1995
En aning knäpp
Livet hade varit nere på sin botten och nästan drunknat i det dunkla mörkret av lögner och svek.
Rättvisan var så hård att rätten att döda var lika självklar som mat för dagen.
Livet hade delat in sig i raka linjer och gick framåt i rask takt.
Raka linjer som fördelade smärtan på ett sånt sätt så att den mest åtråvärda känslan som fokuserades i mitten var smärta.
Njutningen av ångest och hat blev det som var den drivande längtan.
Så djupt ned som en människa någonsin kan komma.
Sedan kom vändningen.
Sakta i början för att sedan öka i fart och sen till slut rasa uppåt som en raket.
Livet blir så underbart härligt efter en riktig svacka.
Det är tjusningen med det svåra,
att övervinna rädslan och fortsätta framåt.
Att leva i ett svajande nät av linjer,
både böjda och runda i ett virrvarr av trådar.
Till skillnad från det framrusande livet av raka linjer så är livet i ett system av korsande vägar ett paradis att leva i.
Korsa mellan känslor och känna en valmöjlighet inför vad som skall hända härnäst.
Döden är inte så hemsk.
2001-01-25
En bön till Gud
Herre, jag ber dig.
Tag mig till ditt hjärta, förenas med mig.
Led mig på min väg genom livet,
utstakad av dig eller mig.
Ser min vilja sitt slut,
eller har du en högre tanke jag inte kan höra.
Ensam.
Söker.
Stillhet.
Frid, nära,
nära dig.
Jag känner.
Omfamnad.
Trygg.
Härlighet.
Jag är hemma.
Herre, jag är hos dig.
Den enda som sviker vår pakt är jag.
Du är alltid hos mig även när jag lämnar dig.
Det enda som behövs är att jag släpper taget och litar på dig.
Du är kärleken.
Du är lugnet.
Du är tryggheten.
Du är förståelsen.
Herre, du är Gud.
Jag älskar dig.
Amen.
20190913
En dag
utrotningshotad flyktig förgängelse
bortrövad försvunnen mytomspunnen
trodde för evigt att mörkret gjort entré
aldrig mer skulle kärleken spira
mitt hjärta
en skog av lögner
grenar som piskade dag som natt
törne rev och slet upp min hud
irrat omkring naken, täckt av levrat blod
en dag ljuset
en dag i ljuset
omfamnad av värme
så sjönk jag ihop
blev liten i din famn
en dag
2016-11-15
En dag i taget
Jag sökte dig och förlorade mig
Sprang efter pengar och blev fattig
Tränade och tappade hälsan
Gav trygghet och förblev rädd
Stressade och hann ingenting
Jag tittade på livet och tänkte att snart är det min tur
Målsättningar som bara drömdes
Jag behövde alltid mer för att nå fram
Fruktan flyttade alltid på behovet
Ju närmre jag kom ju svårare blev det
Mina idéer blev större
Behov växte till kolosser
Omständigheter kvävde drömmar
Svårigheter förlängde lidandet
Snart blev aldrig närmre än nästa dag
Till slut mötte jag min egen skugga
Jag ropade till mig själv från min egen ungdom
Mitt hjärta slutade slå för mig
Drömmarna blev dimmor
Förhoppningarna frös till is
Jag såg mig omkring
Överallt förvirrade människor
Så rädd att min dröm inte skulle bära
Livet tog slut när jag tog kontrollen
Överrumplad av ödet gav jag upp
Ett stort steg fram
Tvivel och fruktan åkte som skidor under mina fötter
Modet kom från ovan
Stora steg framåt utan att se mig om
Allt fick vara som det var utan min kontroll
Jag började vara den jag är
Jag skrev de böcker jag hade till världen
Berättade mina historier för alla som ville lyssna
Det gick inte som jag hade tänkt mig
Så jag sluta tänka mig och började leva istället
Det blev så mycket bättre
Så mycket lättare att andas
Allt lyckades utan min kontroll
Mina ansträngningar försvann
Jag litade på att drömmen var sann
Jag slutade göra och började vara
Släppte allt och vann ännu mer
Förlorad och utan förstånd gick jag i mål
Målet var redan inom mig
Allt jag drömde om var allt jag tappat på vägen
Nu ler jag mot livet och livet ler tillbaka
Jag gömmer mig inte i skuggorna har inga hemliga planer
