Kategoriarkiv: Förändring

2016, Ångest, Bitterhet, Ensamhet, Envishet, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Ilska, Kapitulation, Kärlek, Längtan, Lidande, Mod, Osäkerhet, Skam, Smärta, Sorg, Stolt, Uppgivenhet

Varför ska det vara så svårt?

Lämna en kommentar

20161217

Varför ska det vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad var det som gick så fel?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag bara få glömma allt och bara vara nöjd med inget?
Så många frågor som ekar i mig.

Varför ska det vara så svårt?
Jag är trött, måste bara få sova, måste få sova, så väldigt trött.
Jag har tänkt på dig för många gånger, det börjar bli slitet.
Vad kan jag göra annorlunda?

Varför ska det vara så svårt?
Be dig dra åt skogen, be dig sätta dig ute i kylan och skämmas.
Det går inte, jag hinner sakna dig innan jag hinner öppna munnen.
Kan jag vara arg på dig då? Vågar jag det?
Vad är det med dig som är så läskigt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad är det för känslor i mig som skrämmer så?
Skrämmer jag dig på samma sätt?
Jag vill längta, men om du inte kommer så gör det ont.
Är jag bara rädd och feg, vad är det här för trams?
Jag har redan släppt dig, kan jag släppa mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag inte bara ge upp mig själv, ge upp alla krav och förväntningar.
Kommer du hit snart? kryper ner hos mig så jag får hålla om dig.
Vågar jag inte älska först? Är jag rädd att du ska vara som jag?
Är jag rädd att du ska vara ond på mig så som jag varit ond på dig?
Jag förlåter dig om du förlåter mig, jag förlåter dig först.
Jag älskar dig först, jag älskar dig oavsett, jag älskar dig för kärleks skull.

2016, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Frigörelse, Harmoni, Kärlek, Maktlöshet, Smärta, Tröst

Vem kan man skylla på?

Lämna en kommentar

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?

1996, Förändring, Liv

Älska mig

Lämna en kommentar

1996

Älska mig

Jag känner styrka när du är nära,
en trygghet som sträcker sig långt tillbaka.
Vinden sa så till havet,
när den ryckte tag i havets hår och piskade upp ett vitt skum på de vågfyllda lockarna.
Jag känner liv när du tar tag i mig.
Havet sa så till vinden,
när det lät sig föras upp i luften av de starka vindar som svepte över dess hjässa.
Jag njuter när vinden rycker i havet och havet låter sig totalt hänföras av vinden.
Så sa stormen,
när den mullrade fram mellan de stora vågorna och den vågfyllda vinden.
Vinden är min näring,
havet är mitt blod,
och stormen är mitt hjärta.
Så sa Jorden,
och Solen var nöjd.