20200125
Orkanen
en virvelvind över öppet landskap
bråte överallt, orkanen härjar än
mitt hjärta sliter i mitt sinne
ingen ro för den som flyr
min skugga jagar mig
överallt slits minnen upp med rötterna
20190912
Ormen
spottat vida omkring
fula loskor fulla av skit
ett barnsligt läte från djupet
tragiskt svekfull som en kobra
fast utan djurets sanna natur
omogen sa någon
annan klämde i; ouppfostrad
sanningar från vissa perspektiv
gatan var ingen bra fader
ändå lever och sprattlar
ormen utan karaktär
slingrar och klänger
en vana från förr
oprovocerad
gömd i sin håla
2019-06-16
Ormen och Fågeln
som en orm stryper den mig
ringlar runt halsen
klämmer nacken
kryper ner i halsen
kramper i magen
ett gift sprider sig
domnade armar
kraftlösa händer
svansen slingrar runt allt
förlamad
klämd av dess kraft
andnöd med fjäll över ansiktet
ångesten ringlar som en boa
kropp och sinne fångade
krampen spjärnar emot
slappnar av
ger upp mina försök
att stå emot
flykten tar slut
hoppar i elden
låter allt brinna
giftet tar eld
fjällen sprängs
jag brinner
en grillad orm
död på golvet
bredvid min aska
ångesten tog skada
jag reser mig igen
ur askan ur elden
fågel Fenix
om och om igen
en ständig förnyelse
fågeln som äter ormen
elden förtär kramperna
smärtan förtär ångesten
1997
Oskyldigt Häktad
Jag har blivit stympad, bestulen på mina känslor.
I min strävan efter överhet,
i kampen mot det onda har jag trampat över vissa gränser.
Viss smärta har jag i mitt hjärta när jag tänker på dem som bränt sig på mig,
jag kan till och med känna avsky för vissa av mina handlingar.
Även om jag inte trampat på någon direkt så har jag lämnat spår efter mig.
Vissa avtryck så djupa att vissa människor haft svårt att ta sig upp.
Jag har syndat mot mitt bättre vetande.
Men aldrig dömt någon.
Även i den mörkaste själ har jag lockat fram en gnutta ljus.
Och nu har jag blivit stympad,
trampad på av de som ser sig som överheten,
de som tycker sig ha rätt att döma.
Mina känslor är det som lever i mig,
instängd i en håla så överger mina känslor mig,
lämnar mig ensam kvar med domarens övermod.
Att bli strypt av den som aldrig skådat skönheten som döljer sig i friheten.
Jag har blivit fångad av människor beroende av kontroll, maktmissbrukare.
Fångad på berget och övergiven av mina känslor,
mitt liv har blivit stympat,
strypt på känslor,
endast överhetens vemod tillåter mig känna ånger,
en ångest som inte är framkallad av mig,
en ångest som ska bära upp behovet av kontroll för överheten.
20190927
Ovanföreställningar
varför lyser stjärnorna klarare när du är här
varför verkar solen alltid ha gått i moln
efteråt, när jag flytt från dig
och landar i mig själv
vilket alltid händer
snuddade vid stratosfären
ett jätteskutt
tankar som en projektil
fast mer en projektion
såg jag efteråt
tråkiga barndomsminnen
sitter fast i en kropp
som fortfarande krampar
kämpar emot
kanske med all rätta
vanföreställningar som rutar in
går i cirklar
blandad dekor men samma regi
föreställer mig, det jag är van
att se, att höra, att göra
spelar ingen roll
ingen kan säga nått
vad som än visas tas inget emot
det är så det är när dörren är stängd
själen har drämt igen och gjort sorti
istället invänjs livet efter det gamla
bekanta föreställningar
vanan att vara van
oavsett värde och utkomst
tryggheten är som sagt bekant
att föreställa sig det ovana
en ovana utöver det vanliga
förändring utan för zonen
den spräckta lådan som gav skydd
komfortabelt ett minne blott
men där på botten
i ingen mans land
något nytt tar form
varför lyser stjärnorna klarare när du är här
jag står ju bredvid, stilla, står kvar
2001-01-29
P3
Galenskap i rymden.