Allt är öppet för den som gör så att drömmar blir till verklighet
Mitt hjärta sjunger och universum håller takten
Jag är den jag var skapad till att vara
Universum speglar sig i mig och jag ger uttryck för evigheten
Kärlek är den melodi som harmoni sjunger
Jag äger inget och har allt jag behöver
Friheten är vidsträckt som öppna ängar i min själ
Dröm och liv är sammanflätade med verkligheten
Att ge upp och ta en paus var första steget
Att lyssna och vara sann en god fortsättning
Att tro och våga gå rakt igenom fruktan förändrade allt
Att vägledas av min egen sång en fulländning
Att foga mig under lydnad och leva för livet var frihetens seger
En dag i taget
En dag i taget
En dag i taget
En dag i taget
En dag i taget
20180627
En dag i taget
tunga andetag i en sliten kropp
för många tankar om samma saker
ingenting leder åt rätt håll
försöka minska skadorna bara
och stå stilla
om det går
trött fast sömnlös
sjuk av all börda
men vägrar att släppa
greppet är hårt
viljan surrad
det måste gå
men åt vilket håll
envis
fastspikad i marken
surrad med egensinne
eget sinne
på kollisionskurs
med livet
så onödiga mönster
om och om igen
vansinne
obotlig
galen
känslorna bubblar
fast nedtryckta
kamouflerat öppen
lurad av mig själv
ännu en gång
tröttare
trött är bra
uppgiven ett steg närmre
kanske får sova
men att ge upp
det var för friheten jag kämpade
kämpar
så vad ska jag ge upp
målet jag aldrig nått
livet jag aldrig fick
ilskan
avundsjukan
rädslorna som kryper
kryper
skuggorna lever
jag hinner inte ta ansvar
så jag lägger delar av mig själv
i skuggorna
rädslor som kryper
det befriar inte
hjälper inte alls
bara splittrar
förstör
suger musten
kraftlös
ser ingenting framåt
inget att ge upp
en enda röra
en smet av trötthet
viljor och mål
soppan har skurit sig
en enda sak att göra
ge upp att ge upp
lägga ner att lägga ner
ta det lugnt
en dag i taget
varför så brott
det räcker så
en dag i taget
20190825
En evig ström
var landar allt?
alla drömmar som kastas
upp i luften, och sen…
förr i tiden så satt jag där
tiden smög sig fram
petade med pinnen i elden
glöden berättade sin egen historia
samlade kring värmen
natten fylld av värme
tillsammans
berättelse efter annan
en evig ström av vishet
var landar allt
det som togs med på färden
orden från de gamla
alla drömmar som kastas
dikesgrenen ligger bortglömd
för någon annan att finna
upp i luften
avsaknaden av ljud
talade med klar stämma
och sen
om och om igen
tillsammans
hopknutna av samma historia
förr i tiden
satt jag här
petade med pinnen i glöden
samlade i askan
blåste nytt liv
natten fick ljus
värme till vår historia
en evig ström av vishet
1997
En fånig historia
Jag skulle leta reda på en månsten en gång.
Så jag vandrade ut i skogen för att leta.
När jag vandrat halva natten utan att ens ha kommit på vad en månsten är för något så gav jag upp och gick ned till sjön.
Det var en riktigt tyst och stilla natt som lystes upp av en stor fullmåne.
Jag satte mig vid stranden och såg ut över det blanka vattnet.
En spegel av vatten sträckte sig ut ända till andra sidan sjön.
På andra sidan speglade sig träden i vattnet, en vacker siluett mot den mörkblåa sommarnattens himmel.
Jag satt ned ett par timmar i augustinatten och funderade på var jag kunde finna en månsten då tanken slog mig att själva månen var en stor sten.
Men månen var så långt borta den kunde jag ju inte komma åt.
Högt uppe på himlen lyste månen klart och även på sjöns blanka yta syntes månen.
Vad vore mer naturligt än att simma i månens egen spegelbild.
Så det var så jag fann en lösning.
Jag tog av mig kläderna och simmade i avbilden av min månsten.
1995
En fästning av illusioner
Ett slott.
Det skulle bli ett slott, ett stort praktfullt slott.
Ett slott med många salar.
