Kategoriarkiv: 2016

57 000

57 000

Det ligger en kostym i hallen, 57 000 kronor pryder det blanka golvet.
En skrynklig hög med tyg, den höll skammen borta som en rustning skyddar mot pilar.
Trygghet som föll mot golvet, silade mynt genom darriga fingrar.
Klirret studsar mot den polerade ytan, handen var svag, släppte igenom de små värdeföremålen.
Naken där ingen kan se, undangömd bakom reglade dörrar.
Cylindrar av varvat stål har skjutit djupt in i betongen och blockerar tankar från andras utsida.
Törne och tagg kommer inte in, under täcket når inga falska tungor.
Perfektionen fastnade i säkerhetslåset, varje siffra i koden gav ett nummer av frihet.
Prestationen är präglad på plastkort med hologram, de triumferar i rockens dolda fack.
Det dyra livet, all perfektion som en maskeradkostym för att skydda det försvarslösa ömma.
Så illa tilltygad, alla blickar, alla kommentarer, alla brutna löften, alla meningslösa meningar.
Armar och ben ihoprullade kring ryggraden, allt krampar runt det ensamma haltande hjärtat.
För många ord kom igenom, för många idéer och domar slog genom integritet av blod.
Pengar, mynt och plastkort, dyra sömmar och märken håller skenet uppe, får andra att backa.
Avstånd, det blir längre och längre till osäkra kommentarer, frihet från dårskap och missmod.

Det omöjliga lyfter det möjliga till oanade nivåer av tröstlös ensamhet som skär genom själen som en slö kniv karvar genom benmärgen på den krökta ryggraden. Det värker i hjärnan, det värker…

Inget försvar, inget vett kvar, trots allt prål och all prakt så spänner huden över kotor som skakar av skräck inför skammen. Världen utanför är världen innanför.

57 000 kronor är inget skydd, bara en flykt. Palatset är likväl ett fängelse som en borg. Skyddet har blivit murar som stänger in istället för att stänga ute.

Domar och ord studsar som ekande klockor inombords. Allt utanför är allt innanför. Vem sa vad, eller var allt redan sagt? Var det egna tankar som studsade mot andra?

Frågor ger svar, men svaren vill inte tas emot. Frågorna studsar, jagar, hasar längs de skinande korridorerna som mitt i natten ser ut som vägen mot cellen för den dömde.

Det som var tänkt som frihet, som ett skydd från allt det jobbiga, stängde in och fängslade vansinnet och tvingar på märken och sömmar för 57 000 kronor.

Det blanka golvet är prytt med en hög av falska löften, det som skulle skydda mot andras domar har stängt in och förslavat den enda röst som skulle ha kunnat erkänna sig skyldig.

Skuld, erkännande, rättvisa, den enda vägen ut, den enda vägen in. Sanningen är att ingen annan dömer, ingen annan tänker de tankar som skapat världens dyraste fängelse.

Ett fängelse som ingen ser, ett fängelse som ingen vet, ett fängelse där allt kostar extra och ingenting är gratis, ett fängelse utan vakter och med egen nyckel.

Att komma och gå fritt, stänga in, stänga ute. Allt ekar, studsar, det värker och svider, det finns ingen väg ut, det finns ingen väg in. Snart släcks ljuset, snart kommer befrielsen, snart är det över.

Det ligger något dyrt i hallen, det ligger något dött i rummet. Det ligger något unket och surt över hela platsen. Dags att vända blad, dags att säga god natt, dags att gå vidare utan kläder.

Naken i natten, utan mål, utan riktning, utan resurser, utan förstånd, utan vett, naken i natten.

Orken är slut, matt och slagen. Livet sköljdes bort för så länge sen. Det går inte att backa, det går inte framåt. Snart kommer gryningen, då är allt över, då kommer kostymen till nytta igen.

Kolvarna kommer dras tillbaka från betongen, gångjärnen kommer skälva.
Någon kommer och polerar golvet, byter lakan, förbereder för ännu en flykt, ännu en natt.
Det som inte gick kommer heller inte att gå, men vad gör det.
Ute på stan är allt som det ska, idioter och fåntrattar står uppställda som statister.
Allt studsar på dem, studsar tillbaka. Men rustningen tål allt, pengar betalar för leenden.
Plastkort och siffror löser alla dagens problem. Dagen lovar allt, natten finns inte i sikte.
När kvällen kommer börjar det om, stål i betong, knotor och åtstramad hud.
Ångest och ågren, ett hjärta som varken tål ljus eller mörker slår i otakt med ekande klockor.
Allt studsar och jämrar sig, tiden som flyter sakta speglar sig i den polerade ytan.
Allt är dött, livet är instängt, det som skyddar bedövar och förslavar det lilla liv som finns kvar.
Penthouse, top floor, 19 våningar upp, det ligger något på golvet…
57 000 kronor pryder det blanka golvet.

