Kategoriarkiv: 1995

1995, Förvirring, Lögn, Ondska, Psykosdikter, Rädsla

Balans

Lämna en kommentar

1995

Balans

Skuggan som faller på ljuset,
ger perspektiv åt ondskans intrång.
Labyrinter av lögner och mörka snaror.
Oroligt, spännande och läskigt,
lika så skräckinjagande farligt.
Endast rädslan driver nyfikenheten.
Kan rädslan för det onda övervinnas?
genom utövande av det onda?
Är det verkligen fel att hata?
räcker kärleken verkligen så långt att hatet är överflödigt?
Eller är det just skillnaden som är avgörande?
Skulle ljuset vara lika starkt om inte skuggan låg på lur?
Är inte ljuset som starkast just när man ser in i det efter att ha vilat sig i skuggan?
Det enda avgörande för livet är ju döden,
men på vilket plan avgörs denna fas av evighet?
Är döden ett mellanting av ljus och mörker eller ter sig döden på två olika sätt?
Ett avslappnat skönt tryggt försvinnande,
eller ett kast ned i den djupaste avgrund.
Två paralleller som formar ett mönster av evighet.
Om solen symboliserar godhet,
och bristen på ljus tar plats för ondskan,
då skulle man kunna tänka sig att både ondska och godhet balanserar varandra,
för att upprätthålla harmoni.
Jag vet inte med dig,
men jag njuter bäst av solens värme när jag ligger i skuggan.

1995, Ilska, Rädsla

Blomsterhandlarn

Lämna en kommentar

1995

Blomsterhandlarn

Som solen vill jag spricka igenom molnen.
Men kärleken mitt hjärta kan spetsa som pålen.
Jag vet inte om jag vill,
om det är med dig jag trilla till.
Så lätt att såra, jag redan blöder.
Skör och fin som mina bröder.
Du som en ros med vassa tänder,
biter, sticker – mina händer.
Jag försöker varsam vara,
Du så arg, jag ej detta klara.
Så jag klipper dig vid roten,
Binder dig, surrar foten.
Kastar sen i Nybroviken,
Ser på vasen – så nyfiken.

1995, Dröm, Harmoni, Längtan, Natur

Den lilla kullen

Lämna en kommentar

1995

Den lilla kullen

Tänk dig en sommaräng.
En sommaräng med ett par betande kor.
Alldeles bredvid den gröna ängen med alla blommor rinner en bäck nedför en liten kulle.
Tänk dig att ligga mjukt i gräset med huvudet på en tuva,
se en gul citronfjäril dansa på den blå himlen.
Himlen med de bomullsmjuka små vita molnen.
Tänk dig alla dofter som strömmar ut från den omgivande skogen.
Alla de små ljuden som blir till en melodi.
Det porlande vattnet,
fåglarnas kvitter,
den sakta svalkande brisen i björkarnas tunga kronor.
Det lugna sövande ljudet från de idisslande korna.
Tänk dig en tupplur i den sommaren.

Till mormor från Andreas

1995, Droger, Dröm, Psykosdikter

Element

Lämna en kommentar

1995

Element

Det börjar blåsa,
det kommer in mörka moln över en tidigare blå himmel.
Vinden tar i när du springer över det stora fältet.
Håret blir blött av regnet som plötsligt kom piskandes ned från skyarna,
håret fastnar i ansiktet.
Det blir halt på gräset och du måste koncentrera dig för att inte halka omkull och slå dig.
Tänk om det börjar hagla,
tänk om du trillar och bryter benet!
Spring snabbare men utan att halka.
Det är som att åka skridskor tänker du och kanar fram på varje fotsteg.
Du rör dig i en blixtrande fart.
De stora tunga regndropparna formar en tunnel som du susar fram i och snart är du framme vid huset.
Du andas kraftigt och ett moln av ansträngning sprids efter dig.
Hjärtat pumpar upp syre till hjärnan som ger signal att det är dags att stanna.
Du är framme vid huset.
Du ställer dig i skydd på verandan.
Det tunga snabba regnet smattrar mot tegelpannorna på taket.
Svett och vatten rinner över hela din kropp.
Du hämtar andan och hjärtat lugnar ned sig.
Det dånar till och en blixt klyver ett träd bara en 30 meter bort!
Du är i säkerhet,
du är hemma,
du kan andas ut.
Eller ska du ta ytterligare en tripp på ängen?