Varje sal med sin egen stil, sin egen ton.
Eller varför inte en egen färg.
En egen färg.
Och massor av hyllor, hyllor och krokar.
Hela väggarna prydda av saker som hänger på hängare eller krokar.
Saker från alla jordens hörn.
Ett stort museum,
det skulle bli som ett stort museum fyllt av märkliga och beundransfulla pjäser.
Tavlor, pipor, foton, handarbeten och alla möjliga förundransvärda föremål.
En hel vägg som en stor bioduk med en stor soffa att lägga upp benen i.
Där skulle man kunna sitta och se på de bästa sekvenserna ur livet.
Återuppleva, spola tillbaka och pausa.
Och slottet skulle vara fyllt av gröna växter,
stora grönskande växter med stora färgglada blommor.
Jag letade och letade men hittade inget slott som passade och tro mig jag letade, Paris, New York, Stockholm, Amsterdam, Reykjavik, Istanbul och Sidney men ingenstans hittade jag ett ställe som passade.
När jag slutat leta så satte jag mig ned, j
ag bara satte mig rakt upp och ned.
Och efter att jag suttit ett tag så började jag se var jag var någonstans.
Jag satt ett tag och började plötsligt förstå var jag befann mig.
Jag reste mig upp och började se mig omkring.
Åt varje håll jag tittade såg jag något nytt,
en otrolig djuphet i väggarna,
en tredimensionell tavelklädd vägg,
jag kunde inte se mig mätt på väggarna men rörde ändå blicken uppåt, upp mot taket.
Det var som av tusen färger ett skiftande hav av färger,
det var taket.
Och små stigar överallt.
Livets små stigar,
det var bara att följa en stig och ville jag stanna var det bara att stanna och ville jag backa och byta stig så var det också alldeles lätt.
Och så mycket blommor,
så väldigt mycket blommar och grönt.
Jag hade äntligen hittat mitt slott.
Jag satte mig ned igen och lät blicken vandra från det ena föremålet till det andra.
Jag hade hittat mitt slott.
Och däri, mitt oändliga museum.
Det är så skönt att vara i skogen.
2001-03-24
En gång till
Sorgen är långt borta. Skräcken är långt borta.
Här är det lugnt.
Jag är bara livrädd att allt ska komma tillbaka.
Kanske är allt nära och jag långt bort.
Ska jag vara ärlig med mig själv så har väl livet aldrig varit långt borta.
Inte ens när jag flyr försvinner något.
Allt är nära.
Inte ens jag är långt borta.
Fast du är långt borta.
Är inte du en del av livet.
Varför är du då så långt borta.
Det är ju med dig jag känner livet.
20170204
En kick
Själviskhet 8 dl
Rädsla 2 L
Oro 1/2 dl
Högmod 1 L
Makt 2 1/2 L
Kryddat med en nypa otur och ett mått självömkan
Livet hade bakat, med svarta handskarna på
Edens lustgård förvandlad till en avträdesplats
Så mörkt så ljuset inte kunde tränga igenom
Där mitt i skiten stod han, minnen som tvingade till handling
Känslor som tryckte på i det undermedvetna
Energier så omedvetna, så förnekade
Känslor så dolda men ack så aktiverande
Frustrationer 12 kg
Ilska 900 gr
Hat 3 kg
Förakt 2 kg
Smärta 5 kg
Kryddat med lite våld och en nypa sadism
En man så nedbruten på insidan, så stark på utsidan
Förnekelse lika tjock som drakfjäll
Vilsen, så fruktansvärt vilsen
Allt förklätt i kontroll, offrat allt för kontroll
Så lätt för demoner att få tillträde
Hatet öppnade dörren
Rädslan hälsade välkomna
Smärtan visade in i salongerna
Att slå en liten pojke blev till rutin
En kick
1995
En komet
Ut i rymden,
de stora stjärnorna lyser upp det outforskade oändliga täcke som omger vår planet.
Universum omger också mig.
Mig och mina tankar.
Jag är unik,
en alldeles egen varelse,
en planet av tankar och funderingar.
Tankar fina och goda men även dystra tunga tankar.
Tankar om döden,
det oundvikliga slutet.
Dör universum eller är det evigt?
Universums medvetenhet kanske upplever sig själv och sitt liv lika kort som jag ibland kan se mitt liv?
