Kategoriarkiv: Ensamhet

2018, Barn, Ensamhet, Hopp, instängd, Osäkerhet, Övergrepp, Överlevare, Rädsla, Saknad, Själviskhet, Skam, Skuld, Smärta, Sorg, Vuxet barn

Jag såg dig.., nästan

Lämna en kommentar

20181110

Jag såg dig.., nästan

Regndroppar spelar
en orytmisk harmoni
trumvirvlar uteblir
en stillsam melodi

moll
hela ensemblen spelar
i moll
grå toner till november
eftermiddag

hösten lämnar spår
vintern uteblev
en värme har tagit kylans plats
du sårar mig
men det gör inte ont längre

varför?! ropar jag
mitt inre vet inte
fast jag förstår

du lider än
fast i ett mörker
jag känner mörkret
fastnar inte i lögnen

inte din lögn
aldrig min
vi var så små
lögnen kvävde
ljuset som nästan slocknade

tonerna får liv igen
en basgång rullar in
en refräng som lyfter
ljuset

ingen hatar dig
fast jag känner din skuld
jag vet inte
fast jag tror
skammen har lagt sig över

kan du se mig
du kunde inte då
små ögon orkade inte lyfta
blicken mot ljuset
svidande
starkt
vitt

så jag gråter
utan dig
för dig, med dig
fast utan

tårar droppar på fönsterblecket
toner som stänker
en orytmisk harmoni
trumvirvlar uteblir
en stillsam melodi

2016, Ångest, Ensamhet, Envishet, Förändring, Frigörelse, Hopp, Rädsla, Själviskhet, Smärta, Stress, Tro

Jag vänder mig om

Lämna en kommentar

20161111

Jag vänder mig om

Jag vänder mig om
och ingen finns där

Ögon stirrar mig i nacken
bakom mig står någon på lur

Ett tryck över bröstet
lite för hög puls

De kommer smygande
om kvällen och på natten

Skuggorna drar i livets trådar
rycker så att det gör ont

Höger vänster
fram och tillbaka

Trött
Matt
Sliten

Det tar att vara jagad
andan flämtar i halsen

Om andan flämtar för häftigt
då är det slut

Som att spotta ur sig det sista
livet flyger ur kroppen som en loska

Vad är det de vill åt?
varför jagar de mig?

Jag vänder mig om
och ingen finns där

Om ingen jagar?
varför är jag rädd?

Jag sätter mig ner
och något finns här

I djupet pulserar det
mer vilja än kroppen klarar av

Planer som krockat med livet
önskningar som handlar om mig

Min egen vilja har sprungit iväg
krossat murar av ödmjukhet

Var sitter handbromsen?
hur får jag stopp på jakten?

Jag ser mig omkring
och är verkligen ensam

Ingen stirrar
ingen ser något

Varför skulle någon bry sig?
fanns det plats för någon?