Allt faller av

2016

Allt faller av, vissnar, försvinner och ebbar ut i natten.
Jag släpper taget, dör en dag i taget.
Andas, väntar, väntar och väntar.
Det går inte över.
Jag tänker att det borde gå över, att det är över, att det som var har varit och att kärleken borde svalna.
Jag hoppas att det inte var så allvarligt, inte så djupt.
Jag ber till min Gud; Herren allsmäktig och god. Det finns ingen lindring att få. Det som är sant är på riktigt.
Allt faller av, vissnar, försvinner och ebbar ut i natten.
Drömmar bleknar, viljan vissnar, fruktan försvinner och kvar finns kärleken.
Det glöder i mitt bröst, det svider i mina ögon, huvudet pulserar som en ångmotor, hela mitt väsen lider av längtan och saknad.
Dina ögon, din mun, din hud, din röst, dina drömmar, din oro, dina tankar, din fruktan, ditt varma hjärta, din omsorg, din vishet och intelligens ligger som en dimma av minnen, djupt inbakade i min själ.
Du saknas mig, det fattas en bit av mitt hjärta. Hur jag än frustar och skakar så finns ingen tvekan.
Jag älskar Dig. Verkligen, på riktigt. Det är ingen dröm, ingen idé, inget tillstånd, ingen förälskelse som gjort mig yr.
Det är sanning, mitt hjärta har gjort sitt val.
Jag älskar Dig

Duktig pojke

20161105

Duktig pojke

Jag gråter, ohämmade tårar
som ingen ser

Jag skriker, kvävda ljud
som ingen hör

Jag visar, känslokaos
som ingen förstår

Jag vill fråga dig något hemskt
Rädd att du svarar något värre

Min tystnad kväver
Min sorg är gömd i glömska

Mitt kaos står i raka led
Mitt sår är övertäckt

Jag är en duktig pojke
som ingen ser

Jag är en duktig pojke
som ingen hör

Jag är en duktig pojke
som inget känner

Jag frågar dig; ingenting
Du svarar; ingenting

Freddie

20161105

Freddie

Jag hör din röst sjunga min själ,
dina toner visar mina känslor för verkligheten
Du ser så trasig ut, du försöker inte ens
Jag håller ihop, biter
Du är den du är,
jag är någon annan
I mitt inre vill jag sjunga ut min historia,
få vara den jag är
Rädslan att inte bli älskad hindrar
Rädslan att någon ska förakta
Rädslan att inte någon bryr sig alls
Ingen har trott på mig,
inte ens jag har orkat bry mig
Piskat, bitit ihop, slagit på mig själv
Jag ser din smärta, jag ser att du ler
Du skrattar döden i ansiktet,
så modig
Eller bryr du dig bara inte?
Har du gett upp,
och gör en fest av resterna?
Jag dukar fortfarande bordet,
som om jag hade färska frukter
På mitt bord kryper likmask
Tallrikarna ringlar runt på duken
Jag vill också ge upp,
ge upp kampen och bara vara nöjd
Jag ser mig i spegeln,
jag ser bra ut, jag borde något
Jag tittar på bankkontot,
det ser bra ut, jag borde något
Jag ser mig omkring,
allt i sin ordning, jag borde något
Då hör jag din sång,
rösten som besjunger min själ
Det skriker en sång i djupet
Jag skriker tyst inom mig själv
Du ser så trasig ut, nu är du död
Jag håller ihop, biter
Du var den du var,
jag är någon annan

Hata eller älska

20161031

Hata eller älska

Jag såg på dig, du som aldrig sårat mig
Hatet välde upp i mig, du som aldrig hatat dig

Vem är du? varför har du skadat den lilla
Har du ingen skam? jag mår illa

Du har smulat sönder blommor, trampat på så kolossalt
Att du fortsätter spy galla, du borde straffas brutalt

Jag ser på dig när vreden kokar upp och vill ta över
Slå dig, hata dig, mörda, jag vill men inte behöver

Du har allt, du har fångat världen i din hand
Ändå har du inget, ditt liv balanserar på en rand

Jag ser allt du har, allt du haft, jag samlar smulor från ditt bord
Jag hade inget, fick ingenting, tog, förlorade en hel jord

Min egen förmåga bleknar inför vad jag ger dig för makt
I mitt sinne du tar plats och hatet radar upp i givakt

Jag vill trycka ur mig min ilska, jag vill skada och förstöra
Söker mening hos Gud, finns det inget jag får göra

Det fanns en tid då jag kunde fått slita dig i stycken
Nu är det gamla över, jag får inte stjäla dina smycken

Jag ska förlåta dig, älska och vända andra kinden till
Fast skada, utplåna dig, är det enda jag vill

Är det mina komplex som får mig att darra
Det spänner i min kropp, mina leder de knarra

Aldrig har du gjort mig personligen något förjävligt
Men den jag älskar har du förnedrat förfärligt

Maktlös mot det som en gång har skett
försöker jag be, igen, har redan bett

Kunskapen finns inom mig och jag måste lägga ner
Hatet, föraktet, allt det som inte något ger

Det är svårt att vända om, be och börja älska
När hatet och rädslan redan börjat dränka

Det handlar inte om dig, om vad du förtjänar
Det handlar om mig, vad jag väljer för vägar

Det är inte din sinnesro jag försöker rå på
Det är min egen väg jag försöker att gå

Att du är ett svin, ett as på två ben
Det har jag förstått, jag är inte sen

Men nu får det vara slut på att fördöma
Om kärlek och förlåtelse jag vill drömma

Jag skiter i dig och allt vad du tycker
Hatet ur mina tankar kärleken rycker

Du sårar mig med din blotta existens
När jag ger efter får min hjärna mens

Jag tänker inte blöda för dig, inte tänka mer skit
Det spelar ingen roll att det är orättvist

Det du har förstört ska jag laga och bevara
Inför dig har jag inget att förklara

Jag är fri så fort jag låter dig ur mina tankar gå
Att älska dig är svårt, men det måste vara så

