1997
Att växa sig starka
Måste man stänga in sig själv för att kunna känna frihet?
Måste man lida för att kunna ge kärlek?
Måste man först hata för att sedan kunna uppskatta?
Blir huden starkare där ett ärr har bildats?
Och om det är så, gäller det även för hjärta och själ?
En ek blir bara starkare med åren.
Se dig själv som en ek.
Den långa seglatsen
Som ett segel som fyllts av vinden och blåser upp sig för att ge fart.
Som ett segel ger du mig fart för att jag så fort som möjligt ska kunna lämna det förflutna.
Över stormiga vatten och reviga sund på väg mot en plats där vattnet är djupt blått och där vinden i trygghet kan föra mig fram.
Men stormarna är staka och farliga och reven är många och vassa.
Att fly fram över vattenytan är omöjligt och en resa så brådskande som denna är svår att göra. Ett grund som slår hål i botten eller en vind dom drar en reva i seglet är ofrånkomligt.
Men med list och styrka så finns inget hinder och ingen skada som inte går att övervinna, bara viljan finns där.
Viljan och kärleken.
Kärleken skänker vinden, trots sin ibland överdrivna styrka så älskar vinden seglet.
På samma sätt som vattnet älskar båten.
Tillsammans så kommer vi att finna den plats där havet är lugnt och där vinden blåser en lätt bris som en smekning över skeppet framför ett leende från solen vid sin nedgång.
Till Cattis 31/3 1997
1997
Den stora skivan
Du föds för att dina känslor ska kunna ge kraft till något större.
Det är sak samma om du älskar eller hatar, ger eller tar.
Det är lika viktigt att du både delar ut hugg och slag samtidigt som du ska sträva efter det fina såsom kärlek och visdom.
Vi lever därför att vår energi ska driva det stora som vi inte ser.
I det stora behövs alla sorters känslor.
Men om du tänker att det inte spelar någon roll vilka känslor du ger och har så har du fel.
Vi måste blunda för sanningen och sträva efter vad som är fint.
Det är då livskraften blir stark och kan tas upp av evigheten.
1997
Det tynger
Jag är så full.
Full av kärlek.
Jag har ingen att älska här hos mig.
En mur av ondska står i vägen.
Jag har samlat på mig så mycket kärlek som jag kan bära.
Det tynger mig och jag känner mig fullastad,
ändå är jag hungrig på mer.
Det är som att mata det oändliga.
Jag ska samla så mycket att det räcker för att bryta muren.
På andra sidan muren finns det som jag söker,
någon att älska.
Det är svårt att samla kärlek när man är omgiven av ondska.
Jag ska inte ge upp,
jag vet att jag kommer att segra.
Och sedan hamna rakt i armarna på någon som uppskattar min kamp.
Någon som förstår varför jag samlade,
varför jag ville krossa ondskans mur.
Väl i armarna på den personen ska jag se tillbaka på min kamp och njuta av min seger och få dela med mig av njutningen och segerns sötma.
Fast just nu känns det så tungt,
jag känner mig så full,
kärleken är även den tung att bära,
i alla fall om man är ensam.
1997
Drömmen
Ibland när jag sitter och bara finns till utan att se åt nått särskilt håll, då kommer samma tankar till mig, alltid samma tankar, som i en dröm.
Jag sjunker längre och längre in i drömmen och försvinner nästan helt från den plats där jag satt mig för att vila.
Jag flyter längre och längre in i drömmen tills jag är framme, då vaknar jag.
Det första som når mina sinnen är en doft.
En doft så ljuv och underbar, den talar om för mig att jag är hemma och att världens vackraste lilla blomma ligger bredvid mig i sängen.
Jag slår upp mina ögon och ser hennes vackra ansikte, hon sover.
Jag ligger stilla ett tag på kudden och ser på henne, hon har så vackert långt hår som täcker hela kudden.
Jag böjer mig fram mot henne och ger henne en kyss på de varma röda läpparna och bestämmer mig sedan för att låta henne sova vidare.
På hennes andra sida ligger en liten lintott och sover tryggt med handen runt mammas arm.
Jag reser mig upp försiktigt för att inte väcka de två sovande.
Bredvid sängen ligger mina jeans som jag tar med mig i handen och går ut mot köket.
I dörröppningen vänder jag mig om och blickar in i sovrummet.
Jag kan inte beskriva den underbara känsla som når mig när jag ser mina två mest älskade ligga sida vid sida sovandes.
I köket dricker jag lite vatten och drar sedan på mig jeansen och går barfota ut på baksidan.
Det är kyligt och vått om fötterna som går över det daggvåta gräset.
