Alla inlägg av andreas

2001, Kapitulation, Skuld, Smärta, Sorg

Karma

Lämna en kommentar

2001-01-27

Karma

Du svek.
Jag stannade kvar.
Jag kramade dig och dolken trängde in mellan mina revben.
Du sårade mig.
Dolken som jag högg i din rygg stack ut mellan dina bröst och sårade mig.
Nu gråter jag.
Vad har jag för rätt.
Jag förstår vad smärta är, för sent.
Vad smärtar mest?
Det sår jag har som blöder eller att jag nu förstår att jag genomborrade dig.
Skoningslöst.
En mördare som gråter.
Finner ingen tröst.
Jag önskar mitt sår var djupare, mer dödligt.
Ju svartare smärtan blir ju hårdare blir ångestens grepp.
Jag förstår din sorg.
Jag ser att det är så som det sägs.
Man skördar vad man sår.

2001, Kärlek

Katarina

Lämna en kommentar

Katarina

Jag viskar ditt namn i natten. Tyst och stilla.
Jag ser himlen och alla dess stjärnor.
Jag viskar igen och blundar. Blundar och tittar.
Har något hänt, står stjärnorna kvar?
Det kan jag inte tro.
Stjärnorna kan inte stå obrytt stilla när jag viskar ditt namn.
Så kraftfullt är mitt ord. Magiskt, ditt namn.
Bokstäver i ordning, musik.
Mer än så för den som kan förstå.
Förstå att viskningen är mitt sätt att andas.
Ditt namn är min luft.
Stjärnorna dansar till min sång.
Himlen rör sig när ditt namn sjungs ut i natten.
Jag tackar för min bekräftelse.
I mitt inre ser jag dansen som stjärnorna uppvisat.
Den stjärnbild dansen bildat i mitt inre.
Jag ser en bild. Jag ser ett ljus.
Jag ser ditt ansikte.
Jag tackar livet för att du finns.
Jag är glad och lycklig.
Stjärnorna bor i mitt inre.
Du finns i mig.
Min stjärna.
Jag älskar dig.

2016, Ilska, Saknad, Smärta, Sorg

Klåda för båda

Lämna en kommentar

Klåda för båda

Du säger att du älskar mig, men din kärlek är gömd i en låda.
Varför är du så tyst, så tyst, din kärlek ger mig klåda.
Jag ropar högt, kastar kärlek utan lock, min kärlek räcker för båda.
Jag saknar dig, längtar innerligt, men förstår inte dig, du är så tyst.
Jag längtar några dagar, kärleken rinner av, vill du inte bli kysst?
Mitt bröst fylls av mörka tårar, mina händer längtar efter din byst.
Ensamheten flyttar in, alla osagda ord lämnar öppna dörrar.
Ensamheten möblerar om, alla tankar och känslor snurrar.
Ensamheten är hungrig, äter minnen, kärlekens mage kurrar.
Jag flyter några dagar, sen börjar tro, hopp och kärlek sjunka.
Rädsla, ångest och ilska tar sig in, det här kommer inte funka.
Tvivel tar upp en megafon, min en gång starka kärlek får punka.
Jag ser på dig, men du gömmer dig, eller är du bara borta?
All osäkerhet sliter på mig, ångest och fruktan pumpas genom aorta.
Dagar utan dig sniglar sig fram, timmarna vi hade var för korta.
Bryr du dig inte, förstår du inte eller är du ond och vill att jag ska lida?
Jag trodde du var som jag, att du vill vara nära, stå vid din älskades sida.
Men du verkar se mig som en börda, som kärlek med regler alltför rigida.
Jag gör allt i min makt, jag är tyst som du, jag gömmer mig i en låda.
Jag blundar, slutar andas, rör mig inte, allt för att du inte ska få klåda.
Du kanske inte älskar mig, kanske var det bara jag som älskade oss båda?