Någon vill inte
och ingen är där

För många saker att göra
för många viljor att möta

En dum tro om att räcka till
en vilja att vara till lags

En rädsla att förlora allt
en annan att inte få det önskade

Så många sprickor
så lätt för mörkret att komma igenom

Det står ingen bakom mig
ögon stirrar inte

Det är inte mig de vill åt
det handlar inte om er andra

Jag har blivit lurad i mig själv
i djupet blev jag bedragen

Det som glimmade
var inte menat för mig

Handbromsen är trasig
men knäna håller

Jag böjer min nacke
och finner någon där

I hjärtat blir jag välkomnad
rekommenderad att släppa det andra

Låta världen vara som den är
se på andra utan att stirra dem i nacken

Jag behöver inte stå på lur
var och en får sitt ändå

Även jag är omhändertagen
det känns så

Andan lägger sig
pulsen saktar in

En vila kommer
ett lugn rapporterar

Det finns inget att vara rädd för
jag blev spelad ett spratt

Den fule fick tag om mitt liv
den gode får nu ta över

Jag knäpper min händer
bönen lämnar ansvar där det hör hemma

Andan är åter ande
stillheten sjunger för mig

Han som ordnar saker får härska
mitt liv är Hans egendom

Mina försök är som vinden
jag blir blåst varje gång

Jag ger upp livet
och låter livet ta över

Jag dör inför mig själv
och återuppstår med Honom

Jag är inte ensam
det finns någon som ser

Ingen kan komma åt
ingenting att oroa sig för

Det är så lätt när det är rätt
så svårt när det inte går

Jag i Honom
Han i mig

Ensam var jag slut
jagad av fruktan

Sliten i bitar inom mig själv
nu blir jag lagad

Kärlek limmar mina spruckna kanter
det håller och räcker så det blir över

Livet börjar om
lite lugnare nu

Jag vänder mig om
och ingen finns där

1995, Ensamhet, Kärlek, Längtan, Lidande, Liv, Vännskap

Känslor

Lämna en kommentar

1995

Känslor

Du får mig att känna att jag har en vän.
Du får mig att känna mig betydelsefull.
Du får mig att känna mig vuxen.
Du ger mig känslan att vilja leda.
Du ger mig känslan att vilja hjälpa.
Du ger mig något att se upp till.
Med dig kan jag känna sympati.
För dig kan jag känna rädsla.
Tillsammans med dig känner jag styrka.
Med dig känner jag samhörighet.
Du får mig att känna sorg.
Du får mig att känna avståndet.
Du får mig att känna mig nyfiken.
Alla bidrar ni med någon känsla till mig.
Jag är lyckligt lottad som har en som ger mig så mycket att känna.
Men var är du, vart tog du vägen?
Du, dig som jag vill ge.
Dig som jag ville ge min kärlek, den starkaste av alla känslor.
Vart tog du vägen?

2019, Ensamhet, Kärlek, Sorg

Labyrinten

Lämna en kommentar

20190927

Labyrinten

där någonstans
långt bort över gräset
en vindil flög förbi
krusningar bevittnade
svajande strån i givakt

därför sitter jag kvar
stilla med blicken fäst
metar i djupaste insjö
spegelblank är ytan
ringar på vattnet berättar

ser din silhuett framför solnedgången
skimrande färger bär dig ner
på andra sidan jord går solen upp
min värld släcks med dig
ett pausande andetag försvinner bort

skogen böljar sig som bugningar
vinden är herre idag
en grön armé som flutit ihop med framtiden
bortglömda soldater
viskningar som försvinner i stormen

vad är det som suddas ut
varför lider du utan att klaga
ser och känner, men ändå ingenting
kan kärleken verkligen gå fel
omvägar i livets labyrint

2018, Ambivalens, Ångest, Barn, Ensamhet, Förtvivlan, Hat, Lögn, Maktlöshet, Misshandel, Offer, Ondska, Övergrepp, Skam, Skuld, Smärta, Sorg, Våld

Mammas Håkan

Lämna en kommentar

20180818

Mammas Håkan

Han är arg
vägrar ha ont längre
hon hotar
instängd i rummet
på andra sidan dörren

Tårarna rinner
hänger i handtaget
hon håller emot

Snälla mamma öppna!!!
hon är starkare
han släpper taget
hasar ner med ryggen mot

Du får skylla dig själv
säger den stängda dörren
rösten bakom är hård

Han har redan skyllt sig själv
snälla mamma kom tillbaka
ta hand om mig
ilskan rinner av
sorgen rinner in
smärtan tar över

Dörren vibrerar
jag kommer säga till Håkan
när han kommer hem
dörren har mammas röst
fast
fylld av hat

Håkan
det isar sig i blodet
det gör ont med slagen
svidande kinder
haltandes lår
andedräkten i näsan
sticker i ögonen

Smärtan på utsidan
gör bara ont
smärta
spelar ingen roll
bara stänga av
pausa livet

Slagen, pinad, hånad,
av Håkan
spelar ingen roll
Den frånvända blicken
gör ont
mammas bortvända ansikte
värker
Överlämnad av hennes händer
brister förbi gränser
övergiven av hennes ord
ensam i kaos

Snälla kom ut
snälla mamma
det gör ont
hatet plågar inifrån
går inte att stänga av
snälla

Dörren skriker
tyst unge – Håkan får ta dig
en yxa hugger mellan deras hjärtan
klyver kärleken i två
trasiga delar
kluvna känslor
kluvna tungor
lögnen smyger in

