Kategoriarkiv: Förvirring

Lurar

20161212

Lurar

Ditt falska leende ekar tomt i det rum
som krossats av dina lögner
sönderslagen inredning,
allt hade ditt namn på sig
Graverat
Stökig oreda
och jag skyller bara på mig själv

Lurar du mig en gång så kan det vara otur
Lurar du mig två gånger så är du dum i huvudet
Lurar du mig tre gånger så är jag dum i huvudet

Jag vill att du lurar mig igen, eller
Kanske ska jag lura dig?

Hämnd smakar så sött på tungan
men är så bitter att svälja

det svider i magen

Himlen ropar på mig
men jag är upptagen

Ett litet hat har smugit sig in,
fått plats i finfåtöljen

Smög in på en gammal inbjudan,
listig liten rackare

Lurar jag dig en gång så har jag tur
Lurar jag dig två gånger så är du dum
Lurar jag dig tre gånger så är jag proffs

Den som betalar räkningen får lida

fram och tillbaka

Jag tar en springnota

Mardrömmar

1997

Mardrömmar

Ibland undrar jag om det finns något slut.
Men vad är det som ska sluta?
Jag kan minnas gånger då jag sprungit hem den sista biten genom skogen,
rädd.
Rädd för vad då?
Ibland undrar jag vad det finns att vara rädd för.
Vad är det som skrämmer mig.
Jag minns en gång då jag knappt en meter var.
Då låg jag under täcket och skrämdes av allt som var utanför.
Utanför det om kanterna åtdragna täcket.
Än idag drar jag täcket över huvudet ibland och stänger ute allt farligt.
När jag efter sådana nätter vaknar så känns det alltid som en befrielse.
Befrielse från vad?
Dagen har just gjort slut på natten och med den stoppat iväg alla hemskheter.
Men dagen är ju bara början på nästa natt.

Narcissus

20190825

Narcissus

nattsudd
bortsuddad
raderad

minnen fasttejpade
häftstift och lim
från morgonen

strålar genom mörka dimmor
klyver natten på mitten
befäster en ny dag

vaken
kroppen lever
kvar ligger själen

sovmorgon igen
varje dag
släpar sig sakta genom livet

utifrån hörs toner
saknaden
utan rytmik eller melodi

och vart ska du gå min lilla flicka
smörblommor och timotej
vördnadsfull bukett

ensam ligger skammen på marken
en tråkig fläck i vårt äktenskap
förlorad och befriad

nattsudd
bortsuddad
raderad

När du har rätt

20161105

När du har rätt

Varför tvingar du mig att leva i verkligheten
Varför kan jag inte få älska dig på lossas
Varför måste allt vara på allvar
Varför kan jag inte bara få vara fri

Det är så många gånger jag försökt
Det är så mycket som gått fel
Det ger så lite
Det kostar så mycket

Går det att göra annorlunda
Går det att strunta i allt
Går det att leva av fantasi
Går det inte så får det vara

När du säger till mig
När jag tänker efter
När du blir arg på mig
När jag ändrar på mig

Du är som en gåta
Du är ett mysterium
Du påminner om mig
Du är så underbar

Har jag inte fattat någonting
Har du haft rätt hela tiden
Har jag stirrat utan att se
Har jag lyssnat utan att höra

Rätt säger du och ler
Rätt undrar jag när jag ber
Rätt känns det när jag ger upp
Rätt blir det när du har rätt

Omöjlig

20181128

Omöjlig

jag kan inte
förlåt mig
har ingen kraft
ingen ork
sjunker inombords
drunknar förvirrad

inget fel på dig
ändå sårar du mig
spelar ingen roll
varför hit, eller dit

vila
sov ut
en annan dag kommer
men utan dig
du kan inte följa med

jag lovar
det kommer inte gör ont
inte mer i alla fall
än nu

vi ska inte vara tillsammans
inte så här, eller så där
för vi är så här

jag ger dig mina minnen
lovar att bevara
det goda spar jag av dig
ifall vi träffas igen

det jag burit med mig
av ditt goda
förvaltat med samvete
förädlat

ser du mig så ser du längtan
de bitar du förlorat
har mognat under månen
i en annan tid
ger jag dig vad du behöver

jag kan inte
förlåt mig
du kan inte följa med
jag ger dig inte vad du behöver

Orkanen

Orkanen

Jag kände vinden i mitt hår, och det jag inte förstår.
Hur kunde du som är så långt bort, röra mitt hår som är så kort.
Jag till dig en fråga vill ställa, men vilken röst ska jag använda den tysta eller gälla.
För jag är inte säker på om du kan höra, om jag inte hittar ditt öra
Om jag inte ditt öra hittar
Vet jag inte om jag skulle våga, ställa denna fråga.
För om du på mig tittar
Är jag dig så väldigt nära, nära dig min kära.
I orkanens öga är allt stilla, och jag mig rädd att förvilla
Bort från dig ut i stormen, långt bort från dig jag tappar formen.
I din mitt känns allt så rätt, så här långt bort är inte lätt.
Det ända jag känner är din vind, när den smeker min kind.
Dags för mig att ta min stav, och ut på resa ge mig av.
Jag måste iväg och få mitt svar, för det är så att detta jag inte klarar av
Hur kan du rufsa om mitt hår, detta jag inte förstår?

Paradiset

20191225

Paradiset

en inre kamp
syns bara när jag blundar
när öronen stängs ner
den yttre världen dimmas

en varm kropp
närhet på direkten