Det är en tidig julimorgon och naturen har precis vaknat till liv.
Fåglarna har börjat sjunga sina små melodier och jag njuter av den friska morgonluften.
Jag går bort mot hagen och kommer ut på den intilliggande ängen och får ett par värmande solstrålar på min nakna överkropp.
Jag ryser till av välbehag och stannar till för ett ögonblick och ser tillbaka mot huset.
Jag tänker på de två sovande, hur deras vackra ansikten pryder kuddarna.
Än en gång fylls jag av den obeskrivliga underbara känslan.
En känsla starkare och mäktigare än självaste kärleken.
Jag fortsätter över ängen med den värmande solen i ryggen.
Det höga gräset blöter nedre delen på mina byxben men det är bara härligt.
Framme vid hagen visslar jag till och en vacker brun häst kommer galopperandes inifrån skogen.
Jag leder ut hästen ur hagen och hoppar upp på hästryggen och börjar sakta rida ned mot vattnet som ligger på andra sidan skogen.
Gradvis så ökar jag takten och efter uppvärmningen så galopperar vi ned mot sjön i en rasande fart.
Väl framme nere vid vattnet stannar vi och hästen dricker sig belåten och får sedan vandra fritt i skogen.
Vid ett av träden står mitt metspö lutat och på marken står en burk med mask.
Solen blänker i vattnet och jag sätter mig på en stor sten som finns en bit ut i vattnet.
Skogen bakom består mest av tallar och det lyser som guld om barken när solen lyser genom de höga topparna.
Jag sitter på min sten och njuter av solen och ser en andfamilj simma runt i vassen.
De små ser så mjuka ut i sina unga dräkter av fjädrar och fjun.
Jag sitter ett tag och följer ett par måsar som skriar högt uppe i skyn.
De ser ut som små vita pappersflygplan mot den klarblå himlen.
När jag fått ihop tillräckligt med abborrar så trär jag dem på en klyka och visslar på hästen som betar en bit bort.
På vägen hem så tar vi det försiktigt och rider långsamt tillbaka mot huset.
Skogen är så vacker i morgonens klara ljus och jag njuter av friheten att sitta på ett stort och snällt djur som tar mig med på sightseeing genom denna vackra natur.
Uppe vid huset tar jag av grimman och låter hästen galoppera runt i hagen.
Jag sätter mig på trappen till huset och börjar rensa och fjälla mina fina abborrar.
Det är fortfarande helt knäpptyst inne i huset så jag tar god tid på mig att rensa fiskarna.
Efter ett tag kommer grannen katt smygandes och sneglar hungrigt på fiskarna.
Så jag ger honom det som blivit över när jag rensat, och går sedan in i köket.
Jag lägger fiskarna på diskbänken och går sedan och tittat in i sovrummet.
De sover fortfarande och ska så få göra ett tag till.
Nu ska det bli frukost.
……………………………
Innan jag hinner fram till diskbänken så vaknar jag alltid och drömmen tynar bort.
Men inom mig finns den kvar och jag behöver bara sätta mig ned och blunda så dras jag tillbaka mot drömmen och min lilla gård.
1997
Du
Solen sjunker ned långt bortom träden på andra sidan sjön.
En guldkantad horisont så vacker,
ett magiskt ljus ligger kvar i luften och gör himlen mörkblå.
Det är varmt och skönt även fast timmen är sen.
Du är så vacker, så otroligt vacker.
Jag stryker fingrarna genom ditt hår och lutar mig ned så att jag ser din siluett mot den halvmörka natthimlen.
Skapad av naturen,
precis som träden borta i horisonten så har du denna naturliga skönhet.
När jag var liten var träden mina bästa vänner, i skogen fann jag frid.
Doften av natur är det vackraste som finns,
det var i alla fall det vackraste tills jag träffade dig.
Du är det vackraste.
Mitt hjärta fylls av kraft när jag ser på dig.
Jag känner mig stolt när du ligger i mitt knä.
Jag är trygg när jag är med dig.
Du ser efter mig och du tillåter mig att se efter dig.
Att njuta av nuet är ingen konst när du är här.
När jag är med dig så vet jag att jag har hittat hem.
1997
En fånig historia
Jag skulle leta reda på en månsten en gång.
Så jag vandrade ut i skogen för att leta.
När jag vandrat halva natten utan att ens ha kommit på vad en månsten är för något så gav jag upp och gick ned till sjön.
Det var en riktigt tyst och stilla natt som lystes upp av en stor fullmåne.
Jag satte mig vid stranden och såg ut över det blanka vattnet.
