Alla inlägg av andreas

En sup

1995

En sup

Smuts på djupet som inte går bort.
Tvåla,
skrubba,
gnugga och gno.
Dyk djupt,
dyk länge,
smuts på djupet går inte bort.
Klia och svettas,
klippa och fila.
Klämma och pilla men smuts på djupet går inte bort.
Som genom ett lager av tunn plast ser man skiten ligga under ytan,
den verkligen retas med sin smutsaktiga gråbruna färg.
Måla på rött,
måla på blått,
måla på vitt.
Men smuts på djupet går inte bort.
Inte går den att få bort om du ser den utifrån,
men ta den från djupet,
ta den med en sup.

En söndag

20161023

En söndag

Det var verkligen omöjligt, på riktigt
Det som såg ut som en strapats rakt genom solid betong
var i själva verket, avsevärt mycket svårare

Backspegeln lämnar ingen vettig reflektion
Förståndet voltar över sin egen axel utan att få minsta insikt
Historien är lika mystisk som framtiden

När jag försöker förklara för dig så blir orden bara till sång
Toner smeker min själ när de lämnar mitt bultande hjärta
Jag har ingen aning vad du hör, vad du förstår. Jag kan inte förklara

Min berättelse pekar, ger någon form av vägledning
men den bär dig inte, den har ingen kraft i ditt hjärta
den lockar ditt sinne, men resan måste du göra själv

Även i djupet av mina ögon, när du tar dig tid och tittar, noga
så går så mycket förlorat, det är inte samma språk
Hjärtat slår, ögat blinkar, det är lika, men inte samma

Jag kan inte visa det jag fått, jag kan inte förklara
Sanningen är sann, ren, vit som snö
men dold bakom hela världen

Det är omöjligt, på riktigt
en strapats rakt igenom solid betong
egentligen, avsevärt mycket svårare

Han gör det omöjliga möjligt
Han är vägen, sanningen och livet
Han är i betongen, verkligheten, det svåraste och står över alla lögner

Det som ingen annan, ingenting annat kan göra begripligt, fattbart
det är vägen Han lägger under dina fötter, steg för steg
Ingenting syns i förväg, ingenting visar vägen, den bara bär när du går

Tro; tron är de fötter som tar steg efter steg rakt in i hjärtat
Hopp; hoppet för dig över alla hinder, rakt in i hjärtat
Kärlek; kärlek är det språk som hjärtat talar och förstår

Det som ögon inte kan se, det som öron inte kan höra
Det som världen avvisar för att det inte går att mäta, äga och sälja
Det som jag berättar men ändå inte kan säga, visar men ändå förblir dolt

Sanningen finns, ljuset är äkta, kärlek mer än ord kan peka på
Att ge upp allt öppnar upp för att ta emot något ännu större
Endast den som skapat hjärtat och förstår dess språk kan mätta dess längtan

Så stort, så oändligt, en kärlek större än allt jag vet
När alla mina sinnen ger upp att äga världen omkring mig så öppnas något
En värld inom mig som är evig, som alltid har funnits och alltid kommer att finnas

Jag kan berätta, jag kan peka, jag kan finnas för dig,
du måste tro, du måste hoppas, du måste älska
… … …

En trevlig liten längtan

En trevlig liten längtan

Röd är marken där jag vandrar.
Färgad av mitt blod.
Så länge jag försökte nå dig.
Jag såg min orm som inte tillräckligt lång.
Jag ser nu att du inte ville bli nådd
… inte av mig.
Blod är tårar från hjärtat.
Tårar som färgar marken röd.
Min bön tyst i natten, hörs och omhändertages.
Jag blind i natten, ser inte svaret på min bön.
Jag bönar och ber men inget ser.
Den som skriker hör inget.
Den som frågar ingen hör inte svaret.
Jag skriker ut min smärta, det gör ont.
Jag vrider ett varv på kniven som genomborrat mitt bröst.
Kniven skrapar mot revbenen när jag vrider den för att hitta ett annat läge.
Ett nytt läge i smärtan.
Jag skriker.
Jag gråter.
Marken är röd.
Jag är död.