Finns ingen tillflyktsort
smärtan bränner inifrån
övergiven
bortgiven
överlämnad till våld
mammas önskningar
han uppfyller dem alla
mammas nya man
mammas bödel
mammas Håkan

1996, Dröm, Ensamhet, Hopp, Kärlek, Längtan, Styrka

Min alldeles egen

Lämna en kommentar

1996

Min alldeles egen

Det var så länge sedan,
det känns som om tiden vi sist var tillsammans var något som hände någon annan,
och som i sin tur berättar det för mig.
Men vart efter vi umgås kommer du mig allt närmare,
och det som var ett minne blått är nu starkaste verklighet.
I min hand så känns du helt underbar.
Mina tankar som för mig bara är tankar,
får dig att ta form,
och de ger mig för första gången på länge en mening.
Tillsammans får vi en del av nuet att leva vidare.
Känslan är stark och ju mer jag får känna dig,
ju snabbare går det.
Allt som jag burit inombords får nu komma ut och bilda ord.
Med din hjälp så håller jag mig flytande,
och får kraft att uttrycka det som jag djupast känner.
Att fatta dig i min hand,
och se dig röra dig över pappret,
och se hur du lämnar ord efter dig som betyder något för mig.
Det gör min så stark att jag känner att inget är omöjligt.
Och jag vet att du bara är min.
Min alldeles egen penna.

2001, Ensamhet, Förtvivlan, instängd

Morgonpoesi

Lämna en kommentar

2001-05-21

Morgonpoesi

Vad gör du en morgons om denna, kanske sitter du och letar efter livets små mysterier?
Kan det vara så att tiden kanske kryper fram som en snigel på ett glasbord?
Då finns i alla fall en sak att göra, läs denna meningslösa dikt för att få tiden att gå och ditt liv i relation se mer meningsfullt ut.

Murar av stål, klänning med hål. För midja och barm, det gör mig varm.
Staket åt vänster, staket åt höger, precis som den fröken jag på kvällarna möter.
Till livet jag står i skuld, i finkan jag med min tid böter.
På natten jag drömmer och löper.
Bort från allt, elände och skit.
Till en värld där tiden aldrig står still.
Det är dit jag vill.
Men murar av stål har en annan mening än min,
de vill mig ha fast för en tid så lång som evigheten.
Vart jag mig än ser omkring ser jag samma skit överallt på hela planeten.
Men en klänning får mig att längta,
inte efter tyg utan efter vad som döljs under denna kvinnans klenod.
I varje tanke i varje stund läser jag mitt hjärtas längtan efter kärlekens ord,
det var så det stod.
När jag läste i taket på min cell, var enda eviga kväll.
Mer än så ger inte denna längtan i denna stund,
det har jag kommit underfund.
Galler och murar i rader,
så långt man kan se – jag får spader.
Men ytterligare lite tid har gått, en dikt, en vers,
men ack så kort.
Jag blickar ut över livet men når ej långt bort.

2001, Ångest, Åtrå, Ensamhet

Måste växa upp först

Lämna en kommentar

2001-12-22

Måste växa upp först

För vem är jag att döma dig?
Och vem är du att lämna mig?
Du är inte den jag trodde du var.
Du är du och inte min mamma,
och jag som trodde ni var densamma.
Du ger mig värme du ger mig hopp,
du var den som tinade min kropp.
Så länge jag hållit mig tillbaka från denna värld.
Jag levde med en kvinna, den jag älskat som en Gud.
Det fanns en tid, jag ville inte längre leva här.
Sen kom du och lockade mig till dig.
Från min trygga ensamhet, en värld av hat och mörker.
Du fick mig att känna igen.
Min kropp var vuxen men jag var ett barn.
Jag såg ej form, jag såg ej denna värld.
Jag kände för första gången.
Jag kände kvinna.
Jag trodde du var tillbaka, denna Gudinna jag älskat och som lämnat mig var tillbaka.
Som ett barn såg jag till dig, för barn jag var, i en mans kropp.
Men du var inte min mamma.
Du var du, ni är inte densamma.

