Kategoriarkiv: 2001

2001, Högmod, Säker

DOM

Lämna en kommentar

2001-06-19

DOM

”Döm inte andra före du dömer dig själv.”
Det var några av de orden i en av Bob Marleys först inspelade sånger.

Vad har en domare i rätten för rätt att döma mig
Utan att först rannsaka sig.
Vad är det för höga ideal
Som han vill skydda med moral
För säg inte att det handlar om vad som är rätt
En sådan sanning vore alldeles för lätt
Den som vill döma efter rätt
Får hitta sig ett annat sätt.
Det går inte att hata sin nästa
För ven vet vem som är den bästa
I en annan stund
Med tanke på att jorden är rund
Kan fiende vara vän
Tänk på det och sen
Inse att det inte som görs mot dig idag
Gör du mot din nästa när du är svag
Tänk på allt som i tiden flyger
När du i natten smyger
Du som dömer andra utan rätt
Skaffa dig först lite vett.

”Den utan synd kastar första stenen.”
Det var så Jesus sa en gång för flera tusen år sedan.

Om du vill få andra att leva i harmoni och fred
Följ då denna enkla sed
Låt var och en leva efter egen förmåga
Se varje liv brinna av egen låga
Var och en kan i sitt hjärta förmå
Att låta lovet kärlekens väg gå
Du som dömer andra till straff för att du din frihet ska få ha
Skall då veta att din frihet är det enda den dömde inte kan ta
För den frihet du försöker skydda
Är som skogens lilla hydda
Ensam och eländig i skogens gömda lund
Tänk på det innan du dömer en stund
För den du dömer till förvar
Är kanske den enda frihet du har kvar

2001, Kärlek

Efter regn kommer sol

Lämna en kommentar

2001-08-12

”Efter regn kommer sol”

Jag spelar teater inför dig.
Låtsas vara en annan person.
Kanske ser du rakt igenom mig, ser min falskhet.
Jag är fast i slaveriet, jag får inte avvika.
Fängelset omsluter min kropp och själ.
Om jag inte spelar så dör jag.
Äts upp av vargar och schakaler.
Jag hör på gråten, den stora monsunens sorg.
Som en vinande storm regnar det i mitt hjärta.
Jag vill inte visa dig detta.
Därför spelar jag.
Därför är jag falsk.
I tron om att jag skall bespara dig min sorg.
Jag tror min teater endast gjort bort sig.
Du ser inte road ut, du ser inte tagen ut.
Du ser ut att spela teater du med.
Kanske följer du mig i detta spel.
Kanske är kärleken hos dig så stor att du väljer lögnen med mig.
Jag kan inte spela längre, inte var scenens lilla apa.
Jag vill låta stormen storma.
Sorgeregnet falla.
Jag vill veta om du vill sola dig med mig.
Om du kan tänka dig att ligga i det blöta gräset.
Naken vid min sida.
Naken i det av regnet nu renade gräset, det gröna gräset.
Utan sorg, utan falskhet.
Inga masker, ingen teater.
Bara kärlekens grönska.

2001, Frihet, Hopp, Längtan

Frihet

Lämna en kommentar

2001-06-12

FRIHET

Ordet som är på tapeten, fri och het – frihet.
Fri som fågeln som kastar sig i vindens virvlar, en mästare i luftens element.
Eller fri som hjorten i skogens djupaste hjärta.
Var är människans fria plats?
Om inlåst inte fanns skulle då frihet existera?
Om tiden inte fick stå still och samlas i hjärtat som en översvämmad damm?
Skulle då friheten vara lika vacker?
För vad gömmer sig i tankarnas vrår och skrymslen om inte längtan efter det som inte är.
Kan man då säga att den som spar på sitt liv väntar på frihet?
Att den som längtar i evighet lär sig som ingen annan vad frihet egentligen är.
Eller är livet bara ett slöseri på tid där frihet aldrig blir till?
Kan man vara het utan att vara fri?
Fri i sinnet är dock inte det samma som fri i kroppen. Sinnet kan vara fritt där kroppen är inlåst.
Och tur är väl det!
För tänk om frihet inte är något man styr, om frihet är något man är.
Då vore det så otroligt onödigt att blockera sitt liv för att sedan släppa fördämningarna och låta friheten svalla.
För tänk om frihet är något som alltid finns, om man vågar släppa in friheten i sina tankar.
Som en oändlig kraft som alltid finns för det sinne som vill vara fritt.
Då vore det dumt att fördämma sitt liv för en högre njutning som ändå fanns där helt enkelt från början.
För kroppen är fri när själen är het och när det hettar i kroppen är själen fri.