Allt får vara, det är ingen idé att ödsla energi
Alla sårade känslor, komplex, de får stå bi

Att älska mig själv och söka min egen sanning
Är mer värt än att ge hatet bemanning

Jag säger go natt, kysser dig adjö
I natt behöver ingen främling dö

Det är en mur mellan oss, och den ska få stå kvar
Kärlek växer på min sida, jag vet inte om du någon har

Den jag älskar, den du gjort illa och skadat svårt
Jag lägger min tid på henne, ger henne det som blir vårt

Aldrig mer ska du komma hit och förgöra
Dina lögner kommer jag aldrig mer att höra

Jag hittade rätt bland tistlar och taggar
Plockade rosor som jag i famnen vaggar

Med ryggen vänd mot det onda och mörka
Skyddar jag henne och bjuder på min gurka

Jag ger och hon njuter av solen från mitt bröst
Jag bryr min inte längre, jag ger bara tröst

Du blir en person i periferin
Smälter bort som stearin

Makt får bara det jag själv matar
Oavsett om jag älskar eller hatar

Såren jag känner i mitt innersta väsen
Smärta, sorg, maktlöshet, jag får inte vara kräsen

Ibland gör det ont, jag är sårbar och känner
Onda människor som inte bryr sig och skrämmer

Att försvara mig om så endast i tanken
Slutar bara i fördärv, den unkna stanken

Tröst får jag hos min skapare
Om jag skulle ta jobb som kapare,

blir jag själv lika mörka och svart
Min dag blir mörk, för alltid natt

En röst säger; ska du låta han vinna
Men jag älskar hellre min kvinna

De sår som du huggit, allt som du tog
De läker och helas, jag såg det när hon log

Istället för att hata dig och förnedra mig själv
Låter jag henne bada och dricka ur kärleken älv

Du spottade på en flicka så ung och rar
Jag älskar en kvinna hel, resten av mina dar

Jag måste förlåta, måste i min själ göra upp
Misslyckas jag så får vi båda krupp

Inombords jag sakta gråter
Samtidigt som jag förlåter

Jag förlåter dig, du som aldrig gjort mig något dumt
Ändå gör det riktigt ont, det är så skumt

Jag lägger undan den här dagen och vänder blad
Kärleken segrar igen, det var om det jag bad

Jag tackar Gud för ytterligare en seger vunnen
Hatet, skammen och ilskan, är förvunnen

Onda röster passar på
Ett sårat hjärta de försöker nå

Men Jesus skyddar mig även i natt
Med mig de ger upp att leka ta fatt

Jag accepterar att jag måste känna på smärtan
När jag väljer att älska och vägleder våra hjärtan

Bort från fruktan, skam och hat
Jag dukar fram kärlek på våra fat

Jag glömmer honom och ser in i dig
Och mins så väl varför du älskar mig

En krigare med nedlagda vapen jag är
På golvet ligger knivar, puffror och gevär

Men på himlen gnistrar stjärnor klart
Kärleken segrar, det är underbart

Vi vandrar tillsammans och minns inget av det gamla
Så tacksamma att vi i mörkret slipper famla

Jag prisar Herren och ger kärleken rätt adress
När jag väl älskar känner jag ingen press

Frid över en syndare och strid förlorad
Jag som en kärlekskung blir korad

I hatet finns ingenting att vinna
Tacksam att de illusionerna försvinna

Och att vi i sanningen får stå fast
Vi kan älska varandra utan rast

Och någonstans vet jag att han är som mig
Fast jag var dum mot en annan tjej

Jag hoppas i mitt förvandlade hjärta
Att någon är man att bära hennes smärta

Eftersom jag till slut kunde förlåta dig
Borde också någon kunna förlåta mig

Det är så lätt att peka och döma
Svårare, att förlåta och glömma

Det finns en väg, att ge och ta emot
Att välja kärlek och låta den slå rot

Höga tankar om kärlek

2016

Höga tankar om kärlek
Längtan så stor som det blågröna havet.
Stormande känslor som rusar som vita gäss över vågornas kam, stänker bort och sugs upp i nästa brytning.
Solen bryter igenom och strålar som välsignelse ner genom det mörka dånande vattnet.
Stora tankar om kärlek
Längtan sträcker ut sig åt alla håll, horisonten ligger som ett avvaktande streck åt både öst och väst.
Oändlig, för evigt i rörelse. Kärleken ryter som ett lejon i stormen och allt blir stilla.
Himlen öppnar sig precis så som hjärtan som längtat länge får ro i en älskande famn. Från himlen vandrar en välsignande värme. En värme som smeker vågorna, får dem att lugna sig, plana ut och hela havet skiftar form. Evigheten, oändligheten, kärleken lägger sig på rygg, sträcker ut sig och värmer sig välsignat i ljuset som stiger ner från himlen som omger solen med oskyldigt blå förhängen.
Endast tankar om kärlek
Det glittrar i vattnet precis som i ett älskande öga då det återger glansen från en älskandes närvaro.
Allt blir stilla, en spegel lägger sig som mellan de två älskande. En spegel av förening och fulländning. De två som älskar så att vågtoppar av rytande smärta ibland härjar över evighetens hav möts i en glänsande nyans av harmoni. Solen speglar sig i havet som glittrar, lyser upp och får samma färg som himlen. De två som varit så skilda åt är ett i miraklets skådespel mellan himmel och jord.