Ensamhet, Saknad

När jag satt ensam och saknade dig

Lämna en kommentar

När jag satt ensam och saknade dig

Något skymmer mitt öra, det är så svårt att höra.
Blicken når inte fram, i min hjärna finns bara damm.
Rester som redan tagit slut, min själ, den står inte ut.
Varför ska det vara så svårt? det verkar på tok för hårt.
Inget vett att fatta, ska jag ligga här hela natta.
Vända och vrida på min kropp, hela natten till solen går opp.
Vansinne och tortyr, min själ är så väldigt yr.
Jag varken fattar eller förstår, varför du stannar när du går?
Ett litet hopp står stilla, jag vill kräkas, mår så illa.
Djupt i magen det sitter, jag tror jag är lite bitter.
Med humor kommer man fram, jag simmar runt i samma damm.
Varv efter varv i ångestens vånda, magen vrids åt som en anakonda.
Jag hånar och skrattar åt mig själv, självhat som en brusande älv.
Jag ber och vill fly från allt, tänker -det här var inte ballt.
Endast en väg finns att springa, är det för sent? kommer jag hinna?
När harmtåget lämnat station, är det som att hoppa från bron.
Inget vett i världen kan nå, det bottenlösa havets platå.
Bättre ge upp på bara knän, böja nacke och gå dithän.
Följa den djupare rösten, ta emot den stora trösten.
Att hata och förakta, smular sönder livet så sakta.
Kapitulera och ge upp, jag sjunger ut som en tupp.
Ingenting kommer undan, jag möts med stor förundran.
Frihet smakar sött i min gom, känner mig genast lite from.
Ljuset går upp i mitt inre sinne, harmen blir bara ett suddigt minne.
Sorgen rinner ut, jag var bara sårad, tvättar mitt hjärta, bara lite fårad.
Lagom till gryningen är allt över, lite trött och sliten, sömn jag behöver.
Ena foten framför den andra, sakta börjar jag åter vandra.
Med hopp i kropp och själen förläten.
Dagen rusar på och jag likaså.
En stor grop jag hoppat över, lida mer jag inte behöver.
Tro, hopp och kärlek vinner, alla mina sorger försvinner.
Redo för nästa äventyr, livet har så många bestyr.
Jag tackar och säger god natt, slinker ut i natten som en katt.
Ingen såg röken av mig, jag satt ensam och saknade dig.

Ensamhet, Frigörelse

Och så sedan

Lämna en kommentar

2001-03-12

Och så sedan

Oj vad länge jag vandrat.
Allt en enda röra, minns inte varför.
Har jag vandrat i sanning?
Har jag vandrat i lögn?
Min kropp har åldrats men jag är ung.
För själen har ingen ålder.
När jag är nära mig själv är jag varken ung eller gammal.
Jag bara är.
Kropp eller ej.
Vit eller rik.
Vad är sanning, vad är lögn? Vad är livets mening.
Så länge jag vandrat, så länge jag frågat.
Jag har frågat för andra.
Sökt Gudar, sökt mening, sökt regler.
Gammal och ung.
Min själ har upplevt och lärt, lidit och erfarit.
Själen är gammal min kropp är ung.
Jag har levt så hårt.
Utan tid inget rum.
Jag släpper tid, jag släpper rum.
Jag bara är.
Gammal är jag, ung är jag.
Det gamla är ditt.
Det nya är fött.

2018, Ångest, Ensamhet, Förtvivlan, instängd, Kontroll, Lidande, Offer, Självömkan

Ringmuren

Lämna en kommentar

20180216

Ringmuren

Sorg som ringmur, för tätt murad
Instängd i andras behov, snuvad
Målmedveten, fastkedjad i gropen
Alltid framåt, alltid fast
Kvar i skiten

Förändringen skriker på insidan
SLÄPP UT MIG!
Låt mig springa naken som ett djur!

Det duger aldrig, rädslan hittar fel
Stressen rinner i kärlekens ådror
Adrenalin exploderar i endorfinernas ställe
En eld som steker det kokta fläsket
Vidbränt

Sorgen sitter djupt i leran, nedkörd i diket
Igentorkad utan tårar
Vinden klagar med sin tystnad
Varför blåsa på det orubbliga?

