Kategoriarkiv: Förlåtelse

2017, Ånger, Droger, Förlåtelse, Förtvivlan, Frigörelse, Kapitulation, Lidande, Maktlöshet, Ondska, Skam, Skuld, Smärta, Tvivel, Val

Aldrig nöjd

Lämna en kommentar

20170307

Aldrig nöjd

Slagen på egen mållinje, du får mig alltid på fall
När jag söker min egen lycka så hjälper du alltid till
Du hjälper mig att finna vad jag vill ha
Matar mig med mer och mer, jag blir aldrig mätt
Aldrig nöjd

Jag får en idé, jag får ett behov, jag gör en plan
Du hjälper till, drar i trådarna
Drar i rätt trådar, drar i fel trådar
Jag är så lättlurad
Aldrig nöjd

Jag såg abborrarna genom bryggans springor
När jag var liten tyckte jag de var dumma
De sög på masken, och fastnade på kroken
Fick de lite mask, så ville de ha mer
Aldrig nöjd

Jag är ungefär likadan, får jag lite, så vill jag ha mer
Smakar det gott så vill jag ha
Ser det gott ut så vill jag ha mer
Känns det skönt så får jag aldrig nog
Aldrig nöjd

Det som inte är för mig, inte bra för mig, är alltid skönast
Nyttigheter får jag tvinga i mig, hoppar gärna över
I det snabba finns kicken, och alltid kroken
Jag suger i mig och sen fastnar jag
Aldrig nöjd

Så fort jag fastnat så rycker du till
Du drar och vevar, jag kämpar och stretar
Min själ som en lina av nylon
Mitt sinne, ofokuserat, som ett flöte, upp och ner
Aldrig nöjd

Som bete agnar du med sex, mat, pengar och socker
Blir jag mätt maskar du och byter till framgång och bekräftelse
Du är verkligen den här världens prins, farvattnens storfiskare
Hur många miljarder själar har du inte dragit upp att torka till döds
Aldrig nöjd

Vem är det som aldrig är nöjd, är det du eller jag?
Är det du som styr mitt liv, har du kontroll över min kropp?
Ju mer jag sprattlar, kämpar, ju längre tränger hullingarna in
Jag fjättras av min egen kamp, vet inget annat
Aldrig nöjd

Var är Han som kontrollerar fiskekort?
Ska han inte kasta ut dig, bort från dammen, snart
Har du inte fått plåga oss tillräckligt än
Räcker det inte med detta helvete på Jorden
Aldrig nöjd

Det sägs att jag har ett val, en fri vilja
Som det sliter och rycker i själen har jag svårt att tro
Smärtan bedövar, förblindar, jag hugger i blindo
På allt som rör sig hugger jag när det gör riktigt ont
Aldrig nöjd

Han som har all makt, viskar de med svaga röster
Vi tror säger de, släpp taget, sluta hugga
I mitt inre skriker en röst, ”slutar jag kämpa så slits min själ ut”
Naken som ett lik, utan själ, utan kraft, urholkad
Aldrig nöjd

Till slut har jag inget att förlora, låt det göra ont
Jag välkomnar nästan smärtan, låt det rycka
En gång för alla, låt det rycka, jag ger mig, ger upp
Något slits ur mig, något rycks ur mitt inre, smärta
Aldrig nöjd

Jag slutar att sluka världen omkring mig, struntar i dig
Jag ropar Hans namn, ordet som kom in i världen och blev kött
Han som står över allt och har makt som jag saknar
Linan klipps av, jag somnar in, dör en smula, lite grann
Alltid där

Han har bara väntat på att jag ska ge upp
Mina begär, mina synder, min självrättfärdighet
Slagen och trött, sliten, men fri
Lägger mig ner vid Hans fötter, jag hör dig bröla långt borta
Aldrig nöjd

Jag är hemma igen, förlåten, mina tårar torkas
Han reser mig upp, tar mig i sin famn
Allt annat suddas ut, jag tvättas vit, minns inte mina fel
Min synd är borta, livet är tillbaka
Alltid nöjd

I Honom är jag alltid nöjd
Ska jag hålla kvar denna gång?
Kommer jag nappa på dina lögner och lockelser igen?
Kan jag följa Honom som gjort allting möjligt
Han som alltid är här

Att ge upp allt är en seger
Gå vägen, oavsett
Så lätt, just därför så svårt
Hela världen är galen, du har den i din hand
Aldrig nöjd