2001, Kärlek

För att du försvinner från mig

Lämna en kommentar

2001-08-11 (sista kvällen som ett par)

För att du försvinner från mig

Vad vore världen utan ljus?
Varför skola då skönhet finnas om inget ljus finnes att belysa all världens skönhet med.
Lika orättvist är mitt liv utan dig.
Bara innehåll utan mening.
Som om solen slocknat och världen blivit mörk och svart, likaså har skuggan smugit sig över min själ.
Varför har du släkt ditt varma ljus som lös så härligt över min själfulla värld.
Har rädslan rått i kärlekens ställe?
Tvivlar du med starkare kraft om dina känslor förmår dig att känna.
Jag ber dig, tvivla ej mer på min kärlek.
Tvivla ej mer än du gör över om solen skall gå upp i morgon.
Tvivla ej mer än du tvivlar på om stjärnorna skola tändas inatt.
För min kärlek är starkare, säkrare, härligare, än det ljus som himlen med säkerhet ger oss dag som natt.
Min kärlek lyser av klarblå eld, flammar i evigheten.
Tvinga mig inte att släcka mitt ljus över din värld, så att din själ skall förmörkas vid min frånvaro.
Kom dock nära mig, kom till mig.
Låt mig få bränna dig, ge dig min eld.
Ge dig mitt ljus så att du åter lyser på min värld.
Endast då och endast tillsammans blir det balans i ljuset och själarnas värld.
Då vi lyser varandras väg, kärlekens väg.

2001, Krminielladikter, Okategoriserade

Glock-17

Lämna en kommentar

2001-06-05

Glock-17

En sensommardag utanför Trelleborg, andan i halsen och pulsen den dunkar.
Denna dag blev någon annans sorg, benen de släpar och joggen den lunkar.
Tunga känns stegen – bort med miljonen, från döden med sikte på frihet.
Strax bakom – den jagande bataljonen, bort och fri är det enda jag vet.
Det bränner i kroppen och svider i själen, kulan som flög och dödade en kvinna.
Kroppen blöder – jag skjuten i hälen, den synden jag begått – tillåts jag hinna.
Vem dömer i denna stund, gud allsmäktig eller min egen förmåga.
Jag dödat en bankkund, är jag själv nu dömd – det är sekundens fråga.
Hundarnas gläfs kommer närmre mitt blod.
Om en liten stund når jag fram till vår bod.
Crossen som väntar ska mig till frihet ta.
Den som hann först, det var så vi sa.
Jag kommer fel väg och måste simma.
Blod jag tappat, jag får inte svimma.
Bataljonen är nära,
jag hör dem svära.
”ta fast den jäveln – skjut för att döda”
Jag kastar mig i vattnet, kan inte dyka.
Bataljonens pistoler, de börjar ryka.
Det viner i luften och vattnet det stänker.
Jag måste lossa ryggsäcken – jag tänker.
En kula träffar, kanske två.
Hållen är dödliga men ändå så små.
Ryggsäcken, jag lyckas krångla mig ur.
Då träffas jag av ytterligare en skur.
Jag fumlar i vattnet som blandats med blod.
Min chans att få leva är inte god.
Fumlar efter min sista chans,
i hölstret någonstans.
En kula då träffar, punkterar min lunga.
Mina kläder känns alldeles för tunga.
Min chans glider ur min hand, jag på väg till annat land.
Det sista jag ser – mitt hopp mot botten dala, cirklar ner – som en svart svala.
Min blick blir mörk när jag sakta sjunker ner,
min chans på botten – det sista jag ser.
– svart bland det svarta, min Glock 17.

2001, Ångest, Droger

I Tältet

Lämna en kommentar

2001-01-27

I Tältet

Sitta och huka
Röka en puka
Elden brinner varm
Utanför ett hemskt larm
I röken ser jag andar
Själar som vandrar
Jag åter ger fyr
I huset blir jag yr
Mecka en braja
Börja att haja
Livet en vissen ros
Ta en till dos
Skuggor kryper under sängen
Snart kommer bengen
Det är fett att vara väck
Kanske näck
I en bäck
Tältet blir ett bål
Bränner mitt hål
Jag slipper lida
Jag är fri
Jag rökte upp mig själv