En sten mitt hjärta,
fastkedjad av krav
Andas tungt mitt i natten
Sviken igen, den oändliga historien

Ensam kvar i ingenmansland
Vad är en kropp, vad är den för bra att ha?
Köttet är svagare än tanken
Viljan sliter på nerver, leder skaver

Vilan som norrsken sveper förbi
Bort och förbi
Kvar ligger en sten på marken

Inmurad, för tätt
En del av något större
Svårare, så mycket svårare att sitta ihop

Lämnad kropp är fritt sinne
Omöjlig är den flykten,
då själen är invävd i varje molekyl

Fast i djupet så väl som på ytan
Lögnen flyr undan
Sanningen gör entré

Lättnaden och smärtan byter plats,
bit för bit, per andetag
Kvar blir sorgen, för tätt murad

2017, Ånger, Dröm, Ensamhet, Hopplöshet, Saknad, Sorg

Saknar

Lämna en kommentar

20170123

Saknar

Någonstans där bakom hade jag glömt något, minns inte vad
Minns inte vad det är som saknas mig
Det saknas något, bara saknas

Jag har glömt vad jag saknar,
bara saknar

Minnen kommer tillbaka,
en barndom som sakta tynat bort

En dröm, en dröm om dig,
en dröm jag sedan länge glömt bort
Jag minns den inte
Saknar,
jag saknar den bara

Jag saknar det som aldrig funnits,
en dröm om dig från min barndom

Jag stod bakom det vita staketet framför det rödmålade huset med vita knutar
Mitt ljusa hår smektes av vinden och mina blå ögon följde gatans gåtor
Jag såg ner för backen, upp för nästa och följde den in i skogen
Jag stod och hängde på staketet och längtade efter dig

Jag drömde om dig
Du var som en vit len sten i handen, så vacker och oskuldsfull
Jag var så kär i dig, min framtid

En flagga med ett gyllene kors piskade i vinden mot klarblå himmelsgrund
Det gröna gräset var mjukt mot fötterna, jag hade sparkat av mig träskorna
Luften doftade tjockt av nyslaget hö,
det var länge sen,
så väldigt länge sen

Jag höll stenen i min hand, kände dess mjuka lena kant och mitt hjärta sjöng
Hela världen var en omålad palett som väntade på mig
Jag såg dig dansa för mitt inre öga, som vinden i mitt hår flög du förbi

Men allt har jag glömt
Drömmen har tagit slut
Jag minns den inte längre,
jag bara saknar
Saknar dig

Åtrå, Ensamhet, Erotik, Kärlek, Längtan, Lidande, Lust, Lycka, Mod, Saknad

Saknar dig

Lämna en kommentar

2001-04-16

Saknar dig

Jag ler mot dig, vill få dig att se mig.
Jag vill ha dig – utan tvekan.
Dina strålande ögon glittrar som daggbeklädda näckrosor i en svart tjärn.
Precis när morgonsolens första strömmar når de nakna rosorna och ljuset bryts i droppar av kristall från nattens dagg på de vita bladen.
Ett skimmer som lyser på den djupa tjärnens yta.
Lyser i skogen och får alla varelser att häpna.
I dina ögon lyser en hel värld av magi, djupet i din blick.
Känslan jag får. Som att drunkna i den bottenlösa tjärnen.
Bara falla och falla. Tillräckligt länge för att uppskatta att jag inte har någon kontroll. Tillräckligt länge faller jag i din eviga kärlek.
Lär mig att älska denna omfamnande uppslukande känsla och fallande trygghet.
Falla för att aldrig landa.
Evig kärlek i evig trygghet.
Jag rycker till, drömde mig bort.
Dina ögon… de förtrollar.
Jag ser på dig, längtar.
Vill kyssa.
Jag gör vad jag kan för att locka dig men du ser på mig utan att blinka.
Jag drömmer mig bort igen – dina läppar.
Julihimlen för sina mjuka moln mot mig och kysser mig.
För mig upp till himlen.
Fuktigt, varmt och mjukt.
Jag vill kyssa dig men likt molnen är du svår att få fatt.
Jag ser på dig igen, med saknad och längtan.
Så nära, så vacker, så underbar.
Och jag, jag har bara en del av dig.
Ditt foto.