Mina begär leder till dig, min fruktan är din tråd
Vägen är smal, så tunn leder den bort från dig
Han hjälper mig att urskilja din röst i stormen
På dig vill jag inte lyssna mer, inga fler lögner
Aldrig mer

Jag bryr mig inte längre om vad som är rätt och fel
Vad andra tycker får vara tankar någon annan stans
Den mat jag söker, den dryck som släcker törst
Lyckan som består kommer inifrån
Alltid nöjd

I Honom har jag mitt kors, min frälsning
Ingenting har jag att frukta i Faderns armar
Jag offrar allt, förlorar mer, helt naken
Helt naken, nyfödd och förlåten till rättfärdighet
Vinner jag allt

Högsta vinsten, så enkelt, så lätt
Du har ingen makt här, dina lögner har ingen sanning
Svårt för en trasig själ att tro på den Högste
Ändå går det, en dag i taget
En dag i taget

2017, Förlåtelse, Frigörelse, Liv, Mod, Offer, Ondska, Övergrepp, Smärta, Tillit, Tro, Val

Apskaftet

Lämna en kommentar

20170220

Apskaftet

Så många lögner, ingen kunde ha räknat ens om evigheten hjälpt till
Ett kraftigt illamående reser sig upp från botten av insidan
Valet, det fria valet
Så många val beslutade på lögnaktiga grunder
Lurad, lurad att tro på lögner, tro på mörker, tro på hat och förakt
Satan stod på lur sedan den första dagen, redo att gripa in
Små söta lögner som lovar det allra heligaste

Jag har så länge undrat, valde jag?
Valde jag?
Hade jag ett val?
Så många har sagt nej, sagt att jag är maktlös, oskyldig
Oskyldig till de övergrepp jag utsatts för
Alltför många lever själva i lögn och mörker,
utan ljus så ser man inte verkligheten som den är

Så lurad som jag varit, så förljugen, så förvriden, så trasigt förtvivlad
När man inte hör sig själv så lyssnar man på andra röster
Vilka röster som helst
Den som skriker högst måste vara bäst, den höga rösten tystar,
tystar alla försök som själen viskar
Bortrövad av mig själv, mina val tog mig långt bort, för långt bort
Jag hittade inte hem igen, saknade mig själv, borttappad och vilsen

Sen ser jag verklighetens ljus
Det bländar i ögonen, för ljust, för starkt, för svårt
Men natten har ingen gryning, tynar bort i skuggorna
En evighet av tysta suckar över bortglömda val, evig pina, utmattad
Finns ingen annan väg att gå när ljuset en gång väl visat rätt färdriktning
Tillbaka, mot de värdelösa valen, tillbaka, in i smärtan, mot brytpunkten
Vi har alla varit där, men få vill vända tillbaka, vägen är gles och enslig

Några är där, några på väg, andra redan framme.
Vi hjälper varandra, genom tid och rum
Händer sträcks ut och alltid genom allt, ljuset som värmer och skyddar
Många långa dagar passerar, väldigt långa dagar
Till slut står jag där, stirrar mig i spegeln igen
Jag valde, jag tålde inte smärtan

Jag tålde inte smärtan, det är förståeligt
Jag tålde inte fruktan, det är förståeligt
Jag tålde inte ensamheten, det är förståeligt
Jag tålde inte ondskan, det är förståeligt
Jag tålde inte utanförskapet, det är förståeligt
Jag trodde att valet skulle lösa problemen, ge mig fri passage, frihet

När jag stirrade mig i spegeln så såg jag mig själv
Efter valet skulle jag se någon annan
Ingen människa på jorden kan förebrå mig för det valet
Jag överlevde, Satan blev en bundsförvant, en trogen,
inte vän, men trogen
Alltid fanns han där, tvingade mig att tvinga andra att välja fel val
Det var priset jag fick betala för min överlevnad

En människa hatade mig
Hans val att hata mig kom från ondskans mörker
Jag fick välja att hata mig själv, att se skiten i spegeln
Apskaft kallade han mig, jag fick välja Apskaftet
Jag såg mig själv som ett apskaft
Jag valde det själv
Efter flera år av tortyr så valde jag, själv

Valet att svika mig själv var svårt att göra
Det gjorde så ont att se den lilla blonda pojken i spegeln
Se de blå ögonen med skräcken som glänste i tårarna
Jag visste att livet skulle bli annorlunda om jag höll med honom
Höll med honom om vilket äckel jag var, ett apskaft
Jag såg mig själv för sista gången, sa adjö helt omedvetet
Och valde att hata mig själv
Jag valde
Jag var fem år gammal

Vem ser jag om jag tittar i spegeln idag?
Vågar jag se efter?
I många år levde jag med hatet, vad är sant?
Är jag ett apskaft?
Kan jag göra ett nytt val?
Är det ens möjligt?