2001, Kapitulation, Skuld, Smärta, Sorg

Karma

Lämna en kommentar

2001-01-27

Karma

Du svek.
Jag stannade kvar.
Jag kramade dig och dolken trängde in mellan mina revben.
Du sårade mig.
Dolken som jag högg i din rygg stack ut mellan dina bröst och sårade mig.
Nu gråter jag.
Vad har jag för rätt.
Jag förstår vad smärta är, för sent.
Vad smärtar mest?
Det sår jag har som blöder eller att jag nu förstår att jag genomborrade dig.
Skoningslöst.
En mördare som gråter.
Finner ingen tröst.
Jag önskar mitt sår var djupare, mer dödligt.
Ju svartare smärtan blir ju hårdare blir ångestens grepp.
Jag förstår din sorg.
Jag ser att det är så som det sägs.
Man skördar vad man sår.

2001, Kärlek

Katarina

Lämna en kommentar

Katarina

Jag viskar ditt namn i natten. Tyst och stilla.
Jag ser himlen och alla dess stjärnor.
Jag viskar igen och blundar. Blundar och tittar.
Har något hänt, står stjärnorna kvar?
Det kan jag inte tro.
Stjärnorna kan inte stå obrytt stilla när jag viskar ditt namn.
Så kraftfullt är mitt ord. Magiskt, ditt namn.
Bokstäver i ordning, musik.
Mer än så för den som kan förstå.
Förstå att viskningen är mitt sätt att andas.
Ditt namn är min luft.
Stjärnorna dansar till min sång.
Himlen rör sig när ditt namn sjungs ut i natten.
Jag tackar för min bekräftelse.
I mitt inre ser jag dansen som stjärnorna uppvisat.
Den stjärnbild dansen bildat i mitt inre.
Jag ser en bild. Jag ser ett ljus.
Jag ser ditt ansikte.
Jag tackar livet för att du finns.
Jag är glad och lycklig.
Stjärnorna bor i mitt inre.
Du finns i mig.
Min stjärna.
Jag älskar dig.

2001, Ära, Envishet, Frigörelse, Frihet, Rebel, Säker

Liljekonvalj

Lämna en kommentar

2001-05-26

Liljekonvalj

I helvetet växer världens vackraste blomma.
I helvetets värsta stank doftar livets skönaste skapelse.
Det är just i helvetet hon kan växa.
Endast där kan hon ha sin färg, sin form, sin doft.
Utan att bli plockad.
I helvetet får hon vara ifred och kan blomma i sin frihet.
Så är det även med oss, människorna.
Vad förundrar mer än den ros av mask som sprängt en bit asfalt och blommar i gult mot den svarta hårda kontrasten.
Som blommor, kan vi växa.
Som blommor, kan vi vara starka.
Trotts motstånd hårt och segt som asfalt kan vi leva.
Så jag ber för oss alla.
Plocka oss inte där vi står. Vi växter för att vi lever och vi har var och en ett syfte.
Att dofta och visa vår skönhet, kanske just här, där vi klarar av det.

Till Pliten

2001, Ensamhet, Förtvivlan, instängd

Morgonpoesi

Lämna en kommentar

2001-05-21

Morgonpoesi

Vad gör du en morgons om denna, kanske sitter du och letar efter livets små mysterier?
Kan det vara så att tiden kanske kryper fram som en snigel på ett glasbord?
Då finns i alla fall en sak att göra, läs denna meningslösa dikt för att få tiden att gå och ditt liv i relation se mer meningsfullt ut.

Murar av stål, klänning med hål. För midja och barm, det gör mig varm.
Staket åt vänster, staket åt höger, precis som den fröken jag på kvällarna möter.
Till livet jag står i skuld, i finkan jag med min tid böter.
På natten jag drömmer och löper.
Bort från allt, elände och skit.
Till en värld där tiden aldrig står still.
Det är dit jag vill.
Men murar av stål har en annan mening än min,
de vill mig ha fast för en tid så lång som evigheten.
Vart jag mig än ser omkring ser jag samma skit överallt på hela planeten.
Men en klänning får mig att längta,
inte efter tyg utan efter vad som döljs under denna kvinnans klenod.
I varje tanke i varje stund läser jag mitt hjärtas längtan efter kärlekens ord,
det var så det stod.
När jag läste i taket på min cell, var enda eviga kväll.
Mer än så ger inte denna längtan i denna stund,
det har jag kommit underfund.
Galler och murar i rader,
så långt man kan se – jag får spader.
Men ytterligare lite tid har gått, en dikt, en vers,
men ack så kort.
Jag blickar ut över livet men når ej långt bort.

