Kategoriarkiv: 1997

1997, Bitterhet, Själviskhet, Skuld

Oskyldigt Häktad

Lämna en kommentar

1997

Oskyldigt Häktad

Jag har blivit stympad, bestulen på mina känslor.
I min strävan efter överhet,
i kampen mot det onda har jag trampat över vissa gränser.
Viss smärta har jag i mitt hjärta när jag tänker på dem som bränt sig på mig,
jag kan till och med känna avsky för vissa av mina handlingar.
Även om jag inte trampat på någon direkt så har jag lämnat spår efter mig.
Vissa avtryck så djupa att vissa människor haft svårt att ta sig upp.
Jag har syndat mot mitt bättre vetande.
Men aldrig dömt någon.
Även i den mörkaste själ har jag lockat fram en gnutta ljus.
Och nu har jag blivit stympad,
trampad på av de som ser sig som överheten,
de som tycker sig ha rätt att döma.
Mina känslor är det som lever i mig,
instängd i en håla så överger mina känslor mig,
lämnar mig ensam kvar med domarens övermod.
Att bli strypt av den som aldrig skådat skönheten som döljer sig i friheten.
Jag har blivit fångad av människor beroende av kontroll, maktmissbrukare.
Fångad på berget och övergiven av mina känslor,
mitt liv har blivit stympat,
strypt på känslor,
endast överhetens vemod tillåter mig känna ånger,
en ångest som inte är framkallad av mig,
en ångest som ska bära upp behovet av kontroll för överheten.

1997, Okategoriserade

Prinsen

Lämna en kommentar

1997

Prinsen

Som prinsen kliver genom törnbuskarna för att få sin prinsessa.
På samma sätt rev sanningen sönder mina tankar som höll mig fången i sitt snår.
Allt som hade varit ett virrvarr av onda tankar, i jakt på makt.
Tankar som lekte med livet, andras liv.
Att i tanken styra världen, stor törst efter att fylla egot.
Ett ego som var så litet att det inte rymde något och därför alltid var på jakt efter makt.
Men som en ljusblixt kom sanningen.
Klöv de största lögnerna i en enda smäll.
Därefter föll ett regn av blixtar och likt taggiga snaror föll mina lögner till marken.
Jag såg med rena känslor på livet,
Och Gud så skönt det var.
Jag var inte först, jag var inte den siste, jag var inte ond och jag var inte god.
Jag var en del, en del i pusslet.
Och med första biten lagd kunde jag fortsätta lägga bit efter bit och snart så ska de sista bitarna vara på plats.

Tack min prins även om jag icke är någon prinsessa.

1997, Döden

På mitt bröst bär jag märket

Lämna en kommentar

1997

På mitt bröst bär jag märket

På mitt bröst bär jag märket,
märket som visar att jag varit utanför.
Utanför min kropp.
En öppning i min hud så djup att livet strömmade ut.
På mitt bröst finns ett sträck som säger mer än tusen ord.
En blick in i det fördolda.
Det kittlar med en spännande smärta när jag drar med fingret längs med den slutna öppningen.
Tankar som är för stora för att tänka dyker upp i mitt inre.
De är så stora att jag inte kan tyda dem.
Jag kan endast se på mig själv och undra,
varför?
Jag har vetat svaret,
det fick jag veta när jag kröp ut ur den lilla öppningen på mitt bröst.
Men när jag smög in igen så var tanken som jag hade något stort som jag inte kunde förstå.
Det är ett mysterium, nästan magiskt.
Jag får nöja mig med sträcket på mitt bröst.
Även om jag ofta undrar varför mitt naturliga mönster är brutet just där.

(en dikt till ärret på bröstet efter ett knivhugg)

1997, Självmord

Rakbladet

Lämna en kommentar

1997

Rakbladet

Ingen ångest, ingen smärta.
Jag känner hur trycket avtar,
hur allt bara rinner bort.
Det är varmt, varmt och skönt,
äntligen befrielsen.
Det varma vattnet som omger min kropp gör mig lugn.
Det ångar ur vattnet med en främmande nästa lite skrämmande doft.
Men ändå så fylls mina lungor av välbehag.
Pulsen slår allt svagare och svagare,
jag börjar bli yr.
Jag håller det i min högra hand fast jag knappt känner det längre.
Jag har liksom flutit ut i vattnet och blivit ett med vattnet.
Allt blir mörkt.
Jag är lika mycket vattnet som luften och allt annat runt omkring.
Jag slappnar av och min högra hand släpper taget.
Det glider ur mina fingrar och rör sig som en fjäril över en sommaräng.
Mållöst singlar det ned mot botten och landar nästa helt ljudlöst.
Det är så varmt,
så mörkt,
så… rött.