Väljer jag tillbaka så behöver jag möta allt igen
Väljer jag så gör det ont
Väljer jag så kan jag ångra mig, misslyckas
Väljer jag så kan jag bli fri
Väljer jag så kan jag vinna tillbaka mig själv
Väljer jag så kan Satan dra åt helvete

Jag står framför spegeln igen, en annan hall, en annan spegel
Jag ber en bön, i Jesus namn, namnet över alla andra namn
Ett ord, en osynlig innebörd; Jesus, klyver allt mörker, skär av alla lögner
Ondskan gör reträtt, flyr inför ljusets Herre
Jag ser ett ansikte ta form, mitt ansikte, det ser annorlunda ut
Skägg hänger ner, döljer huden som är nästan 42 år gammal
Jag binder det onda i namnet som har kraft, ber, tackar
Jag gör ett nytt val

Jag väljer
Jag väljer att jag är vacker
Jag väljer att jag är älskvärd
Jag väljer att jag är värdefull
Jag väljer att jag är fri
Jag väljer att jag är fri

Sorgen kommer som en vårflod, sköljer bort smärtans vinter
Smältvatten från själens 36 åriga vinter rinner vidare med livet
Det tar ett tag att landa, alla skador, alla skulder, alla jag gjort illa
Så många som jag dragit fram till min inre spegel och speglat i helvetets eldar
Skuld så stor att den inte kan mätas, inte minnas, inte hanteras
Så sa lögnerna, att det var omöjligt
I mig själv kan jag inte göra mycket, men Han som har väckt mig kan göra allt
Lögnen vill få mig att skämmas, att ändra mig, att välja om, välja tillbaka

Jag släpper allt, trygg i att jag inget kan göra just nu, trygg i Hans närvaro
Jag har valt, ett nytt val
Jag tog mig tillbaka, jag är redo att möta verkligheten
Jag är redo att se världen som den är, se ljuset
Sorgen får ha sin gång
Skulden sin plats
Förlåtelsen får äga rummet
Jag förlåter, och blir förlåten
Helandet kan ha sin gång, en väg mot frihet
Ett steg i taget, små, små steg

Jag lyssnar inte till de andra rösterna
Skammen
Skulden
Smärtan
Självömkan
Hopplösheten
Hatet
Alla kan de dra åt helvete

Jag har gjort ett annat val
Har en liten femåring att ta hand om
Trösta mitt inre, ta hand om mig själv
Kärlek
Frihet
Trygghet
Förlåtelse
Tacksamhet
Hopp

Jag valde fel
Det finns många speglar
Jag kommer aldrig välja fel igen
En dag i taget
En dag i taget så väljer jag skönheten
Speglar jag någon framöver, så blir det i hoppets blå låga
Rättfärdigheten bor i mig, brinner som en gnistrande safir
Den är inte min, men jag delar den gärna med dig
För kärleks skull

1996, Förlåtelse

Att förlåta

Lämna en kommentar

1996

Att förlåta

Ett sken av ärlighet,
lite ljus som strömmar in över mörkret.
En gnutta hopp som tänder en större eld.
Som en sval vind som kyler av glöden.
Glöden som är viktig i sig,
för värmens skull men som inte får bli alltför varm,
så att flammor uppstår och slukar något vackert.
En lättnad som leder till större njutning.
Att av egen kraft kunna förstå och förlåta,
och sedan att kunna utnyttja universums näst största kraft.
Att skänka förlåtelse och på så vis skippa rättvisa,
och att för egen del få se in i kunskapens stora hav,
och känna en lite del av kraften strömma genom kroppen som en rysning.
Ett steg bort från mörkret och människans egoism som grundar sig i oförståelse.
Att inse att alla är vi komna ur samma frö,
och att enda sättet att njuta på riktigt är att inse likheten och söka sina rötter.
Vi är alla som löv på ett stort träd som vaggas i vinden.
Sök inåt,
och inse att allas rötter vävs samman i samma stam.
Att förlåta den ångerfyllda,
är att komma ett steg närmare sig själv.