Ufon som grannar.
Radion binder oss samman. Några få i alla fall.
Poesi på minuten.
Ett mål som hindrar vägen.
Där jag tar slut kan vara mitten för en annan.
Kommentarer, tyckanden.
Lika viktiga och ovidkommande.
Som alla människor på planeten.
Jag ser ett steg och tar det.
Förstår jag vart jag går?
20171211
Panikångest
Söndertrasad av mitt undermedvetna
Bedragen av tankar som rider mig om natten
En förkroppsligad skugga av panik,
ångest smeker mig om natten
Vaken med en sovande själ
Tomma tankar rör om i förvirringen
Tomheten är fylld av; för mycket
Som svarta hål drar det till sig mer mörker
Sjunker ner i förtvivlans bottenlösa avgrund
Det gör ingenting
Det gör absolut ingenting
Jag har varit här förr, det gör ont, nu som då
Släpper taget
Som att susa förbi på en motorväg
Fyra filer som går rakt ner
Nedförsbacke i blindo och smärta
Tar du emot mig även denna gång?
Jag har redan släppt allt, dumt att fråga
Jag får hoppas stället, hoppas att min tro är sann
Tro på hoppet, för jag hoppade för länge sen
2001-12-22
Pappa Gud
Sorgen över att vara liten,
Är aldrig så stor som när man är vuxen.
Då man ser sitt liv utan mening.
Ett lämnat barn i en vuxen kropp.
Oförmögen att älska, oförmögen att ge.
För har jag aldrig fått så vet jag ju inte hur det går till.
Har jag aldrig fått så vågar jag ej ta emot.
Jag vet ju inte hur det går till.
Jag fumlar, jag famlar.
Jag övat på något jag ej vet vad det är.
Plötsligt så går det – skam den som ger sig.
Jag gav.
Jag gav något av mig själv.
Jag tränade och plötsligt gick det.
Jag gav och vet hur det gick till.
Jag släppte mig själv för en sekund och var till för någon annan.
Nu när jag vet, kanske någon släpper något av sig till mig och jag törs ta emot det.
Jag fick inte som liten, därför är jag vuxen utan mening.
Därför älskar Gud mig lite extra.
Jag är ett vuxet barn, Gud är min förälder.
20191225
Paradiset
en inre kamp
syns bara när jag blundar
när öronen stängs ner
den yttre världen dimmas
en varm kropp
närhet på direkten
lockande konkret
med njutning mellan benen
har svårt att välja
ännu svårare kombinera
både vill och inte vill
sliter som en fisk på en krok
fast på det ena betet
men drömmer om inre närhet
mediterar i bönen
öppnar ögon och ören för det innersta
samvaro i friheten
lätthet i tankar av sinnesro
en lätt kropp omger min själ
älskar Fadern och Sonen genom den Helige Ande
det rycker till i kroppen
en känsla eller ett begär
kroppen blir tung
klämmer åt min själ
ett utlopp så tillfredsställande
utan själ så tomt
älskar inte
förlorar bara
kärleken finns kvar
Fader, Son och Ande
men sårad igen
vilsen och sargad
så små små sår
rymmer så oerhört lidande
avsaknaden från den Helige
en smärta så stor
en inre kamp
synlig för den som blundar
ser paradiset så nära
men släpper inte taget
20171114
Passa in
Instängd i förvägran – vägrar jag mig själv
Inlärd förnekelse – det har aldrig hänt något hemskt
Lojal mot förövarna – ni har rätt, jag är fel
Böjd under överjagets ok – jag tvingar mig själv
Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst
Jag håller med er – enda sättet att få vara med
Lögnen är även min – jag ljuger med er
Inget prat som avslöjar – jag tiger precis som ni
Smärtan tar jag – det är priset jag betalar
Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst
Förlåt – men det brister nu
Kan inte ta mer kärlek – jag är älskad idag
Jag kan inte vara lojal – och ta kärlek samtidigt
Måste avslöja – ni får själva tvätta era smutsiga bukar
Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst
Jag klär av mig – lika naken som innan ni slog mig
Helt naket – säger jag sanningen
Den passar inte längre – kostymen av lögner ni klätt mig i
Ni gör som ni vill – förändras eller stå kvar
Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst
En gång gick det – jag var svag och tog emot
En gång svalde jag – men nu älskar någon mig
En gång var jag ert apskaft – då, men inte längre
En gång för mycket – ett helt liv förlorat
Passa in, passa in, passa in – bli älskad,
… gör vad som helst
Nu säger jag ifrån – jag spottar ut lögnen
Ni är lögnare – falska och fega
Jag är inget apskaft – jag är älskad idag
Ni hatade och förkastade – någon annan tog emot mig
Passar in, passar in, passar in – jag är älskad,
… något gjorde vad som helst
20191031
Passar in
En ängel steg ner för att förhärliga
fattig i själen är jag
tom på fina ord
fylld av brustna drömmar och tårar
Trasig brusten och vanskapt
livets taggar växt in
och ut igen
på andra sidan
Helig Ande brinner som blå eld
förtär det fula
slukar skam
bränner bort det onda
Alla mina skärvor
trasiga och nötta
håller varken mått eller form
läcker utan att bära
Frälsningen får sin boning i mig
meningen med livet skuttar till
fulländad i Hans godhet
älskad hel genom Jesus blod
sån är jag
det trasiga och fula
meningen med allt
förlorad och funnen
som det beska i oliven
det bittra i mandeln
det sura i saften
mögel i osten
med alla mina fel och brister
skär jag mig mot skapelsen
och passar just därför in
älskad och helad till perfektion
20190811
Pausen
förlorar igen
skriker men släpper ändå taget
vill så gärna behålla
fast inget finns kvar
var vi två
eller var det bara jag
eller du
en som kunde, en som ville
allt dött ligger i förruttnelsen
förbannat i den mörka jorden
missnöjda miner
håller vakt
skriker ändå, fast tyst
vill inte mer
kom till ändhållplats
förlorat för många timmar
snart ska jag dö
finns ingen tid att förlora
det enda som är gratis
dyrare än guld
spänner och drar
ilar, bortdomnade
upplöses av sig själv
fast det hugger till, kraftigt
andas ut, inte tungt, men ut
har så mycket mer
kommer aldrig till skott
förlorad denna gång
allt blivit stulet
rånad i smyg
kastade bort resterna
trodde jag började om
skriker efter dig
befläckad eller saknad
du hör ingen skillnad
jag låter utan stämma
hatar att förlora innan loppet
okej att se vinnaren i ögonen
men inte här inte
bara förlorare
tittar bort en stund
eller blundar
vill bara ha en paus
resten av livet
20191117
Picknick
även fast det var så långt bort
hörde jag din röst
eka mot nattens baksida
rop efter allt jag har till dig
sparat i ett litet knyte
vägrar bjuda någon annan
kom till mig
min röst bars av vinden
bytte riktning halvvägs
jag tror du gick ut och lyssnade
utan att höra
svalde hårt, gick in och grät igen
20190911
Poesi
tanken for förbi
att jag skulle skriva för dig
om dig skulle kärleken tala
du var arg på mig, långt borta
skulle orden nå fram
eller bli för få
ark efter ark, penna efter penna
brännblåsor på mina fingrar
kärleken brändes fast
fastnade på bordsskivan under
märken som sitter fast
otydbara men verkliga
det gör inget att fingrarna blöder
salta tårar tvättar rent
min ögon tömmer djupa brunnar
själen rinner ut
spilld säger någon
men icke, bara svämmar över
mitt huvud mot ditt bröst
en känsla som hemma
trygg i kärlekens förvar
ett minne rinner ut på pappret
blod och blyerts
tecken som skapar liv
2001-01-29
Prestationsångest
Nu ska jag skriva en dikt, en bra dikt. En fängslande dikt.
Jag koncentrerar mig på något bra, något fängslande.