En spegel av vatten sträckte sig ut ända till andra sidan sjön.
På andra sidan speglade sig träden i vattnet, en vacker siluett mot den mörkblåa sommarnattens himmel.
Jag satt ned ett par timmar i augustinatten och funderade på var jag kunde finna en månsten då tanken slog mig att själva månen var en stor sten.
Men månen var så långt borta den kunde jag ju inte komma åt.
Högt uppe på himlen lyste månen klart och även på sjöns blanka yta syntes månen.
Vad vore mer naturligt än att simma i månens egen spegelbild.
Så det var så jag fann en lösning.
Jag tog av mig kläderna och simmade i avbilden av min månsten.
1997
En mur
Instängd,
en stor mur skiljer världen från mig.
Ett fönster är det enda beviset på att det finns en värld där ute.
Ett fönster som en tavla.
Jag ser ut över hustaken,
trots min instängdhet känner jag att långt där borta,
någonstans på andra sidan stan, finns det skönhet.
Men jag har min mur,
den skyddar mig.
Den skyddar mig mot friheten.
Friheten är ett stort ord och betydelsen större än så.
Så stor att jag inte kan hantera den.
Därför byggde jag min mur som stänger in mig och skyddar mig från världen utanför.
Vore det inte för det lilla fönstret skulle jag glömma allt.
Men jag har inte glömt skönheten.
Skönheten,
hon kan inte se mig,
inte nå mig.
För jag har stängt in mig i otrygghet.
1997
En sista dikt
Innan solen går upp.
Medan tid finnes.
Innan det är för sent.
Snart går solen upp och ljuset jagar skuggor på flykten.
Hemligheter avslöjas.
Siluetter får djup.
Låt mig viska i ditt öra.
Små ord jag vill du ska höra.
Kärlek kommer kärlek går.
Endast lyckan består.
Livet står fast.
Som din vilja.
Lika säkert som att solen går upp.
En enda liten sista dikt.
Annars tar solen dig.
Bränner dig het.
Se mig, dyrka mig.
Vänd mig inte ryggen.
Mitt ljus är milt, rogivande.
Smeker dig om natten.
Jag är ljus där det är mörkt.
Är du vilsen visar jag dig hem.
Runt mig strålar livet.
Små små stjärnor av liv.
När du ligger på min jord letar jag mig fram till dig.
Skuggorna formar din kropp.
Jag följer.
Smeker.
Njuter av dig.
Slukar utan att förtära.
Du är vacker, så fin.
Din hud blänker i mitt sken.
Du är mitt mål, du är min längtan.
Jag är din.
Jag är månen.
1997
En sol som skiner
En sol som skiner,
skiner på mig.
Värmer mig och fyller mig med kraft.
Stjärnor som blinkar åt mig i natten.
Visar mig att i det mörkaste mörker finns det ljus.
Det mjuka gräset,
gräset som låter mig vila sig i dess mjukhet.
Vattnet som dundrar fram och sköljer rent i sin väg,
hårt och snabbt.
Lika mjukt som vatten sköljer,
lika varm som solen,
lika trygg som stjärnorna,
och lika mjuk som gräset,
är du.
1997
Faran i natten
Jag sitter på en sten med fötterna i vattnet.
Jag har vadat ut i natten för att spegla mig i månskenet.
Jag njuter av stillheten som råder under spöktimmens gång.
Så tyst, så vackert.
En skog runt omkring speglar sig i det klara vattnet.
En uggla hoar och bryter tystnaden med sitt spöklika läte.
Det går som kalla kårar på ryggen och jag drar upp fötterna ur vattnet.
Jag njuter av faran som inte finns.
Det är en härlig känsla att känna skräck utan att ha något att frukta.
Jag kontrollerar min rädsla och lyssnar in i skogen efter smygande steg.
Det är tyst och stilla, kusligt tyst.
Jag ser upp mot månen och fängslas av det vita skenet,
kan nästan höra en varg yla på en klippa långt borta.
Jag sticker ned fötterna i vattnet igen.
Det är ljummet och skönt och det får mig känna hur kylig nattluften är.
Det börjar närma sig slutet av spöktimmen,
det är dags att gå hem.
Snart,
inte riktigt än,
det är så härligt att känna rädslan för det som inte är farligt.
1997
Fire
Jag brände mig en gång.
Oj vad jag brände mig och ont gjorde det.
Jag vet inte, det kanske var mitt misstag.
Eller vad det någon annans straff.
Jag ser inget svar på det, jag ser bara ärret, allt jag kan se är ärret.
Om jag tänker efter så lekte jag kanske lite med elden.
Jag, så var det, det var inget misstag, det var inget straff.
