20191115
Lämnade
vinkar av på stationen
ett avsked sker rum
resan bort
eller kanske ifrån
otåligt väntande
skyldiga blickar
tårar hålls tillbaka
minnen bleknar
vändpunkten blir mindre
smalnar av i fjärran
på väg någonstans
har en destination
men jag
bara sitter här
mil efter mil stirrandes ut
söker förgäves med blicken
inser sakta förskräckt
jag lämnade dig
1996
Min Skapare
Min Skapare, min Skapare.
Vart har du tagit vägen.
Jag kan ej se det svårt för dig,
det som känns omöjligt för mig.
Jag fick aldrig chansen att välja,
även fast jag nu vet att valet aldrig behövs göras.
Världen som du en gång skapat.
Valde åt mig, och det måste jag förlåta.
Men det jag inte kan förstå
Varför lät du oss välja.
Är det toppen av kärlek?
Att som far och mor låta sitt barn välja.
Eller är du så säker på att vi ses igen att du låter oss välja fel väg,
för att vi själva skall lära av våra misstag.
Är det så kärleken är, en valmöjlighet.
Vi står på samma kant
Vi ser ut över samma brant
Nu känns det väldigt svårt
Det är långt ned och hårt
Om vi kastar oss utför
Med avsikt att flyga
Om vi tror vi är för mer
Då är vi endast dryga.
Men om vi tar ett steg tillbaka
Vänder om och går hem igen
Och börjar baka och sälja sockerkaka
Så kan vi snart få flyga
Fast då varsin biljett vi behöva
Ett flygplan till den late och dryga
20191222
Miraklet
orkade inte ta ansvar igen
hopplös på alla våningar
total ödeläggelse
så varför ens bry sig
lika bra att ge upp
har ingen kraft
kan inte laga dig
kan inte laga mig
kan inte laga oss
ändå sitter jag här och skriver
omedveten
styrd av hopp från en annan källa
själv har jag stängt butiken
bara självhat
kvar på hyllorna
lagret tomt för länge sen
haft rea för länge
inga nya inköp
bankrutt men ändå igång
vem sköter min business
hade jag kunnat hata
så hårt så dörren aldrig gått upp
så hade jag hatat
en gång för alla
för jag skiter i allt
men det är inte sant
bryr mig ännu om dig
fast jag förstört
hittar inte tillbaka längre
jag ser inte vem du är
kan inte i min egen skam
förblindad
ett pris jag betalat
pengar jag aldrig haft
döda mig
ge mig den befrielsen
låt mig slippa såra
vill inte se dig lida mer
vill inte
så meningslöst
dumt
fast värre ändå
ändå sitter jag här
det gör ont
har inga tårar
vad skulle de tjäna till
har redan förlorat
ändå håller någon min hand
varför vägrar du släppa
vem är jag
vilka är du
eller ni
låt mig gå
långt härifrån
vill inte vara med något mer
finns ingen roll jag kan spela
så vad spelar det
gå under med mig
eld och blixtar
en spektakulär sorti
men nej säger du
stanna kvar
mirakel kan ske
gå inte precis innan
20190811
Pausen
förlorar igen
skriker men släpper ändå taget
vill så gärna behålla
fast inget finns kvar
var vi två
eller var det bara jag
eller du
en som kunde, en som ville
allt dött ligger i förruttnelsen
förbannat i den mörka jorden
missnöjda miner
håller vakt
skriker ändå, fast tyst
vill inte mer
kom till ändhållplats
förlorat för många timmar
snart ska jag dö
finns ingen tid att förlora
det enda som är gratis
dyrare än guld
spänner och drar
ilar, bortdomnade
upplöses av sig själv
fast det hugger till, kraftigt
andas ut, inte tungt, men ut
har så mycket mer
kommer aldrig till skott
förlorad denna gång
allt blivit stulet
rånad i smyg
kastade bort resterna
trodde jag började om
skriker efter dig
befläckad eller saknad
du hör ingen skillnad
jag låter utan stämma
hatar att förlora innan loppet
okej att se vinnaren i ögonen
men inte här inte
bara förlorare
tittar bort en stund
eller blundar
vill bara ha en paus
resten av livet
20170123
Saknar
Någonstans där bakom hade jag glömt något, minns inte vad
Minns inte vad det är som saknas mig
Det saknas något, bara saknas
Jag har glömt vad jag saknar,
bara saknar
Minnen kommer tillbaka,
en barndom som sakta tynat bort
En dröm, en dröm om dig,
en dröm jag sedan länge glömt bort
Jag minns den inte
Saknar,
jag saknar den bara
Jag saknar det som aldrig funnits,
en dröm om dig från min barndom
Jag stod bakom det vita staketet framför det rödmålade huset med vita knutar
Mitt ljusa hår smektes av vinden och mina blå ögon följde gatans gåtor
Jag såg ner för backen, upp för nästa och följde den in i skogen
Jag stod och hängde på staketet och längtade efter dig
Jag drömde om dig
Du var som en vit len sten i handen, så vacker och oskuldsfull
Jag var så kär i dig, min framtid
En flagga med ett gyllene kors piskade i vinden mot klarblå himmelsgrund
Det gröna gräset var mjukt mot fötterna, jag hade sparkat av mig träskorna
Luften doftade tjockt av nyslaget hö,
det var länge sen,
så väldigt länge sen
Jag höll stenen i min hand, kände dess mjuka lena kant och mitt hjärta sjöng
Hela världen var en omålad palett som väntade på mig
Jag såg dig dansa för mitt inre öga, som vinden i mitt hår flög du förbi
Men allt har jag glömt
Drömmen har tagit slut
Jag minns den inte längre,
jag bara saknar
Saknar dig
20190906
Samma börda
skyller alltid ifrån mig
enklare så
ryggsäcken blir inte så tung
det jag tjänar i lättja
förlorar jag i samvaro
en börda värre än den första
så tog jag också allt ansvar
obalans åt andra hållet
grät en skvätt
svårare än den andra
blev så trött helt plötsligt
jobbigt att hålla masken
släpper allt och klär av mig
står helt naken inför dig
håller inget bakom ryggen
skyller alltid på mig
enklare så
ryggsäcken blir inte så tung
det du förlorar av samvaro
tjänar du på lättja
en börda värre än den andra
20191124
Tiden läker inga sår
den sista jag vill såra
alltid den jag sårar först
dig som jag vill såra minst av alla
sårar jag överlägset mest
sällan, helst aldrig vill jag såra dig
oftast sårar jag just dig
den sista jag vill hata
alltid den jag hatar först
mig som jag vill hata minst av alla
hatar jag överlägset mest
sällan, helst aldrig vill jag hata mig
oftast hatar jag just mig
2001-03-19
Trollet
Där är du, där du alltid varit.