Jag lägger huvudet på en sten och tar en promenad med hjärtat

2016

Jag lägger huvudet på en sten och tar en promenad med hjärtat

Så djupt in i tanken att den förlorade sin substans
Den snurrade runt som en karusell, jag kastades av och slog mig illa varje gång
Ändå var jag tvungen att hoppa på igen, tänka i snurrandet ytterligare 100 gånger
100 gånger har jag kastats mot marken, brutit mina ben och skrapat min hud
Som en levande sårskorpa har man sett mig på hästen som guppar upp och ner, runt, runt, runt..,
Jag trodde jag skulle komma fram, jag har ju åkt så många varv..,

Tillslut ropade du mitt namn, högt
Suset i öronen överröstades av din mäktiga stämma
Kom hem, kom till mig, kom nära, kom min kära, min son, min bror, min vän
Kom hem

Jag var yr, det snurrade så fort, jag trodde jag nästan var framme, att jag hade koll
Jag visste inte hur jag skulle hoppa av, hur jag skulle släppa taget, var jag skulle landa
Jag hörde din röst, men när och hur skulle jag ge upp snurrandet, hur skulle jag släppa och veta att det var på rätt ställe så jag kom till dig och inte landade på en hård sten och gjorde mig mer illa

Jag vet inte hur
Jag vet inte när
Jag släppte taget
Jag flög genom känslor, uppdämda som tryck i champagne. Min tanke flög iväg av det höga trycket
Inifrån fick jag kraft att flyga genom luften, jag kastades av och flög okontrollerat
Men jag flög, över hinder, över fruktan, över förstånd, jag flög

Jag landade, i din famn
Du tog emot mig
Jag kunde inte missa
Du fanns överallt

Det var bara karusellen som stod stilla, mina tankar fjättrade mig och höll mig kvar på samma ställe, långt borta från dig
Du som är evig, du som är allsmäktig, du som är överallt. Du tog emot mig
Du håller mig, läker mina sår, helar min ben och viskar ömhet i mitt öra

Mitt huvud är trött, slitet, jag fastnade däri
Jag orkar inte mer, vill inte mer, är trött på dårskap och min egen självtillräcklighet
Mina tankar får snurra utan mig

Jag vill vara nära dig, jag vill vara din vän, jag vill vara ditt barn, jag vill vara din älskade
Jag vill möta dig, vandra tillsammans, gå hand i hand på evighetens strand

Våra fotspår har så roliga avtryck och lämnar så underbara mönster i sanden
De berättar en historia om kärlek, din kärlek ger de stora och tunga avtrycken
Min kärlek lämnar spår av längtan och tacksamhet

Det är vackert, det är sant, det är på riktigt

Jag lägger huvudet på en sten och tar en promenad med hjärtat

Jag vänder mig om

20161111

Jag vänder mig om

Jag vänder mig om
och ingen finns där

Ögon stirrar mig i nacken
bakom mig står någon på lur

Ett tryck över bröstet
lite för hög puls

De kommer smygande
om kvällen och på natten

Skuggorna drar i livets trådar
rycker så att det gör ont

Höger vänster
fram och tillbaka

Trött
Matt
Sliten

Det tar att vara jagad
andan flämtar i halsen

Om andan flämtar för häftigt
då är det slut

Som att spotta ur sig det sista
livet flyger ur kroppen som en loska

Vad är det de vill åt?
varför jagar de mig?

Jag vänder mig om
och ingen finns där

Om ingen jagar?
varför är jag rädd?

Jag sätter mig ner
och något finns här

I djupet pulserar det
mer vilja än kroppen klarar av

Planer som krockat med livet
önskningar som handlar om mig

Min egen vilja har sprungit iväg
krossat murar av ödmjukhet

Var sitter handbromsen?
hur får jag stopp på jakten?

Jag ser mig omkring
och är verkligen ensam

Ingen stirrar
ingen ser något

Varför skulle någon bry sig?
fanns det plats för någon?