1997, Ironi

Saker att förstå

Lämna en kommentar

1997

Saker att förstå

Varför finns det skillnader?
Varför finns det smärta och lidande?
Skulle vi uppskatta livet om inte döden tog liv alldeles för tidigt?
Skulle du vilja ha något, och sträva efter det om alla hade det?
Skulle du vara lycklig om du aldrig varit olycklig?
Skillnaderna måste finnas för att leda oss på vägen.
Smärtan finns för att du ska kunna välja.
Döden finns för att vi ska uppskatta livet.
Du blir starkare utav att lida.
Så fortsätt pina dig själv.
Fortsätt sträva efter det du inte kan få.
Då blir du en bra människa.

1997, Ångest

Små små korn av ångest

Lämna en kommentar

1997

Små små korn av ångest

Sand, sand, sand, ett land av sand.
En plats där vatten inte får fäste.
Sanden äter allt,
sanden äter dig.
Fotspår som bildas efter dig blåser lika snabbt bort igen.
Inget märker sanden,
den bara finns där,
oändligt djup oändligt het.
Går inte att nå,
skuggan kommer inte över toppen,
sanden gör lavinartade rörelser ned från toppen.
Allt för att få dig ned på botten av den glödheta kitteln.
Det spelar ingen roll vilket håll du ser åt.
Bara sand överallt.
Men någonstans långt där borta,
där är något,
något rött,
långt där borta
… röd sand.

1997, Smärta

Spegelbilden

Lämna en kommentar

1997

Spegelbilden

Det smärtar mig att se dig.
När jag ser hur illa jag har låtit dig fara,
hur lilla jag har vårdat dig.
Jag ser smärtan i ditt ansikte.
Det hugger i mitt hjärta för jag vet att du inte förtjänar det.
Jag vet att jag borde behandla dig bättre,
ändå kan jag inte låta bli att ge dig smärta.
Allt detta trots att vi är ett.

1997, Frigörelse, Tänkvärt

Stå stilla

Lämna en kommentar

1997

Stå stilla

En vilsen vandrare på den rättfärdiges väg,
inte bara ett utan många steg på stigen utan mål.
Långt bort utan kontroll,
vilseledd av onda lögner och krafter fulla av svek.
Där lögnen är det enda rätta och kärleken framstår som något ouppnåeligt och alldeles för krångligt för att locka.
Makt över andra skänker kraft och gör härskandet till en kamp mot friheten.
Medmänniskor som styrs av de maktlystna svaga människorna fulla av fruktan för kärleken.
Dessa svaga maktlystna människor som tror sig göra rätt när de fattar beslut,
högt över de kämpande människorna.
Slavar, förslavade går de vilsna mot döden på de rättfärdigas väg lockade av materia som inte innehåller mer glädje än ett tomtebloss för ett barn.
Endast genom att stanna upp och se sig omkring kan man få kraften och visdom och med dess hjälp hitta rätt stig,
den enda stigen,
olik för varje människa men ändå en stig som leder till den stora kärleken.
Tillsammans om vi alla vandrar på kärlekens väg blir vår styrka så stor att vi får makt att förgöra de slavdrivande onda människorna som styr våra liv högt ovanför våra huvuden.
Svårt,
svårare än du tror,
för att stanna upp och stå still är inte det enda som behövs för att överlista de maktlystna.
Vi måste se den väg vi vandrat och inse hur fel den varit,
se rädslan mitt i vitögat och kunna säga nej till lockelserna som de rättfärdiga styr oss med.
Om det synes svårt så är det inget jämfört med smärtan som kommer när det stora slaget kommer om din själ.
Klarar du av att se sanningen?
Sanningen är att du och ingen annan har vandrat din väg och hur lurad du än varit har valet alltid varit ditt.
En vilsen vandrare som vandrat på fel väg ledd av de rättfärdiga och maktlystna som stannade och såg rädslan i vitögat och vann kampen mot ondskan.
En vandrare inte längre vilsen utan full av makt och kontroll över sitt eget liv,
sitt eget liv och ingen annans!
Full av frihet och kärlek.

