Alla inlägg av andreas

Min Skapare

1996

Min Skapare

Min Skapare, min Skapare.
Vart har du tagit vägen.
Jag kan ej se det svårt för dig,
det som känns omöjligt för mig.
Jag fick aldrig chansen att välja,
även fast jag nu vet att valet aldrig behövs göras.
Världen som du en gång skapat.
Valde åt mig, och det måste jag förlåta.
Men det jag inte kan förstå
Varför lät du oss välja.
Är det toppen av kärlek?
Att som far och mor låta sitt barn välja.
Eller är du så säker på att vi ses igen att du låter oss välja fel väg,
för att vi själva skall lära av våra misstag.
Är det så kärleken är, en valmöjlighet.
Vi står på samma kant
Vi ser ut över samma brant
Nu känns det väldigt svårt
Det är långt ned och hårt
Om vi kastar oss utför
Med avsikt att flyga
Om vi tror vi är för mer
Då är vi endast dryga.
Men om vi tar ett steg tillbaka
Vänder om och går hem igen
Och börjar baka och sälja sockerkaka
Så kan vi snart få flyga
Fast då varsin biljett vi behöva
Ett flygplan till den late och dryga

Min väg

20171118

Min väg

Någon säger att du kan
och du kan
Röster från ovan begränsar
och ger kraft
Någon säger att du inte kan
och du kan inte

Öronen hör så mycket mer
hjärtat hinner inte med
Tankar far i banor
programmerade från ovan
Begränsad utifrån eget förstånd
ett lånat förstånd

I djupet började alla tall på noll
inget var skrivet på själens första sida
Från ovan kom ord och blickar
stakade ut en värld
Mönstret upprepar sig själv
frihet är något annat

Jag skiter i vad du säger
vad du säger spelar ingen roll
Förprogrammerade tankar
leder bara till det förflutna
En loop av förfluten framtid
förankrad i sinnets slöja

Jag kastar av mig mina bojor
klär mig i mig själv
Oförståndigt lämnar jag det trygga
en otrampad stig är min väg
Alla andra stigar har beträtts
men jag går min egen väg

Miraklet

20191222

Miraklet

orkade inte ta ansvar igen
hopplös på alla våningar
total ödeläggelse
så varför ens bry sig
lika bra att ge upp
har ingen kraft
kan inte laga dig
kan inte laga mig
kan inte laga oss

ändå sitter jag här och skriver
omedveten
styrd av hopp från en annan källa
själv har jag stängt butiken
bara självhat
kvar på hyllorna
lagret tomt för länge sen
haft rea för länge
inga nya inköp

bankrutt men ändå igång
vem sköter min business
hade jag kunnat hata
så hårt så dörren aldrig gått upp
så hade jag hatat
en gång för alla
för jag skiter i allt
men det är inte sant
bryr mig ännu om dig
fast jag förstört
hittar inte tillbaka längre

jag ser inte vem du är
kan inte i min egen skam
förblindad
ett pris jag betalat
pengar jag aldrig haft
döda mig
ge mig den befrielsen
låt mig slippa såra
vill inte se dig lida mer
vill inte

så meningslöst
dumt
fast värre ändå
ändå sitter jag här
det gör ont
har inga tårar
vad skulle de tjäna till
har redan förlorat
ändå håller någon min hand
varför vägrar du släppa
vem är jag
vilka är du
eller ni

låt mig gå
långt härifrån
vill inte vara med något mer
finns ingen roll jag kan spela
så vad spelar det
gå under med mig
eld och blixtar
en spektakulär sorti
men nej säger du
stanna kvar
mirakel kan ske
gå inte precis innan

Missförstånd

20190906

Missförstånd

orolig att du missförstått vårt missförstånd
för hur kan flera fel bli till ett rätt
hur man än plussar på så går det inte ihop

kärleken brinner som en instängd fågel i bur
vågar inte öppna dörrarna och flyga
stannar kvar och svälter i ensamheten

för många skrik från höjda röster
ihopkrupen och indragen i mitt skal
flykt från det som blev som det inte skulle vara

ändå vaktar jag hoppets låga
bakom lykta dörrar brinner en eld
kan jag få vara som jag är

i egen takt skyndar jag långsamt
håller dig i mina armar
borrar in mig i dig

luktar hemtrevligt och värmer gott
nära och varmt som balsam för min själ
håller hårt i minnen från dig

glas som skär och oljud som plågar
skärvor krossas ytterligare en gång
sargad förlorar jag allt ännu en gång

orolig att du missförstått vårt missförstånd
älskar det som aldrig riktigt fick ta plats
hur man än pusslar så går det inte riktigt ihop

Mitt bidrag till Brevväggen i cell 7 på Kronobergshäktet

1996

Mitt bidrag till Brevväggen i cell 7 på Kronobergshäktet

En del söker i knark, andra efter Gud.
Sök i dig själv i stället.
Det är där tryggheten finns.
Leta efter ett självförtroende
som kan stärka dig.