Någon vill inte
och ingen är där

För många saker att göra
för många viljor att möta

En dum tro om att räcka till
en vilja att vara till lags

En rädsla att förlora allt
en annan att inte få det önskade

Så många sprickor
så lätt för mörkret att komma igenom

Det står ingen bakom mig
ögon stirrar inte

Det är inte mig de vill åt
det handlar inte om er andra

Jag har blivit lurad i mig själv
i djupet blev jag bedragen

Det som glimmade
var inte menat för mig

Handbromsen är trasig
men knäna håller

Jag böjer min nacke
och finner någon där

I hjärtat blir jag välkomnad
rekommenderad att släppa det andra

Låta världen vara som den är
se på andra utan att stirra dem i nacken

Jag behöver inte stå på lur
var och en får sitt ändå

Även jag är omhändertagen
det känns så

Andan lägger sig
pulsen saktar in

En vila kommer
ett lugn rapporterar

Det finns inget att vara rädd för
jag blev spelad ett spratt

Den fule fick tag om mitt liv
den gode får nu ta över

Jag knäpper min händer
bönen lämnar ansvar där det hör hemma

Andan är åter ande
stillheten sjunger för mig

Han som ordnar saker får härska
mitt liv är Hans egendom

Mina försök är som vinden
jag blir blåst varje gång

Jag ger upp livet
och låter livet ta över

Jag dör inför mig själv
och återuppstår med Honom

Jag är inte ensam
det finns någon som ser

Ingen kan komma åt
ingenting att oroa sig för

Det är så lätt när det är rätt
så svårt när det inte går

Jag i Honom
Han i mig

Ensam var jag slut
jagad av fruktan

Sliten i bitar inom mig själv
nu blir jag lagad

Kärlek limmar mina spruckna kanter
det håller och räcker så det blir över

Livet börjar om
lite lugnare nu

Jag vänder mig om
och ingen finns där

Klåda för båda

Klåda för båda

Du säger att du älskar mig, men din kärlek är gömd i en låda.
Varför är du så tyst, så tyst, din kärlek ger mig klåda.
Jag ropar högt, kastar kärlek utan lock, min kärlek räcker för båda.
Jag saknar dig, längtar innerligt, men förstår inte dig, du är så tyst.
Jag längtar några dagar, kärleken rinner av, vill du inte bli kysst?
Mitt bröst fylls av mörka tårar, mina händer längtar efter din byst.
Ensamheten flyttar in, alla osagda ord lämnar öppna dörrar.
Ensamheten möblerar om, alla tankar och känslor snurrar.
Ensamheten är hungrig, äter minnen, kärlekens mage kurrar.
Jag flyter några dagar, sen börjar tro, hopp och kärlek sjunka.
Rädsla, ångest och ilska tar sig in, det här kommer inte funka.
Tvivel tar upp en megafon, min en gång starka kärlek får punka.
Jag ser på dig, men du gömmer dig, eller är du bara borta?
All osäkerhet sliter på mig, ångest och fruktan pumpas genom aorta.
Dagar utan dig sniglar sig fram, timmarna vi hade var för korta.
Bryr du dig inte, förstår du inte eller är du ond och vill att jag ska lida?
Jag trodde du var som jag, att du vill vara nära, stå vid din älskades sida.
Men du verkar se mig som en börda, som kärlek med regler alltför rigida.
Jag gör allt i min makt, jag är tyst som du, jag gömmer mig i en låda.
Jag blundar, slutar andas, rör mig inte, allt för att du inte ska få klåda.
Du kanske inte älskar mig, kanske var det bara jag som älskade oss båda?

Kyssen

2016

Ord utan toner sträcker sig ut i natten, lika tom som den mörka himlen utan stjärnor studsar ord utan ljud mot ingenting.
Ingenting tar form, i tomheten saknas orden.
Tystnaden säger allt.
En dröm lyser på himlen som en ensam stjärna.
En stjärna faller, en önskan går i uppfyllelse.
Det tomma osagda ligger som en sammetsmörk mantel och ger skugga och djup till det fantastiska som tar form i ljuset.
Det ord inte kan skapa, det ögon inte kan se och öron inte höra.
Det som försvinner när det fångas.
Det som är i ljuset.
Det som kommer ur mörkret.
Nämna det förlorade, fånga det förflutna, dröja kvar i det som kommer, lika omöjligt är det för ordet att ge liv åt kärleken.
En kyss, våra läppar möts, vi andas nära, i varandra.
En och en ande blir ett.
Ljust, vackert, skört, äkta, ljuvligt och underbart laddat med just det som orden inte kan nå.
Det som toner inte kan återge kan kärlekens kyss i läpparna förnimma.
Som ett ljus i mörkret är dina läppar, perfekt formade. Gud glömde ingenting när han gav liv av sötma och värme till din kyss.
Omöjligt att beskriva. Lätt att bevara.
Omöjligt att förklara. Lätt att närvara.
Det som inte når fram, den som vilsen var, det förlorade, förtappade.
I en sekund är allt där, toner ger liv åt ordet, kärleken lyser upp den himmel som bara strålar ljus och en stjärna faller, en önskan går i uppfyllelse, ännu en gång..,
Jag kysser Dig

Längtan

2016

Snödroppen tittar fram med sitt hopp om sommaren, som en lykta lyser den upp dvalan av ensamhet.
Mina tankar är som vindarna i öknen, de lockar att sola i den sköna värmen. Sanden är ljummen först på morgonen men efter lunch är den golvet på en brännugn som förintar och gör slut på allt som inte är sand.
Längtan tittar fram i mig, blir snabbt till en ökenvind och brinner snart upp på tusentals små sandkorn av ensamhet.
Längtan tänds som en snödroppe i mitt inre mörker av kall nattskuggad ökensand. Den lilla lykta som tände hoppet om kärlek så varm som solen självantänder så lätt och brinner ner till små grå korn av aska. Aska som tårar i öknen.
Vinden som reser genom tid och rum blåser bort alla spår av sorg, askan yr över ökensandens tusentals små korn som vittnar om den längtan som brann nyss.
En vinter lägger sig över ökensanden, övernaturligt kall och karg.
Ensamhetens dvala slår läger i mitt bröst, allt blir stilla.
Hjärtat slår, ger näring åt små längtandes rötter.
Ur den smältande snön slår ytterligare en snödroppe ut.
Längtans droppe hänger över den smältfuktiga sanden, den slår ut och sträcker sig mot solen i sin brinnande form och landar snart som aska på den heta sanden. Redo att kastas omkull av vinden som tar längtan genom tid och rum så att du alltid finns kvar i mitt hjärta och kan slå rot, slå ut och blomma som hoppets sista droppe.
Jag längtar efter Dig