1997, Envishet, Kärlek, Lek, Tröst, Värme

Tittut

Lämna en kommentar

1997

Tittut

Jag lekte kurragömma med kärleken.
Djupt inbäddad i den mjuka mossen hade jag gömt mig,
och var efter lång väntan övertygad om att ha gömt mig för alltid.
Ingen plats är dock för sällsynt för att inte besökas av kärleken.
Som varmt vatten som hälls på frusen mark,
lade sig en känsla över mossen,
den började sakta sprida sig ned i den kyliga marken.
Mossen blev åter grön som smaragd,
kärleken släppte,
jag hade misslyckats i min lek att gömma mig för evigt.
Men det är väl det som skiljer allvaret från leken,
när jag leker kan jag inte på allvar gömma mig för alltid,
för vad vore då meningen med att gömma sig,
om att bli hittad inte ingick i leken.

1997, Styrka

Träskalle

Lämna en kommentar

1997

Träskalle

Han stod i skogen, mitt i skogen.
Han var lång, stark och väldigt gammal.
Han hade blivit klättrad på, han hade blivit knäckt ett antal gånger.
Han hade klarat sig från både torka och skyfall.
Till och med från blixten hade han undkommit.
Det fanns gånger då han hade fått spikar i sina händer.
Han hade blivit bunden och hängd.
Livet hade inte precis varit gott mot honom.
Men han hade bara blivit starkare med åren,
endast som liten var han sårbar.
Nu var han en av de starkaste.
Han var en Ek.

1997, Tvivel

Tvivel

Lämna en kommentar

1997

Tvivel

Kyss mig, sa han.
Men hon visste inte om hon tordes.
Visst ville hon men…
Det fanns saker som var bäst att de blev oförändrade.
Hon ville inte såra,
ville inte göra någon besviken.
Man måste våga för att vinna,
även om man är rädd att förlora så måste man försöka.
Det är bäst att vi inte träffas mer, sa hon.
Fast det hördes i rösten att hon inte menade vad hon sa.
Hon var bara rädd,
rädd att det skulle göra ont.
Visst kan det göra ont,
men det finns så mycket härligt,
det väger upp.
Tänk inte så mycket på det teoretiska,
känn efter och låt ditt hjärta svara.
Jag kommer att göra dig illa,
det vill jag inte,
jag älskar ju dig.
Kyss mig, sa han.

1997, Ensamhet, Gemenskap, Kärlek, Längtan, Sorg

Tårar och diamanter

Lämna en kommentar

1997

Tårar och diamanter

Det är så vackert att se när du gråter min vän.
Jag blir så fylld av förundran när jag ser dina tårar falla.
Det gör mig så ont att inte förstå.
Förstå vad som får dig att ge dina diamanter till världen utanför.
Jag känner ingen smärta i dina ögon.
Jag känner ingen skam.
Allt jag känner är hur du släpper alla dina murar och din skatt av diamant tränger ut.
Endast genom att själv lätta på banden kring mina murar kan jag komma i närheten av att förstå.
Men min diamant är så stor.
Den skulle nog dränka hela världen.
Jag drar ihop mina murar
Och fortsätter att se det jag nästan förstår.