2019, Ensamhet, Kärlek, Saknad, Sorg

Stillsam

Lämna en kommentar

20190906

Stillsam

tystnaden rullade in med natten
la sig som ett täcke över dagens resonanser
kvävd av saknaden blev tystnaden för tyst
en liten melodi från den minsta högtalare
smått stillsam men ändå tillräcklig

så bröts saknaden ner bit för bit
toner som seglade ut över nattens ocean
inträngd med andnöd, förlorad evighet
ensam med klockspel från djupen
tystnaden kom smygandes om natten

mitt i allt stod du
en liten melodi från mindre element
ingen kraft att spela bort dina toner
en klyfta mellan stillheten och strömmarna
dock för liten att krypa in i

lyssnar efter något
något som kan föra vidare
men står ändå kvar
släpper inte taget
lyssnar ännu en stund

förlorad i minnen men utan hopp
stretar emot avsaknaden av ljud
spelar lite till, det värmer gott
en liten melodi från den minsta högtalare
smått stillsam men ändå tillräcklig

2016, Ångest, Avstängd, Bitterhet, Ensamhet, Förlåtelse, Förvirring, Hat, instängd, Kapitulation, Smärta, Sorg

Tills du kommer och väcker mig

Lämna en kommentar

20161217

Tills du kommer och väcker mig

Det var en grå dag i november, för rätt så länge sen.
Jag hade suttit och oroat mig för dig hela natten.
Natten hade blivit morgon, och nu var det dag.
Som grå aska i en askopp full av Marlborofimpar,
så gråa var tankarna jag hade om dig. Tungt.
Tungt.
Väldigt tunga tankar är hatet att bära.
Inpackade i bitterhet så är de som bly, blygrå.
Hela huvudet fyllt av bittra mörka tankar.
Det var en sån där grå dag utan färger.
Till och med mitt hjärta började mörkna,
små kranskärl grånade till och drog ihop sig.
Då gjorde det ont.

Det gjorde ont att hata dig, ont i mig.

Du sårade mig, jag tog kniven från din hand,
jag fortsatte hacka, hacka och hacka.

Till vilken nytta skadade jag mig själv?!

Jag kastade mig långt bort, jag kastade mig själv.
Jag kastade mig själv rakt in i nästa dag.

Tunga bolster la sig som en famn runt min slitna kropp.
Efter den långa vilan gick jag upp, tittade in i mitt bröst.
Köttfärs.
Mitt hjärta var köttfärs.
Det var så länge sen, jag mins det knappt, jag tror det var igår.

Sen trillade jag omkull, somnade igen, somnade om.
För trött för att hata, för ledsen att vara bitter.
Allt rann av.
Och vart tog jag vägen?

Jag ser mig om, men vänder mig om lika fort.
Orkar inte minnas, vill inte se mer, för trött, så trött.

Ihopkurad ligger jag stilla, ligger så still att allt läker ihop.
Min värld helas, allt landar och hamnar på plats.
Jag slutar oroa mig för dig, jag slutar oroa mig för mig.
Det blir så mycket lättare att andas.
Det kommer färg tillbaka till världen, lyktor tänds.
Ljuset sprider sig runt min kropp och även inom mig,
jag somnar om, fortfarande trött, sliten och trött.

Jag tänker sova tills du kommer och väcker mig.

2019, Acceptans, Andlighet, Ensamhet, Frihet, Mod, Rädsla, seger, Tålamod, Tillit

Tomma ord

Lämna en kommentar

20190827

Tomma ord

tittade tillbaka på alla tomma ord
domedagsprofeten hade vältrat sig i mitt liv
det smärtsammaste var insikten
hela tiden jag, bara jag

ett snedvridet fokus
centrerat kring själv
lagom barnsligt blandat med oförstånd
men så beskrev jag också det onämnda

mörkret blev en vän
natten mitt ljus
rädslorna som band mig skingrades
kvar stod jag ensam

tittade tillbaka på alla tomma ord
domedagen kom aldrig riktigt fram
insikten var smärtsam
bara jag, hela tiden, jag

för så såg jag genom alltet
skönheten först
befäste mitt liv med druvor av guld
småningom sjönk solen

upp över mitt inre himlavalv
månen tändes i den mörkaste natt
allt fult och hemskt belystes
och där stod jag naken i min skam

där de flesta skyndar förbi
stannade jag upp
såg helvetet i ögonen
skräcken välde upp och tog över

tittade tillbaka på tomma ord
domedagen som hägrade
den smärtsammaste insikten
bara jag, hela tiden, bara jag