En tugga av äpplet

2001-01-03

En tugga av äpplet

Jag svälter utan mat.
Jag svälter utan din kärlek.
Hungern tär in på bara skelettet.
Smärtan är enorm.
Om jag kunde äta för att bli mätt så skulle jag det.
Om det lindrade min smärta.
Det skulle föga lindra då smärtan inte är av sådan hunger.
Jag vill nära min själ.
Jag vill sluka dig.
Det kanske låter hårt och egoistiskt, men nej.
Om jag fick bli mätt och belåten av din kärlek skulle du få tusen och åter tusen i gengäld.
Utan dig dör jag och säg, är inte det också, en befrielse.
Vill du se mig dö så låt mig svälta.
Jag vet att det är jag som väljer men så fin är du för mig att mitt val inte kan bli annorlunda.
Ett liv utan dig är som en utdragen svält.
Då låter jag hellre bli att äta alls.
Ingen kärlek, ingen föda.
Mitt skelett skramlar i min tomma kropp.
Du skall dock veta att det sista jag tar med mig från denna värld.
Det är bilden av dig.
Den tar jag med mig till Gud så att han förstår att han skapat världen alldeles för fin.
För fin att leva i.
Jag åt av kunskapens träd, nu svälter jag till döds.
Förlåt mig.

Endast din kärlek kan rädda mig från att drunkna

2000-12-30

Endast din kärlek kan rädda mig från att drunkna

Jag drömmer om dig du kärlekens ros.
Dina ögons charm har förtrollat mig.
Vart jag än ser så ser jag dig.
Dina ögons glans lyser in i min värld.
Tänder en eld så brännande het.
Inget jag gör är långt bort från dig, ty du är som en del av mig.
Du kärlekens ros har satt rot i mitt hjärta,
Skör som blomman,
Stark som taggen.
Jag är hjälplös inför min kärlek till dig
Du doftar, du öppnar dig, du blommar och ler.
I drömmen du kommer till mig naken och ljus.
Dina röda läppar möter mina, vi dansar i natten.
Du är inte här ändå är du hos mig.
Känn den eld som du har tänt.
Värm dig hos mig, dansa med mig.
Låt drömmen bli sann,
Låt mig få se in i dina ögon, låt mig älska dig.
Mitt inre är ett stormande hav mitt hjärta en vilsen båt.
Jag behöver dig för att rida ut stormen.
Ta mig i besittning och rid mig tills mitt hjärta får ro i din vaggande barm.
Öppna dina ögon för mig och låt stjärnorna visa vägen hem över stormande hav.

Enkel resa

20170122

Enkel resa

Lite till
Snart
Nästan klart
Bara strax, så…

Det är bara lite kvar
Måste klämma ur det sista

Natten hänger utanför dörren,
den har gjort det ett tag nu

Börjar bli trött på riktigt, riktigt trött
Trött på dig, trött på mig, trött på allt

Men något håller mig vaken
Vad är det för någon eller något?
Det är något som känns
Varför gör det ont?
Varför gör det ont att du lämnade mig?
Det var ju jag som bad dig att gå!

Jag var så trött
Kanske för trött?
Nu väntar jag bara på att få sova sött

Jag gav upp
Du gav upp
Vi gav upp

Friden är annonserad, men uteblir
Harmoni är efterlängtad, förväntad
Förvånande nog så är ingen av de trevliga gästerna här
Bara en hög med objudna känslor kom och tog farväl

Tyvärr finns ingen ångerrätt, ingen retur
Enkel resa, ensamheten,
enkel resa
Enkelt att resa ensam

I alla fall trodde jag att det skulle vara enkelt

Ensam i Åkern

1996

Ensam i Åkern

Det är mycket fult att glömma.
Mig, bara för att jag mig ville gömma.
Jag är som ett litet barn,
och du, du är så stor.
Du skulle kunna vara min mor,
och jag ditt lilla flarn.
Som havret växer på sitt strå.
Kan du mig aldrig nå.
Så enkelspårig och dum.
Låser in mig på mitt rum.
Kanske jag dig saknar då,
tittar ut, står på tå.
Men saknar gör jag ej.
Jag bara hatar dig.

