20191115
Förlorad
jag hade älskat inom mig
men aldrig utom mig
förlorad, förgiftad
dina drömmar som slaveri
stängde öronen
slöt mitt hjärta
steg för steg
över öppet hav
20191115
Förlorad igen
framtiden verkar lovande
men oviss
bakåtblickar ger löften
gammal trygghet
varför sträcker du inte på dig
når mitt kommande liv
jag når inte längre dig
kan inte fånga det som var
be mig inte vara stilla
med vrede i din röst
jag böjer mig för vinden
längtar efter dig
fast början kom efter slutet
och allt blev tyst igen
20191213
Förlåt
för måna gånger
samma gamla skiva
plågat dig igen
sårat och kränkt
vingklippt
tagit din ungdoms energi
knycklat ihop
kastat bort
du ger ditt liv
om och om igen
kastar bort allt på mig
du har ingen annan
samma gamla skiva
jag har ingen annan
kan inte bättre
har försökt
kan bara säga
som så många gånger
lika uppriktigt
uttjatat men sant
Förstå att älska
Jag är trött, mitt arv är tungt att bära.
En börda från tider som länge varit glömda.
Gömda i historien av vetande.
Men vad är då detta arv värt om det är glömt.
Gömt för länge sedan.
Gömt för rädslan.
Rädslan att förstå.
Förstå vadå. Jag ser dig, Du min ängel.
Som ett brinnande svärd i natten glimmar.
Du min stjärna.
Jag närmar mig dig, du som skall lindra min smärta, ge mig frid i mitt hjärta.
Du, du som av ödet bestämt skall lindra min börda.
Låt mig få lämna över mitt arv till din kärlek.
Den kärlek som jag inte kan se. Inte av blindhet utan för att den inte är här än.
Den växer än.
Din kärlek växer sig stark att bära bördan, att kämpa med arvet till den plats där det beror. Kärleken är mitt arv, min börda.
Ska den segra.
Detta vi får beskåda, du och jag.
Du och jag min älskade.
20190223
Föräldraskapet
samma gamla ovana, oväntat
eller oväntad
små ord, ändelser som ändrar
oförberedd, likt försvarslös
sorgen kommer efter skammen
smärtan rider med sin lans emellan
sårade dig igen, igenom
ditt lilla hjärta, rakt igenom sårat
så smärta sjunger från min avgrund
trött och sliten, väderbiten
själens stormar slitit huden torr
rynkor och veck visar fåror som aldrig brast
”är du ledsen” frågar du
mina tårar syns aldrig, som du inte ser
torrheten i min själ, gnisslar och gnäller
som om ilska skulle vara vägen
”borde inte” säger du (säger jag)
ord som inte finns, i verkligheten
besegrad ännu en gång
ilskan red, triumferade
hatad som härskare
och du mitt lilla offer
min lilla arga vän
jag älskar dig över allt annat
2001-05-26
Gardinen
Oron smyger in i min morgon.
Gömmer sig i ljuset.
Mycket listigare än att vilja döljas i skuggan där den kan ses.
I ljuset kryper den krälande oron in i mitt liv.
Drar i mig.
Rycker i mig.
Väcker mig.
Jag vill inte vara vaken, jag trivs i min sömn, trivs i mitt mörker.
Oron kommer tillbaka. Varje morgon.
Du gav mig tyg.
Atomer i kedjor som bildar molekyler som ger form till textilen. Energi.
Det är vad det är, tyg = energi.
En gardin att hänga som skydd mot ljusets oro.
Något jag fick, något jag tacksamt tog emot.
Mörkret kastar skugga över ljuset och jag kan urskilja oron och då få bort den.
Om tyget är energi så var det kärlek jag fick, för så är hela skapelsen uppbyggd.
Vad som får mig att sova gott kan diskuteras men något skyddar mig mot oron.
Om det så är tyget i sin fysiska form eller kärleken i din energi?
Det är en fråga någon annan får grubbla på.
Jag oroar mig inte.
Till Janne
2001-04-16
Gasoldriven kylskåpskropp
En djävul dansar på mitt hjärta.
Tipeti topp tipeti topp.
Steppar och stampar så mina tankar lockas till dansen.
I min kalla kropp brinner ett helvete.