2019, Beroende, Skam, Trauma, Vansinne, Vuxet barn

Knack

Lämna en kommentar

20190216

Knack

knack knack knack
skammen knackar på dörren
någon som tänker öppna?

pliktkänsla
ansvar
vänlighet
ingen av dem gläntar

knack knack knack
skammen knackar på dörren
dörren förblir stängd

integritet sitter i låset
mod håller handtaget
gångjärn av självrespekt
ingen av dem gläntar

knack knack knack
skammen knackar på dörren
vem är det som öppnar?

medberoendet smög fram
ur skuggorna
den falska lojaliteten
kunde inte stå emot en gammal vän

Mod, Okategoriserade

Knarkaren

Lämna en kommentar

2001-02-20

Knarkaren

Vad skiljer kropp från själ?
Jag frågar för jag vill verkligen veta.
Så ofta som jag tänker på dig och jag känner mitt hjärta slå.
Sitter kropp och själ ihop så undrar jag var, hur?
Eller är allt jag känner bara impulser mellan mina nerver?
Är känslor något så banalt som hormoner och substanser som utsöndras i min hjärna och mina synapser?
Är själen bara ett ord för det i min kropp som jag inte förstår?
I så fall vill jag leva förr, inte nu.
Då, tiden då jorden var platt. Då åskan klöv luften när Tor dundrade fram över himlen.
Då, när kärleken var en hemlig lömsk kraft som kröp upp ur tjärnarna om natten och förtrollade de unga.
Inte som nu, dopamin och serotonin från hypofysen.
Ett piller eller lite pulver får kroppen att darra av orgasm.
Har vi tryckt in all magi i några tabletter, allt som förr gjorde världen till en levande saga.
Jag ställer frågor till Gud som får mig att undra.
Är jag frisk!
Ska det vara så här?
Har min själ inte blivit mer värdefull än lite pulver.
Har jag blivit så liten att jag inte vågar mig utanför min kropp.
Har jag själv bundit mig till mina nerver med synappskopplingar, portaler-klaffar som ger njutning vid befallning.
Tankar större än jag ger mig svar, får mig att se.
Piller och pulver.
Kropp och själ.
Jag förstår.
Rädsla för världen, för mig själv.
Jag stängde av, gömde själen i min kropp. Blev kall.
Knarket var ett sätt i koncentrerad form att komma åt mina känslor. Nog nu.
Jag behöver ingen kunskap för att förstå, förstå vad jag känner, bara våga.
Våga låta min kropp andas och leva, låta mitt hjärta slå.
Låta mitt blod rusa, pumpas genom kroppen, ge näring åt nerver, synapser.
Kraft till mina hormoner.
Låta kroppen sköta sig själv.
Så ska jag sköta min själ.
Flyta ut ur min kropp. Våga leva. Våga vara rädd.
Gå med min kropp, ut ur rum, in i rum.
Låta själen sväva omkring min kropp.
Komma nära människor.
Nudda blommor och träd, låta vinden vädra mig.
Låta ljuset och vattnet skölja min själ, runt min kropp.
Träffa andra människor, se deras kroppar, nudda deras själar.
Vara många tillsammans och känna varandra sitta stilla.
Känna hur hjärtljuden får rummet att pulsera.
Kanske träffa en kvinna.
Våga vara stor med henne.
Våga mötas både i kropp och själ.
Våga älska.

2019, Ånger, Ansvar, Barn, Kapitulation, Oro, Smärta

Knän och knogar

Lämna en kommentar

20190212

Knän och knogar

Tröttheten blåser genom hettan
virvlar och stör det vakna livet
och så saknaden
alltid ensam

Slumrandes i svettiga kläder
redan uppgiven
trött av morgonen som kommer
natten skrämmer

Tankar på dig följer en oros stig
vandrar snirklande efter något
förlorat
på så sätt står jag inte ut längre

Hatar att ha makten
tynger som kött i krokar
slits sönder inifrån
av min egen vikt

Tänker på dig igen
utan kontroll
men har ändå all makt
och ansvaret

Svetten rinner i ryggens fåra
ropar ditt namn förgäves
ilska blandas med sorg
livets bittra grogg

Fastkedjad i världen utanför
sliter mig loss, biter tag i mitt inre
som den best jag är
frustar med svetten droppandes

Kedjor brister, livet slits itu
drar av all min kraft
fast det är en lögn, slumrar ju nästan
mitt emellan, kraft och förstånd

Det smärtar och det gör ont
sånt förlåter jag aldrig
hatar mig igenom stål och sten
blodiga knän och knogar

Kämpar inte längre
knän och knogar
inget som behövdes göras
bara känna, för dig, med dig

1998, Ångest, Avsky, Bitterhet, Ironi, Ondska, Skam

Kom inte här med din arga attityd!

Lämna en kommentar

1998

Kom inte här med din arga attityd!