2017, Ångest, Bön, Envishet, Förlåtelse, Förtvivlan, Förvirring, Kapitulation, Lidande, Maktlöshet, Mod, Skam, Skuld, Smärta, Tro, Uppgivenhet

Beroende

2 kommentarer

20170206

Beroende

Vad var det som prasslade, som strök förbi, förut
Vet inte riktigt när, tror det var på riktigt i alla fall
Fast inte riktigt säkert
Vet inte vad det kallas, om det nu alls är känt

Så trött, trött in i märgen
Splittrad, utbränd
Så hungrig, har ätit av allt, men ändå
Så hungrig

Ett hål går rakt igenom allt
Jag trycker in allt jag hittar
Inget passar
Inget passar, jag försöker ändå

Så trött, rent av sliten, trött, så trött
Jag tror att det gör ont, men orkar inte känna efter
Beroende av kaos och stimuli, beroende
Är det ett fint eller att fult ord, beroende, beroende

Var är du, var är jag, varför så väldigt svårt
Så svårt, fastnar liksom hela tiden
Längtar tillbaka till då jag tog två steg framåt och ett bakåt
Nu går jag ett fram och två bak

Varför känner jag dig inte
Är du här, tar du hand om mig
Har jag gått så väldigt fel och vilse
Finns det hopp för min själ än eller har ridån redan gått ner

Spelar jag en pjäs för mig själv med ett gammalt manus
Ett manus som tappat de bästa sidorna
Sidor som kritiker stulit för ädlare ändamål
Är det någon som tittar, bryr sig, någon alls, överhuvudtaget

Jag tänker på dig och det gör ont
Skam, värdelöshet, oförmögen, maktlös
Min bön är allt annat än en hyllning till din skapelse
Mina toner hoppar mellan hat och självömkan

Når mina toner upp till dig
Eller var du i mitt hjärta långt innan jag började lida
Har jag förlorat ett stort slag eller var du aldrig verklig
Inbillade jag mig att du älskade mig

Vad är kärlek värd som ingen kommer för att se
En tom teater med en slagen artist bakom draperiet
Elände gnager på mina ben sorg varar i mina sår
Ingenting blir rätt, ingenting känns lätt

Får jag gnälla så här, gör du mig rättvisa
Eller förlåter du all min skam och ställer min skulder mot väggen
Kan jag lita på dig när jag tappat min tro
Leder du mig efter att jag slutat följa dig för länge sen, eller nyss

Min själ skriker tyst i natten, jag kväver den med mitt förnuft
Jag vet bättre, kan bättre, borde
Vad är det som jag borde hela tiden, borde
Borde inte du gjort det lättare för mig

Varför var min mun öppen när jag proppade i mig
Varför lyssnade så många öron när jag skrek
Varför särades ben när jag ville komma till
Varför lydde livet alla mina befallningar som var av ondo

Har jag prövat att ge, att göra rätt, göra det lätt
Har jag gjort allt för någon annan
Har det jag fått som gåvor getts vidare till andra
Har ljus och godhet flödat när jag haft chansen

Nej, det är sant, allt är ditt fel
Ja, det är sant, det är aldrig mitt fel
Jag är alltid oskyldig till dina skulder
Lögnerna smakar inte som förr, de är som grus i munnen

Rättvist smakar livet men jag vill inte stå kvar, inte till svars
Ett steg fram, två steg tillbaka, kanske tre, eller fyra
Hur långt kan jag komma från dig
Kommer du ändå och hämtar mig när jag ber dig

Om jag ber dig nu, kommer du då, NU
Kan du hämta mig nu, jag har gått vilse
Jag räknade stegen, försökte ha koll
Försökte minnas vägen tillbaka

Jag vill slippa stå med skam, ville synda i fred
Synda och njuta av mina egna planer
Sedan skynda tillbaka och le inför ditt ansikte, falsk
Mina stora tankar, min stora mun, mitt stora huvud

Har jag gjort bort mig på allvar, är du nådig
Är jag redo att ge upp, eller tror jag ännu lite på min egen plan
Det kändes så bra en liten stund, sen kom kaoset
Kaoset är så beroendeframkallande, beroende

