Vi går längre än vi orkar
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
Som frost en varm sommarnatt, lika omöjlig är du att förstå.
Det klarnar om kvällen, vinden mojnar och spegeln breder ut sig i viken.
Jag tittar ner och ser himlen över mig, mitt hår flyter ihop med rosa moln och mitt sinne spretar ut precis som bilden av dig suddas ut när omgivningen drar i alla anletsdrag.
Kontrollförlust, maktlöshet, mötet med vansinnet är lika oplanerat som förutbestämt.
Rädslor som rider likt vildhästar med tanklösa ryttare som kastas av och ann längs fasans man.
Hästryggar som kröker sig, vrider sig och det lilla förstånd utan hjälm som finns kvar kastas upp i luften och dras ut genom rymden då gravitationen upphör.
Naturlagar vrids, sanningar förvrängs, tidningsurklipp virvlar förbi och jag ser det som jag en gång litade på samlas i en tornado av galenskaper.
Jag sugs in i orkanens öga, möts av mod och kraft mitt i stillheten.
Allt är stilla.
Allt är lugnt.
Kärlek.
Jag ser kärleken virvla runt som den förälskelse jag nyss kom ifrån.
Svetten rinner längs min kropp, ändå vill jag ha mer. Så trött, så slut, ändå vill jag ha mer.
Allt förnuft får stanna på marken, jag behöver inte sådana vikter för att kunna flyga.
Jag vill bli viktlös, ut i galenskapens antigravitation och nudda stjärnorna med dig.
Du är ljuset, jag är rymden.
Du far med oändlig fart rakt igenom mig och jag jagar dig tills du blir trött.
Kärleken fångar upp de galna hästarna, ryttarna får frid och samlar sig en smula när vi sakta glider in i nästa fas. Vi svävar, sakta flyter vi ovan allt och lämnar förälskelsen bakom oss och möts på månens mörka sida.
Där ingen kan se oss så dockar vi fast, mun mot mun kopplar vi ihop. Kärleken blir vår atmosfär och vi harmoniserar varandra, ser med klara ögon i skuggan från himlakropparna.
I skuggan finner vi frid, i mörkret tänds det ljus som med klarhet ger sken åt det som är äkta och sant. Kärleken värmer och förenar, gravitationen gäller igen. Vi dras sakta ner mot Jorden.
Orkanen har dragit förbi, stormen har lämnat tydliga spår.
Jag står här och ser på dig.
Förödelsen och förälskelsen har gjort sitt, allt slets upp med rot och fot, en ny ordning har tagit form i kaoset.
Kärlekens korsett snöras ihop och vi formas till en kropp. Virrvarret gjorde oss redo, upp och ner, in och ut. Som galna lådor fyllda med skrot kastades vi runt universums alla hörn tills oredan hade lämnat oss. Passion och erotik har tömt och krossat all ordning som var en sådan lögn.
Nakna; du runt mig, och jag i dig, ihopsurrade med livets tråd. Nybakade, gyllengräddade och med glänsande glasyr av nyspunnen harmoni fattar vi varandras svagheter och älskar oss förbi förälskelsens nycker och äventyr.
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
Som frost en vacker vinterdag, lika självklar och vacker är du. Lika varm som julinatten är din smekning som går igenom min själs alla vinklar och vrår.
Du för mig, jag bär dig, vi kommer längre som ett.
Fyra ben, fyra armar, två huvuden som ser åt var sitt håll. Rygg mot rygg vilar vi stadigt i natten.
Jag är i dig, du är runt mig.
Jag går längre än jag orkar, men blir ändå inte trött.