Det är bara att kämpa
varje inlåsning har ett slut, bara att vänta.
Gola inte ner dig själv eller någon annan.
50 % av deras information får de av dig , så var tyst.

Låt inte inlåsningen knäcka dig.
Om ångesten kommer låt den inte knäcka dig.
Ta itu med den och gör dig själv starkare.
Allt har ett slut, bara att vänta.

Att någon annan än du råkar illa ut ska du inte acceptera.
Stå för vad du har gjort i stället för att dina vänner får skit för det.

Droger förstör människor.

Mitt hjärtas ros

Mitt hjärtas ros

Du är mitt hjärta utanför min kropp.
Så varm när du är nära så kall när du är långt ifrån.
Som en röd ros dansandes i snön.
Så stor är kontrasten överallt där du går.
Lyser av kärlek och värme. Världen kring dig blir ljus och vacker, vit som snön.
Blad efter blad formar din kropp så som dina förmågor och känslor om vart annat skapar din själ.
Lager på lager i ett mönster unikt och älskvärt.
Jag skådar din dans och bedövas.
Jag skådar din själ och förundras.
Min kärlek för dig skrattar av lycka, du skrattar ofta med mig.
Var kommer all din kraft ifrån, all din skönhet.
Från mig din far, en ros som du.
Jag visste inte innan du kom.
Jag såg alltid ned och skådade endast mina taggar.
Jag ser nu dig min dotter, mitt hjärtas blommande ros.
Jag ser mig och älskar oss båda.
Röda rosor, röda som blod.
För blod är tjockare än vatten
Och snö är fruset vatten.

Mitt hus

20190618

Mitt hus

bli ihop med mig
och mitt hus

du får det inte på köpet
men jag bor däri

älskar, älskar inte
hatar, hatälskar

mitt hus
byggt för mer än 100 år sedan

mest någon annans hus
bli ihop med oss

spöken och gastar
vi får alla plats

sju rum
och kök

älskar du mig
så älskar du mitt hus

hatälskar oss båda
fast älskar ändå

kontemplation
en affär att beakta

det ena är dyrt
det andra billigt

så frågar jag dig
älskar, älskar inte

Mitt inre barn och jag

20200216

Mitt inre barn och jag

du har väntat på mig
väntat på livet

jag har saknat så mycket
förståndet allra mest

omgiven av mörker
vågade sällan

släppa på kontrollen
släppa ut dig

vi har båda väntat
kämpat tillsammans

du har hållit liv i mig
jag bevarat ditt minne

din sorg min vrede
svårt att styra i livet

förtärande eld
övergrepp för hemska

utan anklagan
ansvar för var och en

mer balanserad nu
hand i hand

vandrar tillsammans
en dag i taget

jag ger dig mig själv
ger dig livet

Morgonpoesi

2001-05-21

Morgonpoesi

Vad gör du en morgons om denna, kanske sitter du och letar efter livets små mysterier?
Kan det vara så att tiden kanske kryper fram som en snigel på ett glasbord?
Då finns i alla fall en sak att göra, läs denna meningslösa dikt för att få tiden att gå och ditt liv i relation se mer meningsfullt ut.

Murar av stål, klänning med hål. För midja och barm, det gör mig varm.
Staket åt vänster, staket åt höger, precis som den fröken jag på kvällarna möter.
Till livet jag står i skuld, i finkan jag med min tid böter.
På natten jag drömmer och löper.
Bort från allt, elände och skit.
Till en värld där tiden aldrig står still.
Det är dit jag vill.
Men murar av stål har en annan mening än min,
de vill mig ha fast för en tid så lång som evigheten.
Vart jag mig än ser omkring ser jag samma skit överallt på hela planeten.
Men en klänning får mig att längta,
inte efter tyg utan efter vad som döljs under denna kvinnans klenod.
I varje tanke i varje stund läser jag mitt hjärtas längtan efter kärlekens ord,
det var så det stod.
När jag läste i taket på min cell, var enda eviga kväll.
Mer än så ger inte denna längtan i denna stund,
det har jag kommit underfund.
Galler och murar i rader,
så långt man kan se – jag får spader.
Men ytterligare lite tid har gått, en dikt, en vers,
men ack så kort.
Jag blickar ut över livet men når ej långt bort.