Beroende av dig, är jag beroende av dig
Jag slits i bitar, beroende av dig men vänd åt alla andra håll
Kaos i min egen regi eller beroende av din frid, din nåd, din kärlek
Kan du ta mig härifrån, levande, medan tid finns

Beroende av dig
Beroende
Beroende
Beroende av dig

Ånger, Förlåtelse, Kapitulation, Kärlek, Tro

En tugga av äpplet

Lämna en kommentar

2001-01-03

En tugga av äpplet

Jag svälter utan mat.
Jag svälter utan din kärlek.
Hungern tär in på bara skelettet.
Smärtan är enorm.
Om jag kunde äta för att bli mätt så skulle jag det.
Om det lindrade min smärta.
Det skulle föga lindra då smärtan inte är av sådan hunger.
Jag vill nära min själ.
Jag vill sluka dig.
Det kanske låter hårt och egoistiskt, men nej.
Om jag fick bli mätt och belåten av din kärlek skulle du få tusen och åter tusen i gengäld.
Utan dig dör jag och säg, är inte det också, en befrielse.
Vill du se mig dö så låt mig svälta.
Jag vet att det är jag som väljer men så fin är du för mig att mitt val inte kan bli annorlunda.
Ett liv utan dig är som en utdragen svält.
Då låter jag hellre bli att äta alls.
Ingen kärlek, ingen föda.
Mitt skelett skramlar i min tomma kropp.
Du skall dock veta att det sista jag tar med mig från denna värld.
Det är bilden av dig.
Den tar jag med mig till Gud så att han förstår att han skapat världen alldeles för fin.
För fin att leva i.
Jag åt av kunskapens träd, nu svälter jag till döds.
Förlåt mig.

2017, Bön, Döden, Förlåtelse, Kapitulation, Lust, Tro, Val

Kändes så rätt

Lämna en kommentar

20170212

Kändes så rätt

Du smög under mig när jag smög bort från dig
Sugen på att tillfredsställa mina egna lustar,
slutade jag att bry mig om dig, jag gick själv, smög

Min egen väg, kantad av rosor med gulnade blad,
taggar som föll till marken och stack mina fötter blodiga
Jag valde själv, trodde mig veta bättre, det kändes så!

Kändes så rätt, kändes så rätt då

Universums tidlösa ande, framburen ur ditt eget varande
Ett ord så djupt att tiden som stått still en evighet,
började röra på sig, röra sig för min skull

Allt har du hört, allt har du sett, du stod med, nedtecknad
Den första människan karvade ditt namn i hänförelse
Den sista av oss har du redan kysst, precis som med mig

Varenda beräkning av alla möjligheter har du redan skådat
Upphöjt i evigheter av oändligheter har du koll på allt, koll på mig
Men jag väljer själv, har behov, behöver ta hand om mig, det kändes så

Kändes så rätt, kändes så rätt då

Så jag smög, bort från mig själv, jag tog mina behov och gick
En plats som jag besökt förut tog emot mig med öppna armar
Ett illmarigt grin log och en kluven tunga slickade vita blänkande tänder

En vilsen själ är ett en billig och snabb affär, det går fort, snabbt, smärtfritt
Jag fick som jag ville, hackar jag upp min själ i småbitar kan jag köpa mer
Lyckan kommer lyckan går, den som betalar dyrt, för honom lyckan består

Som i en chark ligger jag uppvägd på fat, delar och snuttar, hackat och malet
Mitt kött gör ingen nytta, när djävulen slukat mitt liv så är jag bortglömd,
mitt blod betalar inget pris, det rann ner och spolades bort, bortglömd

Hinner jag vända mig om, har du ännu en famn öppen, längtar du, saknar
Får jag kasta allt, betalar du min nota om jag bara springer ut, springer
Kan jag lita på dig, kan jag tro och hoppas, som förut, det kändes så rätt

Kändes så rätt då

2020, Andlighet, Ansvar, Balans, Förlåtelse, Frigörelse, Inre barn, Mod, Tro, Vuxet barn

Mitt inre barn och jag

1 kommentar

20200216

Mitt inre barn och jag

du har väntat på mig
väntat på livet

jag har saknat så mycket
förståndet allra mest

omgiven av mörker
vågade sällan

släppa på kontrollen
släppa ut dig

vi har båda väntat
kämpat tillsammans

du har hållit liv i mig
jag bevarat ditt minne

din sorg min vrede
svårt att styra i livet

förtärande eld
övergrepp för hemska

utan anklagan
ansvar för var och en

mer balanserad nu
hand i hand

vandrar tillsammans
en dag i taget

jag ger dig mig själv
ger dig livet

2016, Ångest, Avstängd, Bitterhet, Ensamhet, Förlåtelse, Förvirring, Hat, instängd, Kapitulation, Smärta, Sorg