Från Andreas till Jonas

1997, Dröm, Erotik, Gemenskap, Glädje, Kärlek

Verkligheten på andra sidan

Lämna en kommentar

1997

Verkligheten på andra sidan

Jag trodde att du hade somnat när jag viskade i ditt öra.
Du låg med en filt över dig med slutna ögon.
Så vacker, precis som jag alltid har mints dig.
-Jag älskar dig, viskade jag försiktigt , knappt hörbart.
Jag blev nästa rädd när du slog upp dina ögon och svarade:
-Jag har saknat dig.
Mina känslor rusade iväg som en vår flod.
Så rent och vackert, en frisk kraft av kärlek.
En vårflod av kärlek som rinner in i sommarens vackraste sjö.
Det var inte första gången jag känt så för dig.
Jag hade inte träffat dig på flera år och så hade vi träffats av en slump på stan och jag hade bjudit upp dig på middag till min nya lägenhet.
Det hade blivit sent, vi hade så mycket att prata om.
Du hade frågat om du kunde sova över eftersom det sista tåget hade gått.
Och nu såg jag in i dina ögon och kände hur allt kom tillbaka.
Vår kärlek var så stark.
Det började som en vårflod som snabbt rann in i sommaren .
Det var en lång och het sommar men lika plötsligt som sommaren hade kommit lika plötsligt kom vintern.
Efter en kort höst var allt vi hade borta, djupt nere under snön.
Det syntes inte ett spår i den djupa snön.
Men under all snö fanns den, det kunde jag känna.
Vissa dagar då jag tänkt på dig kändes det som om solen lyste genom snön och värmde en bit av mitt inre.
Du hade alltid funnits i mitt hjärta.
Och nu som i en dröm sitter jag bredvid dig på soffan och ser in i dina ögon.
Det är som att se in i den andra hälften av själen som bara måste vara nära för att jag ska kunna känna mig hel.
-Får jag komma och bo här med dig?
Du säger det med en ton i rösten som får mig att förstå att du känner likadant som jag.
Men ändå kan jag inte sluta tänka på att det kan bli som sist.
Du ser på mig och reser dig försiktigt upp och jag lutar mig sakta framåt tills våra läppar möts.
Jag kommer dig så nära så att jag känner värmen från din kropp.
När våra läppar möts och jag får kyssa dig så svartnar det för ögonen.
Det känns som om jag flyger iväg.
Jag svävar i luften, åker mellan tid och rum, det är en otroligt skön känsla.
När jag sakta öppnar ögonen igen så är det mörkt.
Du är inte längre hos mig, jag ligger ensam i min säng.
Klockan på nattduksbordet är halv åtta.
Hjärtat bankar och jag kan fortfarande känna din doft, men det var bara en dröm.
En dröm, men så verklig.
Jag ligger och blundar ett tag och kan fortfarande se dig.
Jag kommer att tänka på dig hela dagen, sakna dig hela dagen.

1997, Nonsens

Vid konungens tingshus

Lämna en kommentar

1997

Vid konungens tingshus

Svart luft kvävde luften, full av lögner och svek.
Osannolika figurer statuerade exempel på rädslans försök att vinna över sanningen.
Draken spottade eld genom luften i form av stora klot som träffade lögnerna.
Svart rök bildades vid detta knastrande som hördes när elden fick fäste.
Grisarna satt upptrycka mot väggen och stirrade skräckslaget ut över slagfältet.
De gömde sig bakom drottningen som stod med barmen högt och skådade på de stridande.
Med rättvisan i blicken skingrade hon röken så att den vite riddaren blev synlig.
Med draget svärd rusade han in i striden för att mäta sig med draken.
Det lyste om riddaren, ett rent ljus som fick de ljugande att se ut som sönderbrända troll, offer för drakens eld.
Han skyddade pojken med det stora huvudet.
I trygghet från elden satt pojken med det stora huvudet och såg på draken.
Han såg in i de mörka ögonen och längst in i drakens hjärta satt en liten flicka.
Med blommor i handen satt hon och önskade sig ut ur draken.
Sanningen var stark men rädslan var större.
Förlusten var nära men ingen tänkte förlora med huvudet hängande.
Raka i ryggen gick de mot slutet av striden.
Sårade och brända stod de framför drottningen.
Draken låg avsides i skuggan och rök kom ur dess näsborrar.
Grisarna grymtade förskräckt bakom drottningen när de såg på de sårade krigarna vars lögner nu var förlorade.
Drottningen förde handen genom luften och ljus bildades som spred sig tills det omgav de alla.
Sedan sade hon med styrka i rösten:
– Kampen var hård, men för mig synes den onödig.
Med rättvisan i blicken uppmanade hon de lögnaktiga krigarna att ge sig ut på en lång resa. Förvisade från drottningens hov flydde de och försvann.
Kvar fanns endast draken som ringlade tillbaka till sin håla och den vite riddaren som vid sin sida hade pojken med det stora huvudet.
De var till drottningens behag och fick stanna vid hennes hov.
Den vite riddaren stannade vid drottningens sida, men pojken med det stora huvudet gav sig ut för att leta reda på draken och befria den lilla flickan med blommorna.

Draken=Åklagaren
Drottningen=Domaren
Den vite riddaren=Advokaten
Grisarna=Poliserna
Pojken med det stora huvudet=Jag

1997, Nonsens

Vinn eller försvinn

Lämna en kommentar

1997

Vinn eller försvinn

Att vinna eller försvinna.
Vinn allt, satsa allt.
Vart ska du gå om du förlorar.
Spänningen,
gör det för spänningen.
Men tänk om du vann,
tänk om.
Tänk om.
Tänk om du förlorar.
En riktig loser, vart tar losers vägen?
Pengarna,
satsa allt,
satsa alla pengar.
Nu! satsa allt.
Men om du vinner,
om du vinner allt.
Ska du bara försvinna då?