om igen, om och om igen
Känslor, tankar i en stegrande spiral
Ingen utgång, ingen ingång
Stegrande, om och om igen
Men, jag ger inte upp
Jag skulle kunna dö, knarka eller fly
Agera inåt, agera ut
Men, jag ger inte upp
En dag går det kanske?
En dag komme solen gå upp
Mörkret i min förtvivlade labyrint kommer skingras
Men inte idag, inte imorgon
Jag flyr inte i tankarna
Modigt står jag kvar, vägrar gå under
Sinnesstämningen är given av all smärta
Det kommer gå över, inte idag
Det kommer gå över, inte imorgon
All ilska som byggts upp, som aldrig släppts ut
Vreden har nästan förtärt mig
Hela mitt sinne har förvridits för att ge plats
Så mycket bär jag på som jag aldrig gjort upp med
Rädd för det inträffade, rädd för ilskan
Måste komma ur labyrinten
Instängd i fruktan, väggar höga, gångar trånga
Garderober med skelett kantar vägen, ilskan trycker på
Men, jag ger inte upp
20190512
Jag ger ändå
skulden är så stor
hur ska jag kunna betala
är jag skyldig mer än jag har
jag ger ändå
skamsen för allt jag tagit
förtvivlad av mitt eget fel
stulit av dig i åratal
jag ger ändå
hos dig var allt gratis
du har bara gett och gett
barnets skratt som guld
jag ger ändå
snacka om smärta
lida rakt igenom
handling före prat
jag ger ändå
tar dig i min famn
så som jag alltid gjort
kanske tappat lite
jag ger ändå
det är aldrig förlorat
för sent kan det inte bli
trotts allt som saknats
jag ger ändå
ser smärtan i dig
kval du genomlider
även om jag är skyldig
jag ger ändå
1999
Jag håller i det sista av mitt liv
Jag håller i det sista av mitt liv
Och jag är medveten om att allting faller
Jag är en betraktare
Här bakom mitt galler
Och jag söker alternativ
Dagar kommer och dagar går
När allt är över
Vet jag inte om jag förstår
När jag äntligen vet vad jag vill
Men inte vad jag ska ta mig till
Så känns det onekligen som om
Allting faller
Jag är en betraktare
Här bakom mitt galler
Och jag håller i det sista
Av mitt liv
2001-04-03
Jag kan simma
Jag simmar i svart olja.
Det smetar och drar tungt för mina simtag.
Jag kan inte drunkna.
Det är inte lät att simma men jag drunknar inte.
Det kan ta tid innan jag hittar fast mark igen.
Det kan ta tid att få bort oljan från mitt skinn.
Jag har simmat ett tag nu.
Jag har lärt mig att flyta på skiten.
Jag blir inte så trött som förr.
Ibland ser jag olja så tjock att jag kan stå på den.
Ibland när jag står så ser jag land.
Öar med palmer och vita stränder.
Klart vatten sunt och som jag vet kommer rena min kropp.
Ibland är de nära, ibland längre bort.
Jag simmar i skiten så länge det behövs för att komma fram.
Ju mer jag lär mig ju lättare har jag att hålla en kurs.
Öarna blir inte längre frånvarande.
Jag närmar mig.
Snart ska det klara vattnet få tvätta mig och jag skall ren och naken få kliva upp på en strand av vit sand och vila min nakna kropp i den varma solen.
Sen, snart, nu.
2016
Jag lägger huvudet på en sten och tar en promenad med hjärtat
Så djupt in i tanken att den förlorade sin substans
Den snurrade runt som en karusell, jag kastades av och slog mig illa varje gång
Ändå var jag tvungen att hoppa på igen, tänka i snurrandet ytterligare 100 gånger
100 gånger har jag kastats mot marken, brutit mina ben och skrapat min hud
Som en levande sårskorpa har man sett mig på hästen som guppar upp och ner, runt, runt, runt..,
Jag trodde jag skulle komma fram, jag har ju åkt så många varv..,
Tillslut ropade du mitt namn, högt
Suset i öronen överröstades av din mäktiga stämma
Kom hem, kom till mig, kom nära, kom min kära, min son, min bror, min vän
Kom hem
Jag var yr, det snurrade så fort, jag trodde jag nästan var framme, att jag hade koll
Jag visste inte hur jag skulle hoppa av, hur jag skulle släppa taget, var jag skulle landa
Jag hörde din röst, men när och hur skulle jag ge upp snurrandet, hur skulle jag släppa och veta att det var på rätt ställe så jag kom till dig och inte landade på en hård sten och gjorde mig mer illa
Jag vet inte hur
Jag vet inte när
Jag släppte taget
Jag flög genom känslor, uppdämda som tryck i champagne. Min tanke flög iväg av det höga trycket
Inifrån fick jag kraft att flyga genom luften, jag kastades av och flög okontrollerat
Men jag flög, över hinder, över fruktan, över förstånd, jag flög
Jag landade, i din famn
Du tog emot mig
Jag kunde inte missa
Du fanns överallt
Det var bara karusellen som stod stilla, mina tankar fjättrade mig och höll mig kvar på samma ställe, långt borta från dig
Du som är evig, du som är allsmäktig, du som är överallt. Du tog emot mig
Du håller mig, läker mina sår, helar min ben och viskar ömhet i mitt öra
Mitt huvud är trött, slitet, jag fastnade däri
Jag orkar inte mer, vill inte mer, är trött på dårskap och min egen självtillräcklighet
Mina tankar får snurra utan mig
Jag vill vara nära dig, jag vill vara din vän, jag vill vara ditt barn, jag vill vara din älskade
Jag vill möta dig, vandra tillsammans, gå hand i hand på evighetens strand
Våra fotspår har så roliga avtryck och lämnar så underbara mönster i sanden
De berättar en historia om kärlek, din kärlek ger de stora och tunga avtrycken
Min kärlek lämnar spår av längtan och tacksamhet
Det är vackert, det är sant, det är på riktigt
Jag lägger huvudet på en sten och tar en promenad med hjärtat