Ensamma bara vi två

20171119

Ensamma bara vi två

En ensam liten stund
Ingen annan är hemma
Bara vi två

Det närmar sig
Det är dags

Vad har jag gjort nu?
Mitt ansikte i hans hand
Det gör så ont när han kramar åt

-Titta på mig
Han skriker
Jag försöker blunda

Stora händer runt hela mitt huvud
Bänder och drar
-Jag skriker (tyst eller högt; det vet jag inte)

Stora fingrar sliter i mina ögon
Drar upp mina ögonlock och pressar isär
Jag blundar emot, han drar i mitt ansikte

Jag vill inte se, så rädd för hans blick
Som om Satan flämtade framför mig
Obehag, jag kämpar emot; kraftlöst

Det finns ingen människa hemma
Inte ens Håkan är kvar
Något har tagit över hans kropp

Jag är den enda som ser
Mitt enda vittne är jag
Och jag tror knappt vad jag ser

Jag är bara fem år gammal
Men jag ser med min eviga själ
Min kropp förgås men jag upplever

Smärta
Skräck
Obehag
Det är så väldigt fruktansvärt obehagligt
Tar det aldrig slut?

Det är ingen annan hemma
Jag blev hämtad tidigt från dagis
Lika bra att ge upp

-Titta på mig
-Se in i mina ögon när jag pratar med dig
-Du måste lära dig att se på den som pratar med dig

Men jag vill inte se
Det gör så ont
Han ger sig inte

Det gör ont, fast långt borta
Mina nagelband gör ont
Han pressar in sina naglar och drar
Hudflikar lossnar

Obehagligt
Så väldigt fruktansvärt obehagligt

Det gör ont i mina ögon
Det gör ont i mina naglar
Det gör ont i mig

Varför ger han inte upp?

Han trycker med tummarna
Mina ögon trycks in
Det gör så ont i mina ögon

Jag har tappat all värdighet
Jag är ingenting
Jag är ingenting värt

Det finns ingen som skyddar mig
Det finns ingen som älskar mig
Det finns ingen som ser

Med mig kan man göra vad man vill
Jag spelar verkligen ingen roll

Han gapar och skriker
Klämmer, trycker och drar
Det är utanpå min kropp

Jag har gömt mig
I djupet har jag gömt mig

Den här gången fick han inte ut mig
Jag slapp tortyr
Det var bara kroppen han kom åt

Ett avbrott i tiden

1997

Ett avbrott i tiden

Tiden kan man lita på.
Tiden kämpar alltid framåt.
Tiden vilar aldrig.
Det är väl skönt att gå och lägga sig på kvällen och veta att tiden har gått framåt när morgonen börjar.
Eller har den det, har den verkligen gått framåt?
Kan man vara säker på det?
Tänk om den fuskade?
kanske inte hela natten men en liten stund.
Tänk om tiden fuskade.
Kan man inte lita på tiden, vem kan man då lita på?
Det är nog viktigt att du passar tiden.

Ett nyp

20170122

Ett nyp

Jag saknade dig, när du nöp mig
Den gamla smärtan, fick mig att minnas
Fick mig att leva ytterligare en dag i glömskan
I dåtidens mörka gytter, i ältandets välkända vånda

Du fick mig att känna mig precis så levande,
som alla de gånger jag trodde jag skulle dö

I det förflutna har min själ fastnat på rostiga spikar
Här och nu är jag ingenting
När du nöp mig så mindes jag
Jag mindes, kände mig levande
Utspridd över 70 och 80 talet, där livet tog slut
Du väckte min döda själ, min förlorade själ

Men något hände

Jag tog ett steg framåt

Det förflutna togs om hand av högre makter
Jag började leva här och nu
Och dina nyp gjorde inte annat än ont

Så jag nöp tillbaka
Du sprang tillbaka till ditt förflutna

Och sen såg jag dig aldrig mer

ett rop

20191222

ett rop

långt borta fast ändå nära
ett rop
löften om rättvisa
frihet och hat
slippa trycka ner känslor i halsen

hämta det som är mitt
vad som stulits av råttor
sprätta upp lögnarnas buk
tömma innehållet på golvet
ett rop

eko som studsar i natten
svar på mina skrik
kvävda av moral och etik
ett rop
från mitt inre
längtan efter frihet

hatet vill hata
vreden härja
ilskan förgöra
vråla i natten där blodet rinner
ett rop
där ingen räddning finns att nå

ett rop
på hjälp
från någon som fasar för sitt liv
en smärta som stiger mot himlen
från magens klump
det jag tryckt ner får någon annan skrika ut