Kom inte här med din arga attityd!
Kan inte med din skitstil.
Jag hatar dig!
Nu har du gjort bort dig igen.
Nu ser alla vilken bluff du är din skit.
Tro inte att du är någon.
Du vet vad du är.
Jag är så jävla besviken.
Det är ingen idé.
Att se dig,
ditt fula ansikte,
mitt fula ansikte.
Jag hatar att se mig i spegeln.
Jag kan inte respektera vad jag ser.
Vill inte vara en sån jag är.
Hatar skammen i ansiktet,
de skamsna ögonen,
den osäkra munnen och den skeva näsan.
Kom inte här du…..

1996, Äventyr, Dröm, Frigörelse, Kärlek, Liv, Mod, Säker

Kometer

Lämna en kommentar

1996

Kometer

Genom tid och rum med tankens kraft.
Igår.
Idag.
Imorgon, en helhet av tomhet.
Där inget finns, finns allt.
En resa in i min egen själ,
en bottenlös brunn av motsättningar.
Så skör och fin men ändå så grov.
Att genomskåda sig själv är som att se ut i universum.
Mörker och mystik i oändlighet,
allt utav tomhet förutom stjärnorna.
Frågor får svar som åtföljs av frågor.
En rytm som hela tiden ändrar takt.
Du och jag som två kometer i världsrymden.
Vi far fram i rasande fart och gör ett smalt sträck över himlavalvet.
Även utan eldsvans far vi fram,
med tankens kraft far vi genom vårt inre,
och upptäcker skönheten med oändlighet.
Det är så vackert att få veta,
att oändlighet är något som aldrig tar slut.

2017, Avsky, Envishet, instängd, Kontroll, Rädsla, Rastlös, Stress

Kontroll – en illusion

Lämna en kommentar

20170204

Kontroll – en illusion

Det som var, det varade inte för evigt
Det som slutade för tidigt han inte börja i tid
Alltför ofta har tiden gått sin egen väg,
skickat sekunder som soldater

Tjuven som smyger om natten
Fruktan kallas han, slug och artig
Stjäl framgång, stjäl liv, stjäl tid

Och tiden skickar sekunder,
små soldater som går sin egen väg

Ändå är allt för sent

Så mycket stress, så många tjuvar
Allt jobb, allt slit, allt gnet för att få det att gå runt

Det stora uret ska drivas på, varje budget forceras
Allt måste gå runt, runt, runt
Fort ska det gå, snabbare och snabbare

För evigt varar det som nästan aldrig kom fram
För tidigt slet stressen en reva i tidens väv
Tiden går sin egen väg och den som viker av,
den som lämnar ekorrhjulet, mister sin kontroll

1996, Ordlekar

Krångel

Lämna en kommentar

1996

Krångel

Om jag var du.
Vem skulle jag då älska, mig?
Skulle jag då veta vem jag är?
och skulle du då, som då är jag, känna mig på samma sätt som jag gör.
Tänk om du vore jag.
Skulle jag då veta att jag är du och du är jag.
Skulle du då älska mig som jag älskar mig eller rättare sagt dig.
Om du var jag och jag var du, vi var varandra skulle vi då älska som innan.
Om vi inte visste vilka vi var så skulle vi kanske inte bry oss.
Men om vi visste skulle vi då älska oss själva.
Jag är jag och du är du och vi älskar varandra.
Är inte kärleken att vara en del av varandra?

Glädje, Hopp, Längtan, Lust, Säker

Kungsan

Lämna en kommentar

2001-05-28

KUNGSAN

Sommar och soliga dagar, man går dit man behagar.
I Stockholm är det grönt, allt är så väldigt skönt.
Halvnakna flickor på stränder, dit vill mina händer.
Mot Djurgårn´ går bussen, jag letar efter pussen.
Ingen lycka jag fann men med båten jag hann, vidare till Slussen,
Där finns kanske pussen?
Promenerar längs kajen vid slottet, jag går som en kung, jag håller måttet.
Mot Kungsan styr jag min kos, där finns min röda ros.
Inte för att jag har någon tjej, men någon ska snart få träffa mig.
En söt liten flicka från förorten, snart står inför kärleksporten.
Utan att veta att hon snart är min, står hon där borta så fin.
Vit klänning med svallande barm, hon gör mig alldeles varm.
I Kungsan är det alltid så lätt, där gör jag alltid rätt.
Vågar fråga rakt ut, inte se ut som en dumsnut.
-Vart vill du gå min lilla flicka, ska vi gå och hämta dricka?
Under träden utanför cafét, där pratar vi tills hon blir het.
Sen är det dags att beställa ytterligare en lemonad, innan det är dags för ett bad.
I dammen vi plaskar så det stänker, medan solen sakta sig sänker.
På trädgårn vi njuter supé, resten av kvällen är en resumé.
För allt är inte till för alla, det är vad som skiljer oss balla.
Men gå till parken min vän, gå dit förr, inte sen.
För i parken, där bor kärleken.