Månstenen

1996

Månstenen

Natten släcker dagen med en djup suck.
Mörkret sprider sig och under trädens lövkronor blir det snart mörkt.
Ovanför trädens hav tänds stjärnorna på himmelen, en efter en.
Månen reflekterar solens strålar med ett dunkelt mystiskt ljus.
I det gråvita skenet ser jag en flicka som ligger på en filt och sover under träden.
Du ligger stilla, insvept i en gråblå filt som värmer dig.
Jag susar omkring bland trädtopparna och får träden att svaja försiktigt i natten.
Du är så vacker där du ligger.
Jag kan känna din själ i luften,
den vakar över dig när du är i drömmarnas värld.
Vakar över dig som jag gör,
jagar bort ondskan så att du får drömma ifred.
Jag gör ett hål i lövverket och låter månens sken nå dig.
Du blir inte störd av det svaga skenet.
Du sover så tryggt när du vet att jag är bland trädens toppar.
Jag är vinden och du min månsten.

Till Pernilla av Andreas

Måste växa upp först

2001-12-22

Måste växa upp först

För vem är jag att döma dig?
Och vem är du att lämna mig?
Du är inte den jag trodde du var.
Du är du och inte min mamma,
och jag som trodde ni var densamma.
Du ger mig värme du ger mig hopp,
du var den som tinade min kropp.
Så länge jag hållit mig tillbaka från denna värld.
Jag levde med en kvinna, den jag älskat som en Gud.
Det fanns en tid, jag ville inte längre leva här.
Sen kom du och lockade mig till dig.
Från min trygga ensamhet, en värld av hat och mörker.
Du fick mig att känna igen.
Min kropp var vuxen men jag var ett barn.
Jag såg ej form, jag såg ej denna värld.
Jag kände för första gången.
Jag kände kvinna.
Jag trodde du var tillbaka, denna Gudinna jag älskat och som lämnat mig var tillbaka.
Som ett barn såg jag till dig, för barn jag var, i en mans kropp.
Men du var inte min mamma.
Du var du, ni är inte densamma.

Människobarn

20181114

Människobarn

genomborrad
tusen pilar sjönk in
trycktes igenom
punkterad själ
läckande hjärta

ser på min kropp
hudflikar slickar
håligheter som vittnar
ett mord har begåtts

levande död
ondskan älskar
håller hoppet vid liv
inte fullt ut
mjölkar
om och om igen

skär mig i bitar
kasta åt hundarna
men vågar inte dö
evigheten utan kropp
skrämmande
maktlöshet

jag förstår er
ser fruktan
ni skrämda
jag erkänner
rädslan lika stor
även här

också jag har skjutit pilar
projicerat
sårat och söndrat
slitit sönder i stycken
dem jag älskat

men
jag reser mig igen
och igen
förr eller senare
älska
utan ondska
eller rädsla

förlåt oss alla
vi människobarn
delade i delar
genomborrade
punkterade
läckande

Naken

2001-01-04

Naken

Som månen lyser på havet, bildar en fåra av ljus i den briserande, vågade ytan.
Blinkar och lockar med sitt silversken.
Likaså klyver du min värld, delar mina två hav.
Mitt goda mot mitt onda och ditt månljus i mitten.
Två hav som brer ut sig i oändligheten.
Ditt silverblå ljus som glittrar och ler i natten.
Jag måste välja, gott eller ont. Vilken väg skall jag vandra?
Jag har länge vägt på de bådas gränser utan att ge fördel till någondera.
Ärligt talat såg jag ingen skillnad före du kom.
Det ena lockar, det andra kräver.
Vatten, livets byggsten nummer ett. Det allra viktigaste för allt liv, allt jag vet, allt jag känner.
Jag väljer.
Jag väljer dig.
Jag lämnar allt bakom mig, allt jag någonsin lärt mig och lämnar min själ och mitt hjärta, till dina händer.
Låter dig vårda mitt väsen.
Låter ditt skarpa sken träda in i mitt liv och bränna bort allt jag tidigare känt.
Du är min gudinna, nattens gestalt. Över gott och ont.
På gott och ont.
Jag dyrkar dig, jag älskar dig.
Jag låter dig lysa upp mitt liv.
Jag låter dig älska mig.
Jag är naken inför dig.

namn lös

(namn lös)