När du har rätt

20161105

När du har rätt

Varför tvingar du mig att leva i verkligheten
Varför kan jag inte få älska dig på lossas
Varför måste allt vara på allvar
Varför kan jag inte bara få vara fri

Det är så många gånger jag försökt
Det är så mycket som gått fel
Det ger så lite
Det kostar så mycket

Går det att göra annorlunda
Går det att strunta i allt
Går det att leva av fantasi
Går det inte så får det vara

När du säger till mig
När jag tänker efter
När du blir arg på mig
När jag ändrar på mig

Du är som en gåta
Du är ett mysterium
Du påminner om mig
Du är så underbar

Har jag inte fattat någonting
Har du haft rätt hela tiden
Har jag stirrat utan att se
Har jag lyssnat utan att höra

Rätt säger du och ler
Rätt undrar jag när jag ber
Rätt känns det när jag ger upp
Rätt blir det när du har rätt

Saknar

2016

Det hugger till, minnen kommer tillbaka, känslor rinner över.
Det behövs inte mycket, bara allt blir stilla så finns du där.
I mitt hjärtas mitt har jag låtit dig flytta in.
Du har flyttat ut, men finns ändå kvar.
Solen skiner, vinden blåser och vattnet strömmar, livet går vidare precis som det gjorde innan Dig och alltid kommer att göra.
Fast ingenting är som förut.
När solen skiner ser jag ditt glittrande leende i värmens strålar.
När vinden blåser känner jag hur din kärlek lyfte mig.
När vattnet strömmar så är det nedför mina kinder.
Jag saknar Dig

Svarta löv av fruktan

2016

Svarta löv av fruktan

Som mörka blad faller de ner på den fuktiga svala marken. Svarta av möda och sot från själens alla ansträngningar.
Likt tungt läder lägger sig ett lapptäcke som en skyddande rustning över nakna rötter när löven bäddar ner sig inför den stundande vintern.
Rötter som kranskärl på ett svullet och slitet hjärta. Blod som har små molekyler av fruktan som liftar med de röda plättarna och förgiftar själen.
Den nakna hälsan ligger som kala rötter i kylan, fäller mörka tankar som skyddande höstlöv, svart läder ger skydd, mörker tar mörker. Allt kvävs, men det går sakta, sakta, det som domnar bort lämnar medvetandet så subtilt att förlusten är befriande.
Babylon har rest sig, kräver sin lön. Den falska guden tar allt i besittning, stress rinner genom allt som en vårflod fylld av höst. Det mörka vattnet ger inget liv, kala rötter suger sörjan och släpper sin prakt. Svarta blir löven av alla tankar som stormar fram som eko i en stor ihålig sten utan resonans. Arbeta lite till, snart framme, låna eller spar, den som har han har. Prestera och leverera, bara några steg så finns lyckan där, snart, härnäst, bakom nästa köp, lön eller prestationstest.
Kranskärlen värker, ansträngningarna får själen att sjunka ner i rötterna, suga i sig smutsen så att andens alla blad fäller fruktan så svart som läderlappen. Lapparna, den rustning av rädsla som täcker, berövar och bedövar det liv som sakta släcks utan att ha fått bära frukt, utan att ha fått blomma, utan att ha fått leva i det eviga Sion.

Tills du kommer och väcker mig

20161217

Tills du kommer och väcker mig

Det var en grå dag i november, för rätt så länge sen.
Jag hade suttit och oroat mig för dig hela natten.
Natten hade blivit morgon, och nu var det dag.
Som grå aska i en askopp full av Marlborofimpar,
så gråa var tankarna jag hade om dig. Tungt.
Tungt.
Väldigt tunga tankar är hatet att bära.
Inpackade i bitterhet så är de som bly, blygrå.
Hela huvudet fyllt av bittra mörka tankar.
Det var en sån där grå dag utan färger.
Till och med mitt hjärta började mörkna,
små kranskärl grånade till och drog ihop sig.
Då gjorde det ont.

Det gjorde ont att hata dig, ont i mig.

Du sårade mig, jag tog kniven från din hand,
jag fortsatte hacka, hacka och hacka.

Till vilken nytta skadade jag mig själv?!

Jag kastade mig långt bort, jag kastade mig själv.
Jag kastade mig själv rakt in i nästa dag.

Tunga bolster la sig som en famn runt min slitna kropp.
Efter den långa vilan gick jag upp, tittade in i mitt bröst.
Köttfärs.
Mitt hjärta var köttfärs.
Det var så länge sen, jag mins det knappt, jag tror det var igår.

Sen trillade jag omkull, somnade igen, somnade om.
För trött för att hata, för ledsen att vara bitter.
Allt rann av.
Och vart tog jag vägen?

Jag ser mig om, men vänder mig om lika fort.
Orkar inte minnas, vill inte se mer, för trött, så trött.

Ihopkurad ligger jag stilla, ligger så still att allt läker ihop.
Min värld helas, allt landar och hamnar på plats.
Jag slutar oroa mig för dig, jag slutar oroa mig för mig.
Det blir så mycket lättare att andas.
Det kommer färg tillbaka till världen, lyktor tänds.
Ljuset sprider sig runt min kropp och även inom mig,
jag somnar om, fortfarande trött, sliten och trött.

Jag tänker sova tills du kommer och väcker mig.