Mitt hjärta kallt som is.
Min hjärna het som elden.
I mitt huvud dansar en djävul.
Tipeti topp tipeti topp.
Vi dansar hand i hand, runt, runt.
Mot varandra, med varandra.
Djävulen och jag dansar runt, runt i min skalle, stampar och steppar.
Tipeti topp tipeti topp.
Lockande toner spelas osynligt på en panflöjt.
Små bjällror sjunger med.
En sådan eld, en sådan fart.
Jag vill känna, jag vill ha.
Jag dansar gärna med Satan, elden måste ju sprida sig i min kropp.
Tina mitt frusna hjärta.
Men tvärt om. Den galna elden i min hjärna kyler min kropp.
Jag kommer snart att dö.
Jag vet det nu.
Mitt hjärta sår inte längre. Det frös till is.
Som ett kylskåp drivet av gasol. Hettan får kroppen att frysa.
Jag är redan död, dansen pågår länge till.
Tills min själ av gasol är slut.
Då fortsätter dansen i helvetet.
Då dansar satan själv.
Tipeti topp tipeti topp – i triumf.
2001-04-19
Ge upp
Stilla, stilla.
Skönt att ge upp.
Inte att förlora – bara ge upp.
I livet finns inga förlorare. Bara kämpar.
Vi lever tillsammans.
Bara den som inte ger upp skadar andra.
Bara den som strider blir mördad.
Just det är ju inte sant med det vore bra.
Livet är svårare än så. Eller enklare. Det beror på.
Beror på vadå?
Om man vågar.
Ge upp – acceptera.
Kämpa, vinna, ära.
Kaos, förintelse.
Hallucinationer av livet av livet.
Strävan efter harmoni.
Ge upp. Stilla, stilla.
Acceptera att harmoni är stilla.
Och väldigt nära. Alltid väldigt nära.
Bara att ge upp.
Så nära.
1995
…glashus
Verkligheten är bara så verklig som den ser ut.
En sten flyger inte utan vingar.
Reglerna som präglar världen är många,
och i likhet med mängden så är de lika svåra att hålla reda på.
Men att stenen flög utan vingar var lätt att förstå,
jag plockade bara upp den från marken och skickade iväg den,
från min hand i en vevande rörelse med armen.
Och det såg verkligt ut.
Tyvärr så hamnade stenen i ett glashus,
och på vägen in i det glasförsedda huset,
så gick stenen genom en av rutorna.
Med ett krasch hade den flugit från min hand,
genom luften,
krossat rutan och landade nu på marken i glashuset.
Så hade den verkligen flugit?
eller hade jag ändrat på verkligheten?
och fått stenen att utföra en handling den inte var ämnad åt?
Men i så fall,
var kom glashuset ifrån?
Vilken verklighet kom det ifrån?
En tanke tog form i mitt huvud.
Kasta sten i… verkligheten!
2001-06-05
Glock-17
En sensommardag utanför Trelleborg, andan i halsen och pulsen den dunkar.
Denna dag blev någon annans sorg, benen de släpar och joggen den lunkar.
Tunga känns stegen – bort med miljonen, från döden med sikte på frihet.
Strax bakom – den jagande bataljonen, bort och fri är det enda jag vet.
Det bränner i kroppen och svider i själen, kulan som flög och dödade en kvinna.
Kroppen blöder – jag skjuten i hälen, den synden jag begått – tillåts jag hinna.
Vem dömer i denna stund, gud allsmäktig eller min egen förmåga.
Jag dödat en bankkund, är jag själv nu dömd – det är sekundens fråga.
Hundarnas gläfs kommer närmre mitt blod.
Om en liten stund når jag fram till vår bod.
Crossen som väntar ska mig till frihet ta.
Den som hann först, det var så vi sa.
Jag kommer fel väg och måste simma.
Blod jag tappat, jag får inte svimma.
Bataljonen är nära,
jag hör dem svära.
”ta fast den jäveln – skjut för att döda”
Jag kastar mig i vattnet, kan inte dyka.
Bataljonens pistoler, de börjar ryka.
Det viner i luften och vattnet det stänker.
Jag måste lossa ryggsäcken – jag tänker.
En kula träffar, kanske två.
Hållen är dödliga men ändå så små.
Ryggsäcken, jag lyckas krångla mig ur.
Då träffas jag av ytterligare en skur.
Jag fumlar i vattnet som blandats med blod.
Min chans att få leva är inte god.
Fumlar efter min sista chans,
i hölstret någonstans.
En kula då träffar, punkterar min lunga.
Mina kläder känns alldeles för tunga.
Min chans glider ur min hand, jag på väg till annat land.
Det sista jag ser – mitt hopp mot botten dala, cirklar ner – som en svart svala.
Min blick blir mörk när jag sakta sjunker ner,
min chans på botten – det sista jag ser.
– svart bland det svarta, min Glock 17.
20190402
Glöden
glöden under flammorna
värmen som steg
hettan avtog
men ditt ansikte dansar i skuggorna
basen under tonerna
sånger som lyfter
fadar ut
men din röst hörs i periferin
tröttheten under tyngden i min kropp
kraft som stegrat
rinner av
men känner dig kvar i närheten
kärlek under förälskelsen
känslor som svävade
stannar kvar
men du är borta för alltid
20190714
Gränslandet
ihoptryckta nerver
sammanpressade
nästan svetsade
redo att kopplas om, koppla fel
för trött egentligen
men sover dåligt utan insikt
frigörelse kommer efter
försöker börja ändå
jag behöver inte den här delen
klarar mig utan livet
det gjorde för ont ändå
utan dig, eller med, blir detsamma
en kramp drar mig tillbaka
slungas hjälplöst ut
eller in, vet inte så noga
förfalskad hela upplevelsen
alltid ditt fel förut
vet inte vart jag tar vägen med mitt
det värker i bröstet
gör ondare längre ner
har döden flyttat in
tar han små bitar i förväg
orättvist
så jag blundar ännu en gång
fantasier flyger förbi
trötthetstecken
dina eller mina
spelar ingen roll, kan inte tyda
20180714
Grön
Tider sprang runt mina fötter
Rötter rotade sig bland rörelser på marken
Fram och tillbaka, hit och dit
Tidens rörelser långt där nere
Från lövverkets krona får allt perspektiv
Grönt är skönt och ger skuggan nyans
Om vintern är det annorlunda, allt ändrar på sig
Kalhygget tog med sig alla mina vänner
Tomheten slet i varje löv när vinden drog förbi
Istappar hängde en vår,
droppade som tårar mot marken
Dropparna gjorde mig uppmärksam på dina små blad
Ljusgrön och skön
Dina färger
Så liten och nätt
En sommar gick fort
Vintern passerade som i dvala
Våren värmde isen och droppar hördes åter igen
och jag kom ihåg
kom ihåg,
Dig
Ljusgrön och skön
Dina färger
Så liten och nätt
Sökte dig,
letade på marken
Många löv, blad, nyanser
Ett överflöd, men inte du
Sorgset reste jag min blick
Mötte något bekant, någon känd
Din blick, fångade mig
Annorlunda
Vacker
Grön
Skön och väldigt nära
Hela året som gått
I min vila och dvala
Under min sökan på marken
Stod du här,
tätt intill
Det är allt jag vill
Att vara dig nära
1995
Gubben i månen
En snöflinga faller till marken i skenet från en gatlykta.
En av många tusen som seglar genom den kalla vinternatten.
Ovetande om hur vackra de är täcker de marken med ett vitt täcke.
Månen ser på jorden med förundran i blicken.
Den minns det första steget som människan tog på dess yta.
Den minns när vildarna nere på den blå planeten hackade i flintan för att göra upp värmande eld.
Nu ser den på snöflingorna som faller och gör så att marken skimrar.
En alldeles egen föreställning med alltid skiftande aktörer.
Denna planet så intressant att den cirkulerat runt och beskådat så länge den kan minnas.
2001-01-04
Gåvan
Du gör mig rädd, du skrämmer mig.
Vad kan hända dig om du är oaktsam.
Själva du är inte skrämmande, tvärt om.
Det är vad som kan hända dig som skrämmer mig.
Jag vill ha dig i en kristall av diamant.
Alltid runt min hals i en kedja, alltid nära mitt bröst.
Jag sluter mig i mig själv, ser på marken, mediterar.
Jag önskar min kärlek så stark att den ska skydda dig.
Jag vill sända ut mina kärlekstentakler ut genom rymden så att de kan skydda dig vart än du går. Så att du, alltid ska ha en del av mitt hjärta kring dig.
Sådan är kärleken, skrämmer sig för sin motpart.
Död och smärta skrämmer.
Kärlek ger njutning.
Ändå skrämmer kärleken mig, inte i sig själv, utan för att det ska hända dig något.
Jag tackar smärtan och döden som får mig att älska så.
Tog jag dig för givet vore du inget värd.
Älskar jag dig till döden är du allt, ovärderlig.
Vacker, skör, ömtålig, allt, jag måste akta.
Och jag älskar, och du älskar.
Jag finns runt dig, i dig.
Vakar och vakar, skänker dig mitt liv.
Du ger mig anledning att leva och livet blir så starkt och levande utav dig.
Du ger mig kärlek, du ger mig smärta.
Du ger mig liv.
2017-08-23
Halleluja !
med tacksamhet faller jag in i trygghet
så mycket stryk har jag fått
det gör ont nästan över allt
kramper som kämpat emot livets Skapare
mör på gränsen till förtvivlan
allt jag smakar gör mig illamående
det finns ingen sötma kvar i världen
döden har kommit för nära
jag mår illa av alla tankar
min vilja hänger i snaran
jag försökte igen
att leva som en vanlig dödlig
räkna neråt mot 85
allt en man kan få har jag fått
jag kräks på hela skiten
en värld av atomer som rör sig fritt i kaoset
ordnad oreda, kroppar som faller sönder
inget består i världen, allt förändras
när jag fyller min buk och mitt sinne
längtar jag bara efter fasta
en fasta som jag kan hålla fast
en värld som består
en evighet utanför rummet
en evighet utanför tiden
en längtan utan slut
jag längtar hem
inte efter döden,
jag älskar än
slutet är inget för mig
jag följer Honom som har öppnat porten
sorgen ringlar sig upp från mitt innersta
tar med sig smärtan ut på promenad
friden slår rot i ett tomt hjärta
rötter spränger ett sprucket hjärta
livet som jag känner det tar slut
tomhet
mörker fast ljus
allt
fast ingenting
helt stilla står Han där
förlåtelsen sköljer över min död
jag ropar Herrens namn på ett språk jag inte kan
så ren
så ljus
så så.., så.. så.., …
20171114
Han får mig att lova
En grön Ford
lite rost här och där
Jag har solen i ögonen
och har svårt att andas
Passagerarsätet i fram
oftast sitter jag där bak
Men nu sitter jag fram
Det är på allvar
Luften är kall, fast solen värmer
det känns torrt
Svårt att andas
Bäst att andas lite i smyg
Gör jag inga ljud kanske jag klarar mig?
Tystnaden är ljudlös
Men i ögonvrån ser jag allt
Inga ord behövs, hatet säger allt
Vi åker i hans bil
Han har makten
Vad han än gör så kan jag inget göra
Bara åka med
Jag åker med, försöker se lite glad ut
men det går inte
”Nu har du gjort bort dig”
orden är bättre än tystnade
Fast de gör lika ont
Jag kryper ihop, fast jag sitter still
jag kryper inom mig
Jag krymper
gömmer jag mig riktigt djupt så gör det inte ont
Fast jag hinner inte gömma mig
Han har fått tag i min tanke
Jag kan inte slita mig loss
han har mig i sitt mentala grepp
”Eftersom du är ett så bråkigt barn så måste vi lämna dig på ett barnhem”
”Du kan inte bo kvar hemma”
”Du kommer bli en alkis, precis som din pappa”
”Du kommer sitta på en parkbänk, det är det enda du klarar av, som din pappa”
Jag slutar andas
De få tankar som fortfarande är mina far runt
barnhem, var då någonstans?
Men mamma då?
Får jag aldrig komma hem igen?
Hur ska mitt liv bli nu?
Var ska jag sova ikväll?
Jag hann inte stänga av i tid
nu går jag sönder
Skräcken sätter in
paniken fladdrar
allt blir ljust omkring mig
det fladdrar för öronen
”Du har varit en sån skitunge så nu kan vi inte ha kvar dig hemma längre”
Vart är vi på väg?
Jag känner inte igen mig
Bluffar han?
Nej han menar allvar
Det är slut med mig
Mitt liv är över
Chocken sätter inte
apatin tar över
världen bleknar
Jag dör en smula
Jag sitter i bilen som åker längre och längre bort
Det händer saker omkring mig
Jag blir dåsig
Hänger inte med längre
Han skriker
Slår näven i bilen
dunkar i ratten
och skriker fler saker om mig
”Varför fattar du aldrig vad man säger åt dig”
”Vad fan är det för fel på dig”
Han är galen
snart slår han mig
Jag vet inte var vi är längre
Ingenting spelar någon roll längre
Han fortsätter skrika och gorma
hela bilen skakar
Jag vet inte hur länge vi åker i den gröna Forden
det är en kombi
Till slut har han lugnat ner sig
”Säg något då”
men jag kan inte öppna munnen
”men säg något då för i helvete”
jag kan inte röra kroppen, bara stirra rakt fram
Bara han inte dödar mig
Jag vill inte ligga som ett litet dött barn i ett dike
det skulle se så fult ut
Barn ska inte se döda ut
det vill jag inte
Tänk om han slår ihjäl mig och kastar i diket
jag vill inte dö
Vad ska jag göra?!
”Jag ska vara ett snällt barn”
”Jag lovar, jag ska vara ett snällt barn hemma”
Jag lyckas få ur mig något
Jag blir alldeles yr
Jag gav allt jag hade
räcker inte det så dör jag
eller hamnar på barnhem
Jag kan inte hålla tillbaka
det kommer några tårar
Jag vet att han hatar det
Men döden skrämmer mig
I en annan värld långt borta fortsätter han skrika
Men han börjar skälla också
Alltså börjar han lugna ner sig
Jag kommer överleva
Förmaningar
Skäll
Hot
Men vi är på väg hemåt igen
”Nu säger vi ingenting om det här va”
Han får mig att lova
”Och du kommer att sköta dig”
Han får mig att lova
”Och så ser du lite glad ut när vi kommer in igen”
Han får mig att lova
20161031
Hata eller älska
Jag såg på dig, du som aldrig sårat mig
Hatet välde upp i mig, du som aldrig hatat dig
Vem är du? varför har du skadat den lilla
Har du ingen skam? jag mår illa
Du har smulat sönder blommor, trampat på så kolossalt
Att du fortsätter spy galla, du borde straffas brutalt
Jag ser på dig när vreden kokar upp och vill ta över
Slå dig, hata dig, mörda, jag vill men inte behöver
Du har allt, du har fångat världen i din hand
Ändå har du inget, ditt liv balanserar på en rand
Jag ser allt du har, allt du haft, jag samlar smulor från ditt bord
Jag hade inget, fick ingenting, tog, förlorade en hel jord
Min egen förmåga bleknar inför vad jag ger dig för makt
I mitt sinne du tar plats och hatet radar upp i givakt
Jag vill trycka ur mig min ilska, jag vill skada och förstöra
Söker mening hos Gud, finns det inget jag får göra
Det fanns en tid då jag kunde fått slita dig i stycken
Nu är det gamla över, jag får inte stjäla dina smycken
Jag ska förlåta dig, älska och vända andra kinden till
Fast skada, utplåna dig, är det enda jag vill
Är det mina komplex som får mig att darra
Det spänner i min kropp, mina leder de knarra
Aldrig har du gjort mig personligen något förjävligt
Men den jag älskar har du förnedrat förfärligt
Maktlös mot det som en gång har skett
försöker jag be, igen, har redan bett
Kunskapen finns inom mig och jag måste lägga ner
Hatet, föraktet, allt det som inte något ger
Det är svårt att vända om, be och börja älska
När hatet och rädslan redan börjat dränka
Det handlar inte om dig, om vad du förtjänar
Det handlar om mig, vad jag väljer för vägar
Det är inte din sinnesro jag försöker rå på
Det är min egen väg jag försöker att gå
Att du är ett svin, ett as på två ben
Det har jag förstått, jag är inte sen
Men nu får det vara slut på att fördöma
Om kärlek och förlåtelse jag vill drömma
Jag skiter i dig och allt vad du tycker
Hatet ur mina tankar kärleken rycker
Du sårar mig med din blotta existens
När jag ger efter får min hjärna mens
Jag tänker inte blöda för dig, inte tänka mer skit
Det spelar ingen roll att det är orättvist
Det du har förstört ska jag laga och bevara
Inför dig har jag inget att förklara
Jag är fri så fort jag låter dig ur mina tankar gå
Att älska dig är svårt, men det måste vara så
Allt får vara, det är ingen idé att ödsla energi
Alla sårade känslor, komplex, de får stå bi
Att älska mig själv och söka min egen sanning
Är mer värt än att ge hatet bemanning
Jag säger go natt, kysser dig adjö
I natt behöver ingen främling dö
Det är en mur mellan oss, och den ska få stå kvar
Kärlek växer på min sida, jag vet inte om du någon har
Den jag älskar, den du gjort illa och skadat svårt
Jag lägger min tid på henne, ger henne det som blir vårt
Aldrig mer ska du komma hit och förgöra
Dina lögner kommer jag aldrig mer att höra
Jag hittade rätt bland tistlar och taggar
Plockade rosor som jag i famnen vaggar
Med ryggen vänd mot det onda och mörka
Skyddar jag henne och bjuder på min gurka
Jag ger och hon njuter av solen från mitt bröst
Jag bryr min inte längre, jag ger bara tröst
Du blir en person i periferin
Smälter bort som stearin
Makt får bara det jag själv matar
Oavsett om jag älskar eller hatar
Såren jag känner i mitt innersta väsen
Smärta, sorg, maktlöshet, jag får inte vara kräsen
Ibland gör det ont, jag är sårbar och känner
Onda människor som inte bryr sig och skrämmer
Att försvara mig om så endast i tanken
Slutar bara i fördärv, den unkna stanken
Tröst får jag hos min skapare
Om jag skulle ta jobb som kapare,
blir jag själv lika mörka och svart
Min dag blir mörk, för alltid natt
En röst säger; ska du låta han vinna
Men jag älskar hellre min kvinna
De sår som du huggit, allt som du tog
De läker och helas, jag såg det när hon log
Istället för att hata dig och förnedra mig själv
Låter jag henne bada och dricka ur kärleken älv
Du spottade på en flicka så ung och rar
Jag älskar en kvinna hel, resten av mina dar
Jag måste förlåta, måste i min själ göra upp
Misslyckas jag så får vi båda krupp
Inombords jag sakta gråter
Samtidigt som jag förlåter
Jag förlåter dig, du som aldrig gjort mig något dumt
Ändå gör det riktigt ont, det är så skumt
Jag lägger undan den här dagen och vänder blad
Kärleken segrar igen, det var om det jag bad
Jag tackar Gud för ytterligare en seger vunnen
Hatet, skammen och ilskan, är förvunnen
Onda röster passar på
Ett sårat hjärta de försöker nå
Men Jesus skyddar mig även i natt
Med mig de ger upp att leka ta fatt
Jag accepterar att jag måste känna på smärtan
När jag väljer att älska och vägleder våra hjärtan
Bort från fruktan, skam och hat
Jag dukar fram kärlek på våra fat
Jag glömmer honom och ser in i dig
Och mins så väl varför du älskar mig
En krigare med nedlagda vapen jag är
På golvet ligger knivar, puffror och gevär
Men på himlen gnistrar stjärnor klart
Kärleken segrar, det är underbart
Vi vandrar tillsammans och minns inget av det gamla
Så tacksamma att vi i mörkret slipper famla
Jag prisar Herren och ger kärleken rätt adress
När jag väl älskar känner jag ingen press
Frid över en syndare och strid förlorad
Jag som en kärlekskung blir korad
I hatet finns ingenting att vinna
Tacksam att de illusionerna försvinna
Och att vi i sanningen får stå fast
Vi kan älska varandra utan rast
Och någonstans vet jag att han är som mig
Fast jag var dum mot en annan tjej
Jag hoppas i mitt förvandlade hjärta
Att någon är man att bära hennes smärta
Eftersom jag till slut kunde förlåta dig
Borde också någon kunna förlåta mig
Det är så lätt att peka och döma
Svårare, att förlåta och glömma
Det finns en väg, att ge och ta emot
Att välja kärlek och låta den slå rot