Ett sannare jag

20190912

Ett sannare jag

en klump i magen
önskade att du skulle sudda
radera allt som gjorde ont i mig
barnsligt omogen
vek av från vägen
trött gammal gubbe
feg som ett barn
fast utan rätt
fel årstid
bäst före datum passerat

självrannsakan blev smärtsamt alarmerande
högljudda spänningar i magens regioner
upplevda som smärta
ångrade jag mig eller bara ångest
sinnet blickade framåt
men jag struntade i ångesten
ångrade mig istället
ångrar mig
ånger

ser min egen omöjlighet
ber dig klättra
men lämnar inte en spricka
min polerade fasad
stänger ute det mesta
som en kyckling bakom skalet
rädd kyckling
i alla fall rädd

kan göra det enkelt för dig
sluta tvivla på mig själv
ge utan att duga
älska bräckligt
knapphänt
med alla trasigheter
tillgänglig fasad

förkrossad duger jag inte
men allt du vill ha
när jag inte räcker till för mig
älskar du mig
vi ser varandra så olika
sanningen lättare på håll

ser att du ler
inte för att jag rasat ihop
men i bråten tittar jag fram
bakom trasig fasad
ett sannare jag

Ett tomt eko

20190618

Ett tomt eko

månljus och ylande
borde stämma in i sången
släppa ut det som stängts in

avstängd i natten
iskallt sinne
känner ingenting, och det gör ont

har överlevt så länge
känner inte när jag stänger av
bara gör det, helt enkelt

samtidigt söker jag frihet
ylandet i natten
påminner om en svunnen tid

jag hade päls då
kvävdes aldrig av moral
bara ylade i natten

månsken
solljus
den eviga natten

gråter aldrig
lika hård som min vita hud
avsaknad, hårlös

en droppe slår ringar inombords
ett tomt eko
släpper inte fördämningen snart

brister huden
skelettet kröks
ut kommer ulven

Ett värre öde

20190303

Ett värre öde

snöblandat regn på en födelsedag
flammor av eld värmer kalla fötter
smärta i magen ropar på uppmärksamhet

hopplösheten orkar inte
tröttheten vill vara för sig själv
smärtan vill ta plats

alla är i vägen
de som tycks om allra mest
ju närmre ju värre

för allas skull är ensamheten bäst
sover när gråten inte kan komma fram
tomma nätter ger ingen tröst

vaknar tröttare med all smärta kvar
orkar i alla fall lida en dag till
någongång kanske det vänder

hostar upp självömkan
aldrig snyggt
men kan inte hjälpas

kan inte låta bli att ropa på hjälp
fast i all stillhet och tystnad
att själv ta ansvar, över vaddå?!

så länge var det omöjligt
aldrig möjligt och minnen lever kvar
undermedvetet men just därför starkare

finns bara en sak starkare
medvetenhet
saknar bara förstånd

det går att be om hjälp
förnedringen att fortsätta lida
ett mycket värre öde

Ett, två

2001-01-27

Ett, två

Ett steg
Två steg
Det är tungt
Jag kommer ingen vart
Vill jag gå?
Sanden på stranden lapar sol på dagen.
Njuter av värmen.
På natten blir det svalt och kallt.
Inte rinner sanden ut i havet för det.
Det är inte lika lätt.
-I livet lika lätt?!
Hur?
Allt går i cirklar.
Solen och värmen kommer tillbaka.
Kroppar som möts i universum.
Jag såg dig som den enda himlakroppen.
Tusen stjärnor och planeter men bara en sol lika vacker som du,
skulle värma min kropp för alltid.
-Lika lätt för sanden att vänta.
Inte för mig.
Jag har inte tålamodet.
För mig är natten lång.
Kasta mig i havet.
Låta livet rinna ut, blandas bland vågorna och driva upp på andra stränder.
Suddas ut korn efter korn.
Tvätta bort nattens skugga.