2001, Ångest, Åtrå, Ensamhet

Måste växa upp först

Lämna en kommentar

2001-12-22

Måste växa upp först

För vem är jag att döma dig?
Och vem är du att lämna mig?
Du är inte den jag trodde du var.
Du är du och inte min mamma,
och jag som trodde ni var densamma.
Du ger mig värme du ger mig hopp,
du var den som tinade min kropp.
Så länge jag hållit mig tillbaka från denna värld.
Jag levde med en kvinna, den jag älskat som en Gud.
Det fanns en tid, jag ville inte längre leva här.
Sen kom du och lockade mig till dig.
Från min trygga ensamhet, en värld av hat och mörker.
Du fick mig att känna igen.
Min kropp var vuxen men jag var ett barn.
Jag såg ej form, jag såg ej denna värld.
Jag kände för första gången.
Jag kände kvinna.
Jag trodde du var tillbaka, denna Gudinna jag älskat och som lämnat mig var tillbaka.
Som ett barn såg jag till dig, för barn jag var, i en mans kropp.
Men du var inte min mamma.
Du var du, ni är inte densamma.

2001, Ångest, Droger, Ilska, instängd, Val

Natten nalkas

Lämna en kommentar

2001-12-31

Natten nalkas

Natten nalkas
Mina händer valkas
Jobbar hela natten
Jag och katten
Sliter och tar i
Jag är aldrig fri
Jag jobbar natt, jag jobbar dag
Klockan är min lag
Katten jagar mus
Jag jagar bus
Måste ha pengar till knark
Måste till min park
Har jag inga pengar måste jag pruta
För att ha råd med min spruta
Jag har en mani att alltid vara väck
Som tanten måste med varje fläck
Ett behov som ständigt brinner
Som aldrig försvinner
Det är livets papegoja
Att alltid sig oja och oja
Tills den dag jag dör
Och inget mer förstör
Alla lider helvetets kval
Man måste göra ett val
Att vara slav eller fri
Vara fågel eller bi.

2001, Ilska, Meningslöshet

Nu är det slut

Lämna en kommentar

2001-02-11

Nu är det slut

Meningslöst är allt.
Allt utan mening.
Så skönt att bara vara.
Slippa att förklara.
Ingenting är ballt.
Inget kommer med försening.
Skönt att inte älska dig.
Skönt att bara älska mig.
Inget mer vill jag uppleva.
Inget mer att förstå.
När livet äntligen är slut,
Då vågar jag mig ut.
Aldrig mer försiktigt treva,
Bara att raskt gå på.
Det är en riktig present.
Något som inte än har hänt.
Att slippa se det svart fula.
Inte jäkta inte skynda.
Bara sitta still,
När helst jag vill.
Lapa solens ljus det gula.
Slippa dig din jävla hynda.
Tack och hej
Leverpastej.

2001, Tro

Pappa Gud

Lämna en kommentar

2001-12-22

Pappa Gud

Sorgen över att vara liten,
Är aldrig så stor som när man är vuxen.
Då man ser sitt liv utan mening.
Ett lämnat barn i en vuxen kropp.
Oförmögen att älska, oförmögen att ge.
För har jag aldrig fått så vet jag ju inte hur det går till.
Har jag aldrig fått så vågar jag ej ta emot.
Jag vet ju inte hur det går till.
Jag fumlar, jag famlar.
Jag övat på något jag ej vet vad det är.
Plötsligt så går det – skam den som ger sig.
Jag gav.
Jag gav något av mig själv.
Jag tränade och plötsligt gick det.
Jag gav och vet hur det gick till.
Jag släppte mig själv för en sekund och var till för någon annan.
Nu när jag vet, kanske någon släpper något av sig till mig och jag törs ta emot det.
Jag fick inte som liten, därför är jag vuxen utan mening.
Därför älskar Gud mig lite extra.
Jag är ett vuxet barn, Gud är min förälder.