Universum kanske vill uppleva och innehålla lika mycket som jag vill?
Är universum en plats för förståelse jämställdhet och balans?
Eller är det en plats,
precis som jag fylld av girighet egoism och kaos?
Som människa är jag medveten om min egoism och jag undrar om rymden rymmer samma egenskaper?
Har universum ett liknande samvete som mitt?
Svider det någonstans när en hel galax har utplånats för att ge plats åt något nytt?
Kanske är mitt samvete en del av det stora hela,
om det nu är så helt?
En sak är då säker,
det är helt förvirrande?
2001-01-06
En lögn
Jag ljuger, jag sviker.
Jag lider, jag frustar.
Jag har trasslat in mig i mitt eget nät.
Rädd för lögnen jag själv skapat.
Alla ljuger i min värld för jag bär på lögnen.
Det går inte att lita på någon för jag ljuger.
Jag är så svekfull, jag litar på ingen.
Ingen håller sitt ord i min värld, världen är ond.
För jag lider.
Jag frustar och svär.
Förbannar och jävlas.
Inget blir bra och jag kan endast klara mig om jag ljuger.
Jag luras och lockar.
Försöker binda, försöker linda.
Alla sviker,… när jag lurat och svikit dem.
Inget håller måttet för jag är den jag är.
1997
En mur
Instängd,
en stor mur skiljer världen från mig.
Ett fönster är det enda beviset på att det finns en värld där ute.
Ett fönster som en tavla.
Jag ser ut över hustaken,
trots min instängdhet känner jag att långt där borta,
någonstans på andra sidan stan, finns det skönhet.
Men jag har min mur,
den skyddar mig.
Den skyddar mig mot friheten.
Friheten är ett stort ord och betydelsen större än så.
Så stor att jag inte kan hantera den.
Därför byggde jag min mur som stänger in mig och skyddar mig från världen utanför.
Vore det inte för det lilla fönstret skulle jag glömma allt.
Men jag har inte glömt skönheten.
Skönheten,
hon kan inte se mig,
inte nå mig.
För jag har stängt in mig i otrygghet.
20191103
En plats
utnyttjad för sanningens skull
söndersliten av vassa tungor
ärrad över en kropp full av förhårdnader
ingen man står kvar så länge
och där, mitt i stormens öga
mötet med ett stirrande nu
en kämpe stiger fram
den blå lågan flammar till
jag ser mig omkring
gamla skinn som bleknat i natten
överallt minnen från ett tidigare liv
avtryck från lögnens slaveri
svag, feg och rädd
skinnen vrider sig på marken
vinden vaggar dem
sakta nöts de ner till ingenting
född på nytt
en man jag inte kände till
men alltid längtat efter
en känsla som aldrig fått blomma ut
du din djävul stod på mig
men jag har stått på mig
ryggraden som böjdes blev rak
står här nu med uppsträckta händer
förundrad över pånyttfödelsen
spänner mina muskler
är det verkligen jag
en längtan släktes av en saknad
andas djupt, en suck
fattar att liket aldrig var mitt
lurad att böja nacke för den sjuke
kedjad i känslor som vred sig
böjer mig istället, ner på knä
tackar Gud av hela mitt hjärta
sjunger en lovsång som rullar ut
ekar i natten som dagsljus
den första gryningen höjer sig
allt ser sig likt men känns förnyat
inga felsteg, ute ur labyrinten
fattar min sköld och mitt svärd
en vandring utan slut
evigheten har öppnat sig
lammet och lejonet går sida vid sida
i mitten har mig givits en plats
1996
En sann vän
En följeslagare av högsta rang.
Jag förväntar mig mycket av mina vänner, och får över förväntan av dig.
Tryggheten är det som råder när jag tänker på dig.
I svåra stunder så väl som till fest, har jag alltid kunnat räkna med dig.
Den skönhet som du utstrålar är en sann kraft av pålitlighet och styrka.
En vilja lika stark som den obrutna armen.
En nutida jägare utrustad för allt som storstadens djungel innehåller.
Tillfångatagen av de onda och inlåst i hålan så bleknar bilden av dig,
men denna prövning är inte större än att den ger visdom för framtiden.
Vår vänskap blir bara starkare.