Tills du kommer och väcker mig

Lämna en kommentar

20161217

Tills du kommer och väcker mig

Det var en grå dag i november, för rätt så länge sen.
Jag hade suttit och oroat mig för dig hela natten.
Natten hade blivit morgon, och nu var det dag.
Som grå aska i en askopp full av Marlborofimpar,
så gråa var tankarna jag hade om dig. Tungt.
Tungt.
Väldigt tunga tankar är hatet att bära.
Inpackade i bitterhet så är de som bly, blygrå.
Hela huvudet fyllt av bittra mörka tankar.
Det var en sån där grå dag utan färger.
Till och med mitt hjärta började mörkna,
små kranskärl grånade till och drog ihop sig.
Då gjorde det ont.

Det gjorde ont att hata dig, ont i mig.

Du sårade mig, jag tog kniven från din hand,
jag fortsatte hacka, hacka och hacka.

Till vilken nytta skadade jag mig själv?!

Jag kastade mig långt bort, jag kastade mig själv.
Jag kastade mig själv rakt in i nästa dag.

Tunga bolster la sig som en famn runt min slitna kropp.
Efter den långa vilan gick jag upp, tittade in i mitt bröst.
Köttfärs.
Mitt hjärta var köttfärs.
Det var så länge sen, jag mins det knappt, jag tror det var igår.

Sen trillade jag omkull, somnade igen, somnade om.
För trött för att hata, för ledsen att vara bitter.
Allt rann av.
Och vart tog jag vägen?

Jag ser mig om, men vänder mig om lika fort.
Orkar inte minnas, vill inte se mer, för trött, så trött.

Ihopkurad ligger jag stilla, ligger så still att allt läker ihop.
Min värld helas, allt landar och hamnar på plats.
Jag slutar oroa mig för dig, jag slutar oroa mig för mig.
Det blir så mycket lättare att andas.
Det kommer färg tillbaka till världen, lyktor tänds.
Ljuset sprider sig runt min kropp och även inom mig,
jag somnar om, fortfarande trött, sliten och trött.

Jag tänker sova tills du kommer och väcker mig.

2016, Ångest, Bitterhet, Ensamhet, Envishet, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Ilska, Kapitulation, Kärlek, Längtan, Lidande, Mod, Osäkerhet, Skam, Smärta, Sorg, Stolt, Uppgivenhet

Varför ska det vara så svårt?

Lämna en kommentar

20161217

Varför ska det vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad var det som gick så fel?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag bara få glömma allt och bara vara nöjd med inget?
Så många frågor som ekar i mig.

Varför ska det vara så svårt?
Jag är trött, måste bara få sova, måste få sova, så väldigt trött.
Jag har tänkt på dig för många gånger, det börjar bli slitet.
Vad kan jag göra annorlunda?

Varför ska det vara så svårt?
Be dig dra åt skogen, be dig sätta dig ute i kylan och skämmas.
Det går inte, jag hinner sakna dig innan jag hinner öppna munnen.
Kan jag vara arg på dig då? Vågar jag det?
Vad är det med dig som är så läskigt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad är det för känslor i mig som skrämmer så?
Skrämmer jag dig på samma sätt?
Jag vill längta, men om du inte kommer så gör det ont.
Är jag bara rädd och feg, vad är det här för trams?
Jag har redan släppt dig, kan jag släppa mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag inte bara ge upp mig själv, ge upp alla krav och förväntningar.
Kommer du hit snart? kryper ner hos mig så jag får hålla om dig.
Vågar jag inte älska först? Är jag rädd att du ska vara som jag?
Är jag rädd att du ska vara ond på mig så som jag varit ond på dig?
Jag förlåter dig om du förlåter mig, jag förlåter dig först.
Jag älskar dig först, jag älskar dig oavsett, jag älskar dig för kärleks skull.

2016, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Frigörelse, Harmoni, Kärlek, Maktlöshet, Smärta, Tröst

Vem kan man skylla på?

Lämna en kommentar

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?