2001, Mod, Rädsla

Rädslan, befrielsen, vägvisaren

Lämna en kommentar

2001-01-06

Rädslan, befrielsen, vägvisaren

Var inte rädd för att du blir rädd.
Lyssna till din rädsla och förstå den varning du fått.
Som Spindelmannen har vi alla ett sjätte sinne att förstå och bli varnade utav.
Vi är människor, inga monster.
Att bli rädd är mänskligt och vackert.
Låt det komma låt det gå.
Hur kall du förstå din rädsla?
Det är olika för alla så jag kan inte ge dig kunskapen om dig själv.
Du får bli rädd, känna, förstå vart din känsla vill ta dig.
Rädslan vill få dig att vara uppmärksam.
Är detta bra, vill jag detta?
Ska jag fortsätta, ska jag fly?
Vi är människor.
Förstår vi livet mördar vi inte.
Det är fegt att fly.
Det är inte fegt att skona liv.
Död föder död.
Liv föder liv.
Det går inte att fly från sig själv.
Den rädslan skall åter komma tillbaka som du försöker undkomma.
Hur skall du då bli modig?
Det blir du inte.
Du kan dock vara rädd.
Acceptera rädslan och vara rädd.
Det är modigt.
Att inte fly från sig själv.
Det går inte att undkomma den rädslan.
Den som försöker göra så får alltid vara rädd.
Rädd för att vara rädd och det är inte hälsosamt.
Var modig, var rädd.

2001, Åtrå, Lust, Säker

Röverier

Lämna en kommentar

2001-12-22

Röverier

Om jag fick göra dig till min kula
Då skulle alla andra fula
Killar stå stilla och gapa
Och undra vad det är för en apa
Som stulit denna vackra prinsessa
Stopp stanna ditt fula troll
Innan prästen hunnit läsa sin mässa
De följer efter på håll
Med de kan inte hålla koll
Prästen har redan sjungit sin sista psalm
Och jag dig tagit till min halm
Sängen nu den braka
Och din kropp den skaka
Nu är du min äkta maka.

2001, Sorg

Sorg

Lämna en kommentar

2001-06-25

SORG

Det kommer som kall svett, rinnandes nedför mitt frusna hjärta.
Smyger sig in i varje vrå av kött och blod.
Den isande massan byggs på för varje droppe av kall smärta.
Snart är mitt hjärta bara en kall stor isande klump i mitt bröst.
En sorg har lagt sitt rede i mitt inre.
Den svartaste av alla fåglar som cirkulerar på himmelen bjöd jag in till mig för att ge värme och trygghet.
Jag trodde jag var stark, trodde jag kunde. Nu vet jag hur fel jag var.
Den svarta fågeln som var du fick mig att vilja ge dig det livet lovat att ge, -kärleken.
Men jag hade inte den förmågan.
Jag dör med dig.

2001, Kärlek, Längtan, Smärta

Tiggaren

Lämna en kommentar

2001-04-16

Tiggaren

Längtan skriker ett skri av rasande tårar.
Det skär genom kropp och själ,
nästan skiljer dem åt.
När längtan skriker så isas blodet
och döden kommer som en befriare för den lidande.
För hur kan en älskande varelse leva när kärleken frusit till is i hjärtat
och spridit kylan i blodet.
I det ögonblicket skriker längtan
och tårar av is faller mot marken och krossas som kristall.
En värld där kylan regerar,
där luften är kall och tom så att skriet hörs lång väg.
Kanske ända till dig.
För därför skriker jag,
för därför fryser jag som is,
för därför lider jag av längtan.
För att du ska komma och tina mitt döda lik med din kärlek.
För att du ska ge mig liv med din kärlek.
För att du ska älska mig.

2001, Lycka, Ordlekar

Varför bara vara

Lämna en kommentar

2001-12-31

Varför bara vara

Jag är tom jag är fri.
Jag söker inget jag är nöjd.
Jag jobbar och sliter, jag söker lycka.
Jag är full jag är slav.
Valet är mitt eget gjort av mig själv.
Kanske är lyckan något jag kan köpa nästa vecka.
Kanske är lyckan något jag har redan nu.
Kanske är lyckan något jag inte förstår.
Kanske har jag aldrig fått lära mig att vara stilla.
Att njuta av livet, lyckan att finnas för någon annan.
Mina föräldrar kämpade för morgondagen, jag gör vad jag lärt mig.
Om jag då säger dig.
Du är lycklig, du har lyckan.
Den kan inte fångas, inte köpas.
Var tom, var fri.
Var inger för dig själv, existera för andra.
Lyssna se och iakttag.
När du lär dig att förstå har du gått förbi.
När du tror att du har endast litet kvar, då har du gått förbi.
När du ger upp, när du accepterar det som är, då är du där.
När du har kommit fram utan att vandra då är du där.
Ju saktare du går ju större chans att inte gå förbi.
Var är då där, där är här. Här är där.
Att vara nu är att vara där, där betyder nu.
Att bara vara i nuet är att vara där för där är här och här är nu.