Och försöker, skriver, skrynklar, kastar.
Det blir inte bra, blir inte fängslande.
Är det konstigt?
Bra kan det väl inte vara förrän jag skrivit klart och någon läser dikten.
Både bra och dåligt.
Hur kan jag bestämma vad någon ska tycka genom att skriva något bra.
Jag kan endast skriva, sen får var och en tolka som den själv vill.
Jag ger upp mitt mål, mitt braiga skrivande och bara skriver.
Inte bra inte dåligt.
Bara skriver.
Jag skrynklar inte, kastar inte.
Jag läser.
Det fängslar, det är bra.
Tycker jag.
1997
Prinsen
Som prinsen kliver genom törnbuskarna för att få sin prinsessa.
På samma sätt rev sanningen sönder mina tankar som höll mig fången i sitt snår.
Allt som hade varit ett virrvarr av onda tankar, i jakt på makt.
Tankar som lekte med livet, andras liv.
Att i tanken styra världen, stor törst efter att fylla egot.
Ett ego som var så litet att det inte rymde något och därför alltid var på jakt efter makt.
Men som en ljusblixt kom sanningen.
Klöv de största lögnerna i en enda smäll.
Därefter föll ett regn av blixtar och likt taggiga snaror föll mina lögner till marken.
Jag såg med rena känslor på livet,
Och Gud så skönt det var.
Jag var inte först, jag var inte den siste, jag var inte ond och jag var inte god.
Jag var en del, en del i pusslet.
Och med första biten lagd kunde jag fortsätta lägga bit efter bit och snart så ska de sista bitarna vara på plats.
Tack min prins även om jag icke är någon prinsessa.
2001-02-11
Prutt
Som en prutt är du, galna värld.
En fjärt i rymden.
Obetydliga lilla fis.
Jag hånar dig du värld av gaser.
Biprodukter av skit.
En tugga för min lust.
Stillar min hunger.
Du dallrar i min ändtarm, ett darrande nervöst ljud.
Rumpljud.
Du är inte ens din egen, du är ingen näring.
Du är vad som bli till utav mig.
Värdelös, användbar?
Du suddas ut, sprider din odör.
Försvinner ut i rymden.
Ett föremål för skratt.
Ett föremål för avsky.
Hur många har du inte fått att kräkas.
Jag bryr mig inte om dig, jag skiter i dig.
Du sprutlackerar min kalsång.
Gång på gång.
Prutt.
Prutt, prutt, prutt…..
20181124
Puzzel
jag överlever det här
också
en sån oerhörd smärta
det var hemskare
förfluten smärta
ekandes
ingen har absorberat
det gamla ekar än
fast nu
jag tar emot
beger mig in, och tar emot
försöker hjälpa
försöker förstå
även om det var länge sen
ingen brydde sig då
blundade mer än annat
så går det igen
det som aldrig gick
det som aldrig tog
som stängdes in, begravdes
övergrepp
svart på vitt
våld
en lista tornar upp sig
ord, korta, långa ord
som att lägga ett puzzel
1997
På mitt bröst bär jag märket
På mitt bröst bär jag märket,
märket som visar att jag varit utanför.
Utanför min kropp.
En öppning i min hud så djup att livet strömmade ut.
På mitt bröst finns ett sträck som säger mer än tusen ord.
En blick in i det fördolda.
Det kittlar med en spännande smärta när jag drar med fingret längs med den slutna öppningen.
Tankar som är för stora för att tänka dyker upp i mitt inre.
De är så stora att jag inte kan tyda dem.
Jag kan endast se på mig själv och undra,
varför?
Jag har vetat svaret,
det fick jag veta när jag kröp ut ur den lilla öppningen på mitt bröst.
Men när jag smög in igen så var tanken som jag hade något stort som jag inte kunde förstå.
Det är ett mysterium, nästan magiskt.
Jag får nöja mig med sträcket på mitt bröst.
Även om jag ofta undrar varför mitt naturliga mönster är brutet just där.
(en dikt till ärret på bröstet efter ett knivhugg)