Jag har dig att tacka för mycket.
Till Mats från Andreas
2001-04-03
En simtur
Det kittlar mellan tårna när sanden blöts upp av de slickande vågorna.
Sanden blir till en hunds tunga som lapar mina extremiteter.
Jag står vid ödets hav, strandar till ångestens djup.
Jag ser vågorna rulla in. Ska jag våga gå ut i det svarta vattnet?
Eller ska jag vänta på en våg så stor att den drar mig med ut i djupet.
Jag vet att jag måste lära mig att simma för att leva i mig själv.
Små vita gäss rider vågorna när de svarta rullar in mot stranden.
Kan jag likt skummet segra över djupet och ta mig över ytan på detta ödets hav?
Om jag nu kan, vart ska ja simma?
Finns där bortom horisonten en annan strand.
Eller är där ett djup lika mörkt som solen vore om den lös svart.
Jag tänker på Columbos, han vågade sig över en horisont där det tidigare sagts vara ett stup.
Vågade han så kan även jag.
Fast mitt hav är annorlunda. Jag kan inte drunkna.
Det är min ångest, min rädsla som jag samlat i livet som jag nu måste ta mig över.
Och det som slickar mina tår är bara det att jag har kalla fötter.
Så jag står här, plaskandes med fötterna i mig själv.
Tvekar.
Velar
Vågar.
Kanske.
Tvekar.
Väntar.
Det är så mörkt, så mörkt.
Jag är ensam och rädd.
Tvekar…
Vågar.
1997
En sista dikt
Innan solen går upp.
Medan tid finnes.
Innan det är för sent.
Snart går solen upp och ljuset jagar skuggor på flykten.
Hemligheter avslöjas.
Siluetter får djup.
Låt mig viska i ditt öra.
Små ord jag vill du ska höra.
Kärlek kommer kärlek går.
Endast lyckan består.
Livet står fast.
Som din vilja.
Lika säkert som att solen går upp.
En enda liten sista dikt.
Annars tar solen dig.
Bränner dig het.
Se mig, dyrka mig.
Vänd mig inte ryggen.
Mitt ljus är milt, rogivande.
Smeker dig om natten.
Jag är ljus där det är mörkt.
Är du vilsen visar jag dig hem.
Runt mig strålar livet.
Små små stjärnor av liv.
När du ligger på min jord letar jag mig fram till dig.
Skuggorna formar din kropp.
Jag följer.
Smeker.
Njuter av dig.
Slukar utan att förtära.
Du är vacker, så fin.
Din hud blänker i mitt sken.
Du är mitt mål, du är min längtan.
Jag är din.
Jag är månen.
1997
En sol som skiner
En sol som skiner,
skiner på mig.
Värmer mig och fyller mig med kraft.
Stjärnor som blinkar åt mig i natten.
Visar mig att i det mörkaste mörker finns det ljus.
Det mjuka gräset,
gräset som låter mig vila sig i dess mjukhet.
Vattnet som dundrar fram och sköljer rent i sin väg,
hårt och snabbt.
Lika mjukt som vatten sköljer,
lika varm som solen,
lika trygg som stjärnorna,
och lika mjuk som gräset,
är du.
1995
En ständig kamp
Jag kom från en plats där solen aldrig skiner,
där kyla och värme är samma sak.
Jag kom från en plats där det aldrig är mörkt,
där sommar och vinter är det samma.
Jag kom till en plats där solen värmer och kylan gömmer sig för solen.
Jag kom till en plats där vintern övergår i sommar.
Denna nya plats var full av skillnader,
en ständigt drivande kamp mellan gott och ont.
Det tog mig många år att förstå att detta var livet,
en bergochdalbana av känslor.
Även fast jag förstod så ville jag inte inse.
Jag gömde mig i röken och försökte glömma.
Till slut hade jag glömt så mycket att jag även glömt den plats jag kommit ifrån,
den plats där tiden inte skiljer på något.
Nu började min kamp att uppnå en balans mellan gott och ont,
en kamp om att njuta av hösten och våren,
övergången mellan sommar och vinter.
Jag kämpade i många år,
och lyckades till slut bygga upp en balans som var så jämn att jag var redo,
att ta med mig min kunskap och åter igen stiga in till den plats,
där tiden inte skiljer på något.