Jag trodde att jag var blind.
Här är jag, sa du och jag tittade.
Vacker, underbar.
Inspiration
Svart, mörk och livsfarlig är jag. Elak som ett troll.
Min gryta puttrar alltid ovanför elden.
Redo att matas med mina offer.
Du var stark, du är stark. Du lätt dig inte lockas.
Så en dag sa du det.
Här är jag.
All min svarta färg rann av, jag stod naken, försökte skyla min magra kropp för dig.
Det enda som fanns att gömma mig med var alla skelett som låg som bevis på min hunger utspridda i min jordhåla.
Här är jag, sa du – ta mig om du kan.
Som Troll hade jag försökt i flera år utan att lyckas få dig fast.
Många kok i grytan hade jag haft under tiden. Ständigt hungrig. Aldrig mätt.
Jag började jaga dig. Smidigt och lätt.
Trollet var borta och jag sprang efter dig vart än du sprang.
En dag stannade du upp, stod stilla. Jag fick dig fatt.
Där är du, där du alltid varit.
Grottan har för länge sedan rämnat, skeletten förmultnat.
Jag kan inte rädda dem jag kokat till middag, det är för sent, de är döda.
Du har dock räddat tusen och åter tusen.
Du räddade mig från mig själv.
Du tog död på trollet.
Trollet är aldrig hungrig mer.
20191124
Trött
saknaden skaver mot ensamheten
en uppsvälld ballong mot revbenen
trycket inifrån stegrar frenetiskt
dag för dag, fast chanslös på natten
gång på gång går jag fel
vägen så smal
mitt fokus dåligt
balansen sämre
därför sitter jag ensam
ångrar mer än jag minns
inget gör mig så tom
som allt jag vräker i mig
sväller upp av tomheten
en ihålig ballong
mitt egna inre skaver
frenetiskt mot revbenen
överflödet sitter som smulor
mustaschen och skägget avslöjar
rynkor och veck i huden
omger trötta ögon och orolig panna
det står alltid att slutet är nära
jag vet att de har fel
att kärleken är större än allt
men just idag, tror jag dem ändå
20190421
Tårar
jag ville
men det var förut
ville jag verkligen
men kände inte
har försökt
verkligen försökt
hitta andra värden
utan kärlek
inget mänskligt håller ihop
utan
kärlek
när inget håller ihop
faller det isär
går sönder
blir trasig som jag
som du
vi
borde sagt förlåt
gått för länge sen
stolthet
hopp, längtan
ett beroende
trasig efter kraschen
tredje, fjärde, femte
vet inte vilket det var
kanske första
feghet
fast i ett eget drama
fulare på insidan
luktar fränt
utanpå
bränd och fortsätter
en loop om rädsla
totalt lurad
av mina egna lögner
så
förlåt mig
jag kunde aldrig förlåta
tror inte ens du förstod
eller aldrig förstår
tårarna behåller jag
för mig själv
trivs bättre så
när jag också vet
att du inte såras
2000
Vad som hade kunnat vara
Men som inte är.
Kärlek mellan oss två. Två som blev tre.
Livets gång bröts som en skör kvist under vår brutala behandling.
Kärlek i mitt hjärta, kärlek i ditt.
Vad, varför?
Vem vill, vem vill vad?
Jag vill, jag har det som krävs.
Jag är.
Sa du i min dröm.
Jag log och tog… emot din kärlek.
Jag förlät och gav dig mer sorg.
Du förlät och gav mig din sorg.
Havets salta vatten sköljde över stenarna på stranden.
Slipade och tvättade.
Lena, vita, åter till livet.
De allra finaste stenarna, lena som huden på den tredje.
Stenar polerade av tårar.
Havet slickade såren, sköljde rent.
Vid din sida den första soluppgången.
Nära helheten. Konturen av kärlek.
En siluett av känsla.
I sanden ett mönster som spolats bort.
Våra fötter gör ett spår, ett nytt mönster.
Fottramp tätt inpå.
I varandra, hjärtligt, tillsammans.
En vandring ren från det förflutna.
Omsluten av kärlek.
Liv och värme omsluter två som är tre.
Något som kunde vara sant.
Men som inte är det.