1996, Psykosdikter

Kunskap

Lämna en kommentar

1996

Kunskap

Jag ser in i tidens oändliga tomhet,
försöker försåt det som ligger bortom mitt förstånd.
Jag lyckas se så långt att det överskrider mitt förstånd.
Väl där borta,
långt bortom mitt förstånd så förstår jag ingenting.
Jag är på en plats som gör mig osäker och rädd,
jag förstår ingenting och vill bara hem igen.
Väl tillbaka till min utgångspunkt så förstår jag knappt min egen verklighet.
Jag kallar tidens tomhet för ondska och försöker akta mig för oändligheten.
Även fast jag bränt mina vingar är jag fortfarande sugen på att förstå.
Förstå det som ligger bortom mitt förstånd.
Min iver på det oförståeliga är större än min ängslan.
Jag gör nya försök som bara ger mig samma effekt,
jag blir rädd och skrämd och verkligheten suddas ut.
Jag vet inte hur länge jag försöker att förstå.
Till slut förstår jag i alla fall,
jag inser hur det ligger till och kan gå vidare.
Det som ligger bortom mitt förstånd kan jag inte förstå.
Kunskapen är så stor att endast tidens oändliga tomhet rymmer tyngden av det jag inte kan förstå.

2016, Kärlek

Kyssen

Lämna en kommentar

2016

Ord utan toner sträcker sig ut i natten, lika tom som den mörka himlen utan stjärnor studsar ord utan ljud mot ingenting.
Ingenting tar form, i tomheten saknas orden.
Tystnaden säger allt.
En dröm lyser på himlen som en ensam stjärna.
En stjärna faller, en önskan går i uppfyllelse.
Det tomma osagda ligger som en sammetsmörk mantel och ger skugga och djup till det fantastiska som tar form i ljuset.
Det ord inte kan skapa, det ögon inte kan se och öron inte höra.
Det som försvinner när det fångas.
Det som är i ljuset.
Det som kommer ur mörkret.
Nämna det förlorade, fånga det förflutna, dröja kvar i det som kommer, lika omöjligt är det för ordet att ge liv åt kärleken.
En kyss, våra läppar möts, vi andas nära, i varandra.
En och en ande blir ett.
Ljust, vackert, skört, äkta, ljuvligt och underbart laddat med just det som orden inte kan nå.
Det som toner inte kan återge kan kärlekens kyss i läpparna förnimma.
Som ett ljus i mörkret är dina läppar, perfekt formade. Gud glömde ingenting när han gav liv av sötma och värme till din kyss.
Omöjligt att beskriva. Lätt att bevara.
Omöjligt att förklara. Lätt att närvara.
Det som inte når fram, den som vilsen var, det förlorade, förtappade.
I en sekund är allt där, toner ger liv åt ordet, kärleken lyser upp den himmel som bara strålar ljus och en stjärna faller, en önskan går i uppfyllelse, ännu en gång..,
Jag kysser Dig

2017, Bön, Döden, Förlåtelse, Kapitulation, Lust, Tro, Val

Kändes så rätt

Lämna en kommentar

20170212

Kändes så rätt

Du smög under mig när jag smög bort från dig
Sugen på att tillfredsställa mina egna lustar,
slutade jag att bry mig om dig, jag gick själv, smög

Min egen väg, kantad av rosor med gulnade blad,
taggar som föll till marken och stack mina fötter blodiga
Jag valde själv, trodde mig veta bättre, det kändes så!

Kändes så rätt, kändes så rätt då

Universums tidlösa ande, framburen ur ditt eget varande
Ett ord så djupt att tiden som stått still en evighet,
började röra på sig, röra sig för min skull

Allt har du hört, allt har du sett, du stod med, nedtecknad
Den första människan karvade ditt namn i hänförelse
Den sista av oss har du redan kysst, precis som med mig

Varenda beräkning av alla möjligheter har du redan skådat
Upphöjt i evigheter av oändligheter har du koll på allt, koll på mig
Men jag väljer själv, har behov, behöver ta hand om mig, det kändes så

Kändes så rätt, kändes så rätt då

Så jag smög, bort från mig själv, jag tog mina behov och gick
En plats som jag besökt förut tog emot mig med öppna armar
Ett illmarigt grin log och en kluven tunga slickade vita blänkande tänder