En mur tillsynes orubblig. Sten och murbruk. Ogenomtränglig.
Atomfysikern skulle kanske se det annorlunda.
Atomer vibrerande på olika nivåer formar verkligheten och tolkar det jag ser, en mur.
Hög, tjock, lång, ogenomtränglig.
Kan min förmåga påverka dessa tillsynes overkliga, osynliga vibrerande atomer.
Tiden kan, det förstår jag.
Tidens kraft överstiger min förmåga med så storhet att jag endast på klockan tittar och ser min litenhet. Tiden kan nog få dessa atomer att vibrera på en annan nivå.
Men åter till mig. Med min förmåga vad kan jag förmå.
Detta hinder som står i min väg denna otroliga mur av instängdhet.
Jag ser mig om och går mot väster.
Jag gör det länge, väldigt länge det vet jag eftersom jag min klocka ser.
Jag lär mig en väg till murens slut.
Jag går lika länge, väldigt länge på andra sida muren.
När jag står på andra sidan där jag tidigare stod ser jag på klockan och förundras.
Förundras över att denna tid, denna tid som kändes så lång jämfört med tiden jag stod på andra sidan nu är kort, en kort tid.
Jag lämnar muren bakom mig och med ett leende går jag mot motsatt håll.
Jag ler för jag ser, jag ser ingen mur, jag ser ingen tid.
Jag tänker på min förmåga och tiden.
Kanske är jag inte så liten som jag tidigare trott.
Tiden tog inte hindret ur min väg.
Tiden gick mig jämfotes.

Narcissus

20190825

Narcissus

nattsudd
bortsuddad
raderad

minnen fasttejpade
häftstift och lim
från morgonen

strålar genom mörka dimmor
klyver natten på mitten
befäster en ny dag

vaken
kroppen lever
kvar ligger själen

sovmorgon igen
varje dag
släpar sig sakta genom livet

utifrån hörs toner
saknaden
utan rytmik eller melodi

och vart ska du gå min lilla flicka
smörblommor och timotej
vördnadsfull bukett

ensam ligger skammen på marken
en tråkig fläck i vårt äktenskap
förlorad och befriad

nattsudd
bortsuddad
raderad

Natten

1995

Natten

Ta mig bort,
du stora svarta natt.
Ta tag i min själ och för mig bortom drömmarnas horisont.
Ta mig till landet där natten inte länge är mörk,
där fantasin är verklighet och min kropp bara är ett tomt skal,
någonstans långt borta på andra sidan.
Fyll mitt sinne med frid så att jag vaknar med tålamod och förståelse.
Låt mig dansa på gröna ängar vid mina vänners sida långt bort i nattens stillhet.
Å du mörkaste natt,
vagga mig i din famn och låt din säkerhet omfamna mig.
Låt mig få drömma djupt och min själ skall bli din för evigt.

Natten

20190121

Natten

Tunga steg ekar, tonar ner, ebbar ut
hoppet lämnade ensamheten kvar
det sista som försvann höll ljuset tänt

Natten rullar in, tar över, sköljer rent
ingen hjälp finns att få, den sista har gått
dröjandes endast ett andetag bort

När ljusen slocknar tänds mörkret
strimmor byts mot skuggor
andetagen blir tyngre vart efter

Drömmar dröms inte här
där allt tar slut görs inga nya planer
ont som värker fångas upp efter flykten

Hoppas inte mer, längtar inte längre
uppgiven träder nakenheten fram
inga behov som skapar dimridåer av livets väv

Andas ut, om natten
naket och ensamt kom livet till
lika avklätt sker en sorti

Varför suckar inte längre, behövs inte
ett skri från ett brustet hjärta
skakar det stora som göms bortom allt

Förblindade ögon famlar utan fokus
endast blicken inåt består
ensamma steg mot mitten, stannar av

Stilla med smärtan i handen
ett pulserande hjärta sjunger ut
toner ekar, tonar bort, ebbar ut

Så kommer natten till känna
mörkret lyser upp, fyller ut
sitter som stilla i en evighet

Ingen rörelse åt något håll
en fullkomlig svärta
natten är mitt ljus

Natten nalkas

2001-12-31

Natten nalkas

Natten nalkas
Mina händer valkas
Jobbar hela natten
Jag och katten
Sliter och tar i
Jag är aldrig fri
Jag jobbar natt, jag jobbar dag
Klockan är min lag
Katten jagar mus
Jag jagar bus
Måste ha pengar till knark
Måste till min park
Har jag inga pengar måste jag pruta
För att ha råd med min spruta
Jag har en mani att alltid vara väck
Som tanten måste med varje fläck
Ett behov som ständigt brinner
Som aldrig försvinner
Det är livets papegoja
Att alltid sig oja och oja
Tills den dag jag dör
Och inget mer förstör
Alla lider helvetets kval
Man måste göra ett val
Att vara slav eller fri
Vara fågel eller bi.