Det var elden, det var elden som brände mig.
Brände mig för lustens skull.
Men vem var det som tände brasan.
Jag vill minnas att det var jag.
Det var jag som tände brasan.
Jag tände brasan och elden brände mig.
Men vad hände egentligen med elden.
Om det var jag som eldade hur kunde jag då bränna mig.
Nej, det var ju inte så.
Det var ju inte jag som brände mig.
Det var ju elden som brände mig.
Äsch vad krångligt det var, jag minns inte.
Lika bra att glömma allt.
Fast ärret är så stort, så svårt att glömma.
Kanske borde göra upp en ny eld.
En ny eld, då får vi se vem som bränner vem.
1997
Hipp hipp hurra
Vad visste du egentligen innan du lärde dig något?
Vad tänkte du på innan du kunde fantisera?
Vilka känslor drev dig framåt innan du blev rädd?
Var du någonsin hungrig innan du åt?
Vad vet du om ditt ursprung egentligen?
Är det frågor som dyker upp på din födelsedag?
Jag tror knappast att det är det du frågar dig på din dag,
dagen då egot får blomma.
Och tur är väl det,
för vad vore inte värre,
än att undra om du var hungrig innan du åt,
precis när du ska skära i födelsedagstårtan.
1997
Höst
Jag skulle vilja be dig om en sak.
Kan du måla hösten för mig?
Du målade upp en bild,
en bild så full av liv, så väldigt vacker.
Det var som om du tog solens alla färger och målade ett hav av eld i trädens toppar.
Du målade första frosten,
det silvertäckta gräset som knastrar som glas under fötterna.
En spegel på en vattenpöl, höstens första frost på en vattenpöl,
ett istäcke lika skört som det finaste och klaraste glas.
Du målade ett äppelträd mad gul-röda äpplen hängandes i lövkronans eldiga färger.
Ja du fick verkligen hösten att se levande ut.
Men det vackraste av allt,
du målade två älskande på promenad genom höst landskapet.
Du målade löven som de kastades upp mot skyarna,
hur de formade sig som ett hjärta högt ovanför deras huvuden.
Du målade kärleken.
Du målade dig själv och du målade mig.
1997
Kanske bra
Är jag en bra människa om jag lyssnar.
Vad ska jag lyssna på.
Är jag en bra människa om jag lyssnar på musik.
Vilka låtar ska jag lyssna på.
Jag har en favorit låt som jag brukar lyssna på om och om igen.
Jag vet inte om det är texten eller melodin som gör att jag tycker om just den.
Fast jag brukar ju lyssna.
Är jag en bättre människa om jag sjunger med.
Tänk vad bra jag skulle vara om andra lyssnade på mig om jag sjöng.
Om det nu är bra att lyssna.
Jag tycker om att gå ut i skogen och lyssna på naturens melodi, alla fåglar och sånt.
Är jag en bra apa då.
1997
Kärleken är aldrig ond.
Men ont har jag så det räcker
Ja ondskan är ond, det knäcker
Fiskorv och pastej
Vill jag bjuda dig
På förgiftad smörgås med te
Sen se dig lida, se dig be
Snälla, snälla, ta mig tillbaka
Jag lovar, jag ska bli din maka
Men då dig jag ska försaka
Och låta mig en annan smaka
1997
Längtan
Längtan är vad jag känner.
Längtan efter mina vänner.
Inte efter ”polarna” utan efter mina vänner.
Jag längtar efter min mamma.
Efter min bror och mina systrar.
Längtar efter att få prata.
Ha någon att berätta för.
Någon att lyssna på.
Friheten saknar jag bara.
Men jag längtar efter någon att prata med.
Att skriva är nästan som att umgås,
man blir i alla fall av med lite tankar.
Allt verkar lite mindre ensamt när man umgås med papper och penna.
1997
Mardrömmar
Ibland undrar jag om det finns något slut.
Men vad är det som ska sluta?
Jag kan minnas gånger då jag sprungit hem den sista biten genom skogen,
rädd.
Rädd för vad då?
Ibland undrar jag vad det finns att vara rädd för.
Vad är det som skrämmer mig.
Jag minns en gång då jag knappt en meter var.
Då låg jag under täcket och skrämdes av allt som var utanför.
Utanför det om kanterna åtdragna täcket.
Än idag drar jag täcket över huvudet ibland och stänger ute allt farligt.
När jag efter sådana nätter vaknar så känns det alltid som en befrielse.
Befrielse från vad?
Dagen har just gjort slut på natten och med den stoppat iväg alla hemskheter.
Men dagen är ju bara början på nästa natt.