En vilsen själ är ett en billig och snabb affär, det går fort, snabbt, smärtfritt
Jag fick som jag ville, hackar jag upp min själ i småbitar kan jag köpa mer
Lyckan kommer lyckan går, den som betalar dyrt, för honom lyckan består

Som i en chark ligger jag uppvägd på fat, delar och snuttar, hackat och malet
Mitt kött gör ingen nytta, när djävulen slukat mitt liv så är jag bortglömd,
mitt blod betalar inget pris, det rann ner och spolades bort, bortglömd

Hinner jag vända mig om, har du ännu en famn öppen, längtar du, saknar
Får jag kasta allt, betalar du min nota om jag bara springer ut, springer
Kan jag lita på dig, kan jag tro och hoppas, som förut, det kändes så rätt

Kändes så rätt då

1995, Ensamhet, Kärlek, Längtan, Lidande, Liv, Vännskap

Känslor

Lämna en kommentar

1995

Känslor

Du får mig att känna att jag har en vän.
Du får mig att känna mig betydelsefull.
Du får mig att känna mig vuxen.
Du ger mig känslan att vilja leda.
Du ger mig känslan att vilja hjälpa.
Du ger mig något att se upp till.
Med dig kan jag känna sympati.
För dig kan jag känna rädsla.
Tillsammans med dig känner jag styrka.
Med dig känner jag samhörighet.
Du får mig att känna sorg.
Du får mig att känna avståndet.
Du får mig att känna mig nyfiken.
Alla bidrar ni med någon känsla till mig.
Jag är lyckligt lottad som har en som ger mig så mycket att känna.
Men var är du, vart tog du vägen?
Du, dig som jag vill ge.
Dig som jag ville ge min kärlek, den starkaste av alla känslor.
Vart tog du vägen?

Kärlek

Kärleken segrar

Lämna en kommentar

2001-08-12

Kärleken segrar

Sorgen är för stark i den fästning jag hålls fången,
sorgen är så stark att den även smittat dig.
Mörker har fallit över våra liv.
Jag bär ansvaret för detta. Jag ber dig – förlåt mig.
Låt inte tiden stå still för att rädslan lurar dig att tveka.
Det onda som smög sig in i min själ under min barndoms oskuldsfulla tid och förmörkade min framtid, detta onda svek som satt så djupa spår i min sargade själ. Är dött nu.
Länge har jag varit ansträngande för min omgivning, länge har jag krävt din kärlek för att överleva.
Vad den kostat dig kan jag inte mäta. Jag har aldrig haft det du har gett och kan därför inte förstå.
Om sorgen och mörkret nu är på väg att i sin sista droppe rinna iväg för att aldrig mer återvända. Kan väl ljuset få sprida sin värme.
Jag vill betala min skuld till dig.
Min skuld till dig består av kärlek.
Jag är skyldig så mycket, evinnerligt mycket.
Jag kan inte bli kvitt om jag inte får ge tillbaka det jag fått.
Du kan fortsätta ge mig sorg och mörker, för att jag skall få ta del av den skuld jag står i.
Dock har det ingen verkan. Jag är ändå skyldig dig kärlek.
Jag kräver inte efter denna dag att andras känslor skall lyfta mig.
Jag kräver inget, jag har inte längre mörkret att mata i mitt inre.
Det jag får behåller jag, det som skänks mig värderar jag.
Vad som ges till mig som gåva vårdar jag som skatter.
Dock är inget för behov, inget för att fylla det tomma.
Jag vill i min tur ge, skatter, gåvor, allt som min kärlek kan komma på att forma i min fantasi.
All min kärlek vill jag ge dig.
Kärleken, den allra största av gåvor.
För att jag älskar dig.

2018, Envishet, Frigörelse, Ilska, instängd, Lögn, seger

Kärleken som dödar

Lämna en kommentar

20181022

Kärleken som dödar

en oväntad vändning
fienden gav upp

sa att hon var min vän
helt plötsligt

alltid stått på min sida
huggit mig i ryggen

fienden i egna led
blind

omöjlig att se
kärleken som dödar

ljuset som bär mörker
förgiftad näring

envis ilska
min enda vän

taggarna utåt
ihoprullad

fienden är överallt
när hon inte syns

ett evigt skrik
var det av egen kraft

har Gud satt ner sin fot
eller öppnat sin hand

en oväntad vändning
fienden klev fram ur egna led

erkände sitt svek
helt plötsligt

alltid stått på min sida
huggit mig i ryggen

fienden i egna led
blind

omöjlig att se
kärleken som dödar