Törnrosa

20160626

Törnrosa

Det sliter som om vore mitt hjärta en del av Törnrosas ogenomträngliga snår. Det är ett öronbedövande vrål av saknad som i total tystnad tar bort alla toner från min omgivande värld.
Döden vore en lättnad, en stilla suck av evighet som sveper bort all denna orättvisa. Jag förbannar Satan som stulit vår kärlek och krossat allt hopp. Jag har kvar min tro, aldrig kan min tro blekna..,
Så jag överlever.., en dag i taget..,
Tårar rinner för mina kinder, meningslösa strömmar som drar dammet från krossat hopp med sig ner i avgrunden.
Jag gör det jag ska, jag ler, hjälper till, älskar mina medmänniskor med mitt brustna hjärta.
Jag vill bli sedd, vill att du ska se.
Jag vill bli förstådd, vill att du ska förstå.
Skulle jag ställa mig i skogen så skulle jag slå rot, min grenar fulla av taggar skulle snabbt skapa ett ogenomträngligt snår av sorg.
Du var för svår att nå, för snårig och sårig. Jag, för ivrig och oerfaren. Vi fastnade, växte ihop mitt bland taggar och svärdsegg. Kärleken blommade som små skära rosenknoppar som nu dryper av röd sorg, droppandes av liv som rinner ner i ingenting. Hoppet krossades av Satan, fruktan välde in i öppna sår och släckte den kamp som endast kärleken kan vinna. Endast tron håller mig vid liv. Jesus läker öppna sår, Jesus ger liv. Jag får en andlig blodtransfusion och kommer att överleva.
Satan kanske tror att han har vunnit, men NEJ!
Det nya blod som rinner in i min kropp, det nya hjärta som placeras i min kropp -allt kommer från vår Herre, Gud allsmäktige har lagt mig på sitt operationsbord och jag skriker av smärta när mitt hjärta byts ut och allt mitt blod töms, jag veknar, jag försvagas, jag ger upp och tar en sista suck, den jag var dör sakta, en dag i taget.
Tro, denna nåd jag blivit välsignad med får mig att fortsätta andas. Den Helige Ande fyller mina lungor med ny kraft och jag klarar av ytterligare en dag, en dag i taget.
Jag stretar emot, sprattlar, jag är en svår patient att operera. Det tar tid, processen måste startas om igen och igen. Jag skriker, kan inte acceptera mitt öde och kämpar emot. Tillslut ger jag upp.
Jag ger upp, och Gud kan ta över. Oändlig nåd sköljer över mig och det är över, fast jag är inte där än.., inte riktigt redo, sprattlar lite än..,
Snart ger jag mig, snart får Gud ta över och göra sitt. Jag ska bara.., först.., någonting.., men snart.

Varför ska det vara så svårt?

20161217

Varför ska det vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad var det som gick så fel?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag bara få glömma allt och bara vara nöjd med inget?
Så många frågor som ekar i mig.

Varför ska det vara så svårt?
Jag är trött, måste bara få sova, måste få sova, så väldigt trött.
Jag har tänkt på dig för många gånger, det börjar bli slitet.
Vad kan jag göra annorlunda?

Varför ska det vara så svårt?
Be dig dra åt skogen, be dig sätta dig ute i kylan och skämmas.
Det går inte, jag hinner sakna dig innan jag hinner öppna munnen.
Kan jag vara arg på dig då? Vågar jag det?
Vad är det med dig som är så läskigt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad är det för känslor i mig som skrämmer så?
Skrämmer jag dig på samma sätt?
Jag vill längta, men om du inte kommer så gör det ont.
Är jag bara rädd och feg, vad är det här för trams?
Jag har redan släppt dig, kan jag släppa mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag inte bara ge upp mig själv, ge upp alla krav och förväntningar.
Kommer du hit snart? kryper ner hos mig så jag får hålla om dig.
Vågar jag inte älska först? Är jag rädd att du ska vara som jag?
Är jag rädd att du ska vara ond på mig så som jag varit ond på dig?
Jag förlåter dig om du förlåter mig, jag förlåter dig först.
Jag älskar dig först, jag älskar dig oavsett, jag älskar dig för kärleks skull.

Varför!?

20161215

Varför!?

Det ekar i natten, en fråga rullar mellan bergens sluttningar
En smärta fångas av dimman och lyser svart i mörkret

Jag vill skrika igen, men vågar inte
Varför skulle du lyssna, varför skulle du bry dig?

Så många gånger har du lovat
Hur kan man bryta fler löften än man gett?

Jag vill visa dig, få dig att förstå
Skulle du känna som jag så skulle du förstå

Vill jag hämnas och straffa dig så att du ska känna?
Så att du kan förstå

Du kommer aldrig känna min smärta
Kanske kommer du att känna din?

Jag struntar i dig, känner vad jag känner
Jag bryr mig inte längre, det var för dyrt

Jag kunde inte betala räkningen
Din kärlek fick mig vräkt

Mitt eget hjärta gick till kronofogden
Jag blev utmätt av självaste överheten

Domen kom som ett slag med klubban
Jag är förlorad, förlorad i dig

Du lät mig drunkna, jag tror du ville det
Du hämnades på mig för vad någon annan gjort dig

Det är mörkt på himlen, stjärnorna har lämnat sina fästen
Det finns ingenting som lyser upp valvet

Varken det här eller nästa
Ingen morgondag nalkas under den sista natten

Allt är mitt fel, som vanligt
Mina val har lett mig hit

Kanske skulle du lyssna, kanske skulle du förstå?
Men jag orkar inte försöka

Om du ger mig allt så är det bara för att ta allt tillbaka
Jag hatar att vara din leksak, hatar ditt falska leende

Så jag skiter i
Varför, varför skulle jag bry mig om dig, vad bryr du dig…

Vem kan man skylla på?

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?

Vinden

2016

Vinden

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt sinne.

Som en senildement förlorar jag dig, glömskan suger ut mitt hjärta på drömmar.
Du bleknar, volymen sänks stegvis tills ingenting hörs i den tjocka dimman av förkastelse.
Mitt sinne går in i glömska, verkligheten suddas ut och du ändrar skepnad. När jag ser dig för mitt inre så är du otydlig i dimman, en aning skrämmande och kanske farlig, kanske svekfull.
Ensamheten är min boning, den kalla grotta som jag lärt mig att leva i ser så kall ut när din eld slocknat av kylan som trängt in i den fuktiga luften i samma takt som timmarna utan dig tickat och tickat. Det svaga ljudet av tiden som rinner iväg studsar mellan de mörka bergväggarna och dryper ner längs väggarna som kondenseras av förändringen.

Här skulle allt tagit slut, tiden stannat och dimman frusit fast och kapslat in allt vad kärlek heter i isande glömska.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i mitt inre.

Den bottenlösa ravin som gapar upp mot hoppet i ett hungrigt leende får inget för sitt hat. Det som inte är någonting ska heller ingenting ha. Namnet som är över alla namn blir nämt.

Herren, vår Frälsare, Jesus Kristus!

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i min själ.

Det som var omöjligt för mig, det som ingen mänsklig kraft kunde åstadkomma, det gör Gud möjligt. Som en vind som drar in över en augustiäng skingrar tron det töcken av hopplöshet och trolöshet som lagt sig som ett falsk skydd inom mig.

Jag vågar minnas, vågar tro, vågar hoppas, vågar älska.

Vinden banar väg genom dimman, genom molnen, och solen får lysa klart och starkt. De mörka kalla väggarna av sten löses upp och jag kan andas rättfärdighet, mod och styrka i solens sken. Du är inte här, du väckte mig, du klöv mitt pansar av förakt och självrättfärdighet, du värmde min grotta och fick mig att hoppas, fick mig att lida igen. Utan dig var jag död, med dig fick jag sakna och lidandet fick mitt hjärta att ropa efter Den enda som har all makt och all kraft. Nu lyser Den Helige Ande rakt in i mitt hjärta, det är som när du eldar med din kräkek och värmer mina nakna kontor med ditt hjärtas värme.

Vår kärlek överlever i mig, glömskans dimma tar inte över, föraktet och dömandet leder inte till hat. Mörkret har mött sin överman. I mig var jag inget, din kärlek var inte tillräcklig. Jesus har välsignat mig, oss! med sin oändliga nåd. Du älskade mig, älskade rakt igenom ensamheten, jag försökte behålla dig i mitt mörker, få dig att lysa och värma allt starkare, men du slocknade. Du slocknade och glöden tog slut. Jag tog slut, jag dog för mig själv, du dog för dig själv när du tog slut.

Vad visste vi om kärlek? Inte kände vi Gud. Inte trodde vi på vinden som ingen hade sett. Solen tog vi för självklar, ingen större vördnad ifrån oss.

Där livet tar slut, där börjar livet. Egot suddas ut och hjärtat börjar slå igen. Tacksamhet tar själviskhetens plats och allt börjar om, på nytt.

Den Helige Ande rätar ut, sträcker, reder och försonar. Guds oändliga nåd fångade upp våra böner och våra splittrade hjärtan, krokiga själar och  vilsna andar. All vår strävan, alla våra försök, det var som flämtande ljus i stormen om den mörka natten. Satan är inte nådig, Satan är inte god, lögnens fader drar sig inte för något. Vi hade ingen chans.

I Jesus namn blev allting nytt, upprättat och heligt. Gud har valt oss två, vi är perfekta för varandra, de svårigheter vi brottats med förvandlar Anden till värdighet och erfarenheter.

Min kärlek räcker till, mitt tålamod räcker till, i Anden blir jag den jag är, alla de fel och brister som skavt och plågat mig själv får plats och omvandlas till nåd, förlåtelse och kärlek. Din kärlek räcker till, ditt tålamod räcker till, i Anden blir du den du är. Vår ofullkomlighet blir tillsammans ett, vi fogas samman till en varelse, vi görs redo för äktenskapet och träder in i Guds härlighet med renade hjärtan, sammanfogade själar och Helig Ande.

Vinden slätar ut dimman som legat som en glömska i vårt inre, vi minns solen, vi ser upp, vi prisar och lovar Den ende som gör livet nytt, som ger livet på nytt. Vi klev åt sidan och Gud gjorde sitt arbete efter sin vilja med oss. Vi vågade tro på kärleken, den röst som viskar i vinden, viskar i hjärtat, den röst som skingrar de röster som likt nattdimman sveper in och tar verkligheten i besittning. Kärleken är Guds röst. Kärleken är vägen. Kärleken är ljuset, tron, hoppet och vår frälsare Jesus Kristus är vinden som viskar, viskar alltid samma sak, viskar tyst, men viskar, viskar för alltid; Jag älskar Dig. Vi uppfostras på nytt, jag lär mig, du lär dig, du viskar till mig, jag viskar till dig; Jag älskar Dig.

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig

Jag älskar Dig…,