familjens fana

20181030

familjens fana

stök bök bråte
överallt ett oljud
den högljudde förlåte
av den allre högste gud

tipp tapp små fötter
morgonen trippar förbi
mina små rötter
må de alltid i huset förbli

morfar farfar listan är lång
många barn och barnbarn
huset blir aldrig för trång
alla får plats i hjärtats kvarn

mormor kokar kaffe
vedspisen är varm
andreas kallas affe
gungar på stolens karm

solen skyfflar morgonen bort
dagen tar dess plats
morgonen var alltför kort
dagen kom i all hast

oljud som väcker
blir behagligt som vana
minnen så det räcker
det är familjens fana

Familjens svarta

20181115

Familjens svarta

inget facit
ingen som går före
tvivel som kamrat
ensamheten
försvinner
och tar över

panik från förflutna tider
vågor rullar in
ett brus
skrik som ekar
fram och tillbaka
kryper ihop

en boll av smärta
evighetsprinciper
var aldrig menat så
förvirrad
förblindad
förstådd förvirring

utlämnad åt en annan tid
förlorade så hårt
drog aldrig korta stickan
den togs ifrån mig
offrades i natten
familjens mörker

utfryst
oönskad
pinsamt övertäckt
glömd
fast smärtsamt påminnande
önskade de min död

jag vägrar
vägrade
ett förflutet som aldrig tar slut
blir inte lämnad ifred
jag uppför mig inte som ni vill
era önskningar tystar inte

svart
målad av er feghet
sprayad av skräck
tvingad på kostymen
fällen som fäller
domen som färgar lamm
svart

Fantasi

Fantasi

Jag skall låta dikterna falla från skyn.
Ned till mig, jag som mig i tomhet befinner.
Pappret skall få visa vad pennan har sagt.
Pennan säger bara det som himlen har lust att förtälja för stunden.
Jag, en joker i leken, bara sköter en tjänst i ett oändligt spel.
Pennhållaren.
Nämnd vid mången namn men utan att bli nämnd.
Vad är då mitt namn, jag som lever mellan alla åldrar, mellan alla skift.
Utan en viss egenskap, saknar jag just denna egenskap till namn.

Faran i natten

1997

Faran i natten

Jag sitter på en sten med fötterna i vattnet.
Jag har vadat ut i natten för att spegla mig i månskenet.
Jag njuter av stillheten som råder under spöktimmens gång.
Så tyst, så vackert.
En skog runt omkring speglar sig i det klara vattnet.
En uggla hoar och bryter tystnaden med sitt spöklika läte.
Det går som kalla kårar på ryggen och jag drar upp fötterna ur vattnet.
Jag njuter av faran som inte finns.
Det är en härlig känsla att känna skräck utan att ha något att frukta.
Jag kontrollerar min rädsla och lyssnar in i skogen efter smygande steg.
Det är tyst och stilla, kusligt tyst.
Jag ser upp mot månen och fängslas av det vita skenet,
kan nästan höra en varg yla på en klippa långt borta.
Jag sticker ned fötterna i vattnet igen.
Det är ljummet och skönt och det får mig känna hur kylig nattluften är.
Det börjar närma sig slutet av spöktimmen,
det är dags att gå hem.
Snart,
inte riktigt än,
det är så härligt att känna rädslan för det som inte är farligt.

Farligt nära

2000

Farligt nära

Jag vågar inte hoppa så jag tar sats.
Jag vågar inte fråga så jag letar svaret.
Jag vågar inte älska så jag hatar.
Jag vet inte något så jag är viktig.
Vågar inte vara, bara vara. Vad är så stilla?
Bättre att ta sats, kanske ger mer perspektiv.
Så löjligt att vara naken, så fult. Provocerande.
Vem vill älska, ge upp sig själv.
Knulla lättar på trycket.
Eller ger ångest.
Rysk roulett, Aids.
Jag har jobbat så länge, trott så mycket.
Gör jag det kanske det försvinner och då blir det tomt.
Om jag vet frågan utan mening.
Tänk om människorna jag ser varje dag är en del av mig.
Tänk vad de skulle veta om mig, se rakt igenom.
Tur att de har så mycket sjukdomar och är så annorlunda.
Annars kanske jag var tvungen att vara nära.
Det är så skönt att läsa tidningen.
Det ger bekräftelse till mitt val.
Gå inte ut, ta inte kontakt.
Människorna är elaka och sjuka.
Tur att jag inte är en av dem.