1995, Krminielladikter, Lidande, Psykosdikter, Smärta, Stress

En aning knäpp

Lämna en kommentar

1995

En aning knäpp

Livet hade varit nere på sin botten och nästan drunknat i det dunkla mörkret av lögner och svek.
Rättvisan var så hård att rätten att döda var lika självklar som mat för dagen.
Livet hade delat in sig i raka linjer och gick framåt i rask takt.
Raka linjer som fördelade smärtan på ett sånt sätt så att den mest åtråvärda känslan som fokuserades i mitten var smärta.
Njutningen av ångest och hat blev det som var den drivande längtan.
Så djupt ned som en människa någonsin kan komma.
Sedan kom vändningen.
Sakta i början för att sedan öka i fart och sen till slut rasa uppåt som en raket.
Livet blir så underbart härligt efter en riktig svacka.
Det är tjusningen med det svåra,
att övervinna rädslan och fortsätta framåt.
Att leva i ett svajande nät av linjer,
både böjda och runda i ett virrvarr av trådar.
Till skillnad från det framrusande livet av raka linjer så är livet i ett system av korsande vägar ett paradis att leva i.
Korsa mellan känslor och känna en valmöjlighet inför vad som skall hända härnäst.
Döden är inte så hemsk.

1995, Äventyr, Dröm, Frigörelse, Frihet, Harmoni, Liv, Lycka, Sanning, Skönhet, Tänkvärt, Trygghet

En fästning av illusioner

2 kommentarer

1995

En fästning av illusioner

Ett slott.
Det skulle bli ett slott, ett stort praktfullt slott.
Ett slott med många salar.
Varje sal med sin egen stil, sin egen ton.
Eller varför inte en egen färg.
En egen färg.
Och massor av hyllor, hyllor och krokar.
Hela väggarna prydda av saker som hänger på hängare eller krokar.
Saker från alla jordens hörn.
Ett stort museum,
det skulle bli som ett stort museum fyllt av märkliga och beundransfulla pjäser.
Tavlor, pipor, foton, handarbeten och alla möjliga förundransvärda föremål.
En hel vägg som en stor bioduk med en stor soffa att lägga upp benen i.
Där skulle man kunna sitta och se på de bästa sekvenserna ur livet.
Återuppleva, spola tillbaka och pausa.
Och slottet skulle vara fyllt av gröna växter,
stora grönskande växter med stora färgglada blommor.
Jag letade och letade men hittade inget slott som passade och tro mig jag letade, Paris, New York, Stockholm, Amsterdam, Reykjavik, Istanbul och Sidney men ingenstans hittade jag ett ställe som passade.
När jag slutat leta så satte jag mig ned, j
ag bara satte mig rakt upp och ned.
Och efter att jag suttit ett tag så började jag se var jag var någonstans.
Jag satt ett tag och började plötsligt förstå var jag befann mig.
Jag reste mig upp och började se mig omkring.
Åt varje håll jag tittade såg jag något nytt,
en otrolig djuphet i väggarna,
en tredimensionell tavelklädd vägg,
jag kunde inte se mig mätt på väggarna men rörde ändå blicken uppåt, upp mot taket.
Det var som av tusen färger ett skiftande hav av färger,
det var taket.
Och små stigar överallt.
Livets små stigar,
det var bara att följa en stig och ville jag stanna var det bara att stanna och ville jag backa och byta stig så var det också alldeles lätt.
Och så mycket blommor,
så väldigt mycket blommar och grönt.
Jag hade äntligen hittat mitt slott.
Jag satte mig ned igen och lät blicken vandra från det ena föremålet till det andra.
Jag hade hittat mitt slott.
Och däri, mitt oändliga museum.
Det är så skönt att vara i skogen.

1995, Psykosdikter

En komet

Lämna en kommentar

1995

En komet

Ut i rymden,
de stora stjärnorna lyser upp det outforskade oändliga täcke som omger vår planet.
Universum omger också mig.
Mig och mina tankar.
Jag är unik,
en alldeles egen varelse,
en planet av tankar och funderingar.
Tankar fina och goda men även dystra tunga tankar.
Tankar om döden,
det oundvikliga slutet.
Dör universum eller är det evigt?
Universums medvetenhet kanske upplever sig själv och sitt liv lika kort som jag ibland kan se mitt liv?
Universum kanske vill uppleva och innehålla lika mycket som jag vill?
Är universum en plats för förståelse jämställdhet och balans?
Eller är det en plats,
precis som jag fylld av girighet egoism och kaos?
Som människa är jag medveten om min egoism och jag undrar om rymden rymmer samma egenskaper?
Har universum ett liknande samvete som mitt?
Svider det någonstans när en hel galax har utplånats för att ge plats åt något nytt?
Kanske är mitt samvete en del av det stora hela,
om det nu är så helt?
En sak är då säker,
det är helt förvirrande?

1995, Förändring, Högmod, Längtan, Lidande, Psykosdikter

En ständig kamp

Lämna en kommentar

1995

En ständig kamp

Jag kom från en plats där solen aldrig skiner,
där kyla och värme är samma sak.
Jag kom från en plats där det aldrig är mörkt,
där sommar och vinter är det samma.
Jag kom till en plats där solen värmer och kylan gömmer sig för solen.
Jag kom till en plats där vintern övergår i sommar.
Denna nya plats var full av skillnader,
en ständigt drivande kamp mellan gott och ont.
Det tog mig många år att förstå att detta var livet,
en bergochdalbana av känslor.
Även fast jag förstod så ville jag inte inse.
Jag gömde mig i röken och försökte glömma.
Till slut hade jag glömt så mycket att jag även glömt den plats jag kommit ifrån,
den plats där tiden inte skiljer på något.
Nu började min kamp att uppnå en balans mellan gott och ont,
en kamp om att njuta av hösten och våren,
övergången mellan sommar och vinter.
Jag kämpade i många år,
och lyckades till slut bygga upp en balans som var så jämn att jag var redo,
att ta med mig min kunskap och åter igen stiga in till den plats,
där tiden inte skiljer på något.

1995, Droger, Nonsens, Psykosdikter

En sup

Lämna en kommentar

1995

En sup

Smuts på djupet som inte går bort.
Tvåla,
skrubba,
gnugga och gno.
Dyk djupt,
dyk länge,
smuts på djupet går inte bort.
Klia och svettas,
klippa och fila.
Klämma och pilla men smuts på djupet går inte bort.
Som genom ett lager av tunn plast ser man skiten ligga under ytan,
den verkligen retas med sin smutsaktiga gråbruna färg.
Måla på rött,
måla på blått,
måla på vitt.
Men smuts på djupet går inte bort.
Inte går den att få bort om du ser den utifrån,
men ta den från djupet,
ta den med en sup.

1995, Kärlek, Längtan

Flickan

Lämna en kommentar

1995

Flickan

Jag vaknar på morgonen och tänker på dig.
Du, dig som jag aldrig mött.
Jag tänker hur det vore att få väcka dig.
Väcka dig med en kyss,
en kyss på munnen,
en kyss på kinden eller låta dig sova vidare.
Jag fortsätter dagen och går till jobbet,
jag tänker fortfarande på dig.
Du, dig som jag aldrig mött.
Jag funderar på vilken klänning du har på dig när vi möts för att äta lunch.
Jag undrar vilket jobb du har,
kanske på andra sidan gatan?
När jag slutar jobbet har jag ett par ärenden på stan,
jag skyndar bland allt folk men tänker fortfarande på dig.
Hur skulle det vara om du var hemma när jag kom hem?
Du, dig som jag aldrig mött.
Var du trött efter jobbet och låg och vilade eller höll du på att laga mat.
När jag kommer hem på kvällen och sätter mig ned framför TV:n så undrar jag,
om du inte redan är hos mig?

1995, Nonsens, Ordlekar, Tänkvärt

Glashus

Lämna en kommentar

1995

…glashus

Verkligheten är bara så verklig som den ser ut.
En sten flyger inte utan vingar.
Reglerna som präglar världen är många,
och i likhet med mängden så är de lika svåra att hålla reda på.
Men att stenen flög utan vingar var lätt att förstå,
jag plockade bara upp den från marken och skickade iväg den,
från min hand i en vevande rörelse med armen.
Och det såg verkligt ut.
Tyvärr så hamnade stenen i ett glashus,
och på vägen in i det glasförsedda huset,
så gick stenen genom en av rutorna.
Med ett krasch hade den flugit från min hand,
genom luften,
krossat rutan och landade nu på marken i glashuset.
Så hade den verkligen flugit?
eller hade jag ändrat på verkligheten?
och fått stenen att utföra en handling den inte var ämnad åt?
Men i så fall,
var kom glashuset ifrån?
Vilken verklighet kom det ifrån?
En tanke tog form i mitt huvud.
Kasta sten i… verkligheten!

1995, Dröm

Gubben i månen

Lämna en kommentar

1995

Gubben i månen

En snöflinga faller till marken i skenet från en gatlykta.
En av många tusen som seglar genom den kalla vinternatten.
Ovetande om hur vackra de är täcker de marken med ett vitt täcke.
Månen ser på jorden med förundran i blicken.
Den minns det första steget som människan tog på dess yta.
Den minns när vildarna nere på den blå planeten hackade i flintan för att göra upp värmande eld.
Nu ser den på snöflingorna som faller och gör så att marken skimrar.
En alldeles egen föreställning med alltid skiftande aktörer.
Denna planet så intressant att den cirkulerat runt och beskådat så länge den kan minnas.

1995, instängd, Längtan, Lögn, Rädsla

Jag är solen

Lämna en kommentar

1995

Jag är solen

Instängd i en osynlig bur,
långt borta men ändå så nära.
Så fylld av kraft och energi.
En otrolig styrka som med skrämmande pulserande kraft ständigt gör sig påmind.
Rädd för att höljet som omger mig ska spricka och att min energi ska sprida sig ut över universum.
Minsta lilla stråle skulle rusa iväg som hetaste laser och förinta.
Förinta allt som inte är rätt,
ta död på allt som är fel.
En energi som med otrolig kraft skulle utplåna allt ont.
Ändå är jag så rädd.
Rädd för min instängda pulserande kraft.
För jag är ännu ung,
jag vet inte vad som är rätt eller fel,
tänk om jag skulle släppa efter lite och låta mina dödliga strålar utplåna något som kanske inte alls är fel.
All min koncentration går åt till att kontrollera mina väggar av kristall och hålla tillbaka mina kraftfullaste strålar.
Endast en liten del av min kraft når ut genom höljet av kristall och lyser upp universum på ett livgivande sätt.

1995, Ensamhet, Kärlek, Längtan, Lidande, Liv, Vännskap

Känslor

Lämna en kommentar

1995

Känslor

Du får mig att känna att jag har en vän.
Du får mig att känna mig betydelsefull.
Du får mig att känna mig vuxen.
Du ger mig känslan att vilja leda.
Du ger mig känslan att vilja hjälpa.
Du ger mig något att se upp till.
Med dig kan jag känna sympati.
För dig kan jag känna rädsla.
Tillsammans med dig känner jag styrka.
Med dig känner jag samhörighet.
Du får mig att känna sorg.
Du får mig att känna avståndet.
Du får mig att känna mig nyfiken.
Alla bidrar ni med någon känsla till mig.
Jag är lyckligt lottad som har en som ger mig så mycket att känna.
Men var är du, vart tog du vägen?
Du, dig som jag vill ge.
Dig som jag ville ge min kärlek, den starkaste av alla känslor.
Vart tog du vägen?

1995, Berättelse, Dröm, Harmoni, Kärlek, Längtan

Ledd av stjärnorna

Lämna en kommentar

1995

Ledd av stjärnorna

Det var länge sedan som kärleken flög fritt i luften.
Ett visst sus hade väl alltid legat på lur i periferin,
men en storhet,
en helhet,
det var länge sedan,
allt för länge.
Iskall vinternatt med en stjärnhimmel så klar och gnistrande som det bara är möjligt i januari.
Det gnistrar i skaren från månens vita klara sken.
Alldeles stilla och tyst förutom stegen som bryter tystnaden,
när de tränger genom skaren med ett kristalliknande knaster.
Varje andetag blir till ett moln som ligger stilla i den kalla natten.
På väg till,
eller bort ifrån.
De rimfrostiga kala björkarna i skogsbrynet bryr sig föga om denne nattvandrares mål.
En fast blick säger mer än de frusna träden.
Dessa ögon som ser ut över fältet är målmedvetna,
fast beslutna att nå platsen där kärleken svävar fritt i luften.
Ser nu rakt fram som frusna i ett ögonblick fyllt av längtan.
Söker de över landskapet och siktar in sig på ett mål långt borta.
Ju närmare målet ju starkare blir susandet,
tills det övergår till ett surrande som stiger till skyn,
och flyter fritt omkring,
på platsen som kallas för kärlek.

1995, Döden, Frigörelse, Längtan, Paradiset

Natten

Lämna en kommentar

1995

Natten

Ta mig bort,
du stora svarta natt.
Ta tag i min själ och för mig bortom drömmarnas horisont.
Ta mig till landet där natten inte länge är mörk,
där fantasin är verklighet och min kropp bara är ett tomt skal,
någonstans långt borta på andra sidan.
Fyll mitt sinne med frid så att jag vaknar med tålamod och förståelse.
Låt mig dansa på gröna ängar vid mina vänners sida långt bort i nattens stillhet.
Å du mörkaste natt,
vagga mig i din famn och låt din säkerhet omfamna mig.
Låt mig få drömma djupt och min själ skall bli din för evigt.

1995, Psykosdikter

Oreda

Lämna en kommentar

1995

Oreda

Upp ner,
hit dit,
blått rött.
Ena sidan andra sidan,
ingenstans mitt i mellan.
Oron kryper i kroppen,
hoppar som krigsmyror fram och tillbaka som en olustens oförmåga att koncentrera sig.
En korv i kokande vatten,
vrider och vänder sig rädd för att spricka av hettan.
Som att klippa en gräsmatta med nagelsax,
och sedan klistra tillbaka alla strån på sitt rätta ställe.
Flygande flaxande,
ylande kraxande.
Gult och grönt,
allt annat än skönt.

1995, Droger

Rakt igenom

Lämna en kommentar

1995

Rakt igenom

Helt plötsligt täcktes luften av ett skimrande mönster,
stora stjärnformationer av snöflingor färgade som pärlemo.
Ett skimmer höll verkligheten i sitt grepp.
Vred och vände på nuet så att det pärlemofärgade tillsynes nästan osynliga mönstret bildades.
Kraften släpptes loss och kärleken var fri.
Fri och i sin fulla styrka välde kärleken ut från ingenstans och befann sig plötsligt överallt.
Ur det tomma intet kom kraften som kallas för kärlek fram och fick luften att darra vid dess närvaro.
Du och jag stod bland våra vänner när detta ägde rum.
Förstummade såg vi genom den skimrande luften på varandra.
Med händerna i varandras händer bildade vi en ring och lät kraften strömma genom våra själar.
Kärleken till allt liv strömmade genom våra kroppar och förälskelsen till livet var så stor och överväldigande så att allt runtomkring bara försvann.

Jag såg på dig och en öppenhet jag aldrig tidigare skådat uppenbarade sig.
Fortfarande med varandras händer fattade så svävade vi upp från marken.
Våra själar blev till ett,
en enda stor själ som omslöts av kärleken och blev befruktad.
Minuter och sekunder existerade inte när detta inferno av känslor nådde sin höjdpunkt.
Sakta svävade vi ned till marken igen och våra själar separerade sig från varandra och vi befann oss åter i våra kroppar men nu inte längre ensamma.
Befruktade av kärleken så hade vi varsin bit av denna största av alla krafter med oss tillbaka in i kroppen och med nya ögon såg vi världen med total förälskelse för första gången.
Och detta var bara början.

Till Pernilla från Andreas

1995, Psykosdikter

Robban

Lämna en kommentar

1995

Robban

Jag har en kompis som heter Robban.
Han är osynlig.
Och så pratar han skånska.
Han kan vara väldigt ful i munnen,
Speciellt när vi tittar på TV.
Om TV skådisarna gör dåligt ifrån sig är alltid Robban där med en kvick kommentar.
Det tycker jag är skitkul.
Robban ligger mest och sover, det tycker jag är synd för jag vill skoja med honom.
Han tycker att jag är en tråkmåns.
Ibland så skriker han högt så att det kommer någon springandes för att se vad som händer.
Men innan det hinner komma någon så sticker han alltid iväg och gömmer sig.
Så får jag stå där och se dum ut.
Ibland stannar han kvar och skrattar åt mig, det är ju ingen annan som kan se honom än jag.
Det tycker han är skitkul, att se mig stå och se fånig ut efter att han ställt till det.
Fast egentligen är han rätt så schyst.
I alla fall om man jämför med Vilhelm.
Fast det är en annan historia.

1995, Ironi, Lögn, Ondska

Skratta

Lämna en kommentar

1995

Skratta

Glädjen i det dunkla ljuset.
Skuggan faller på den menlöse.
Skrattet kväver ångesten.
För att den som inte skadad är lider inget.
Men den som skrattat åt den ovetande lider av lömskheten,
i glädjen från överheten.
Att lura och vilseleda den godtrogne är ett brott mot godheten,
som endast går att överslätas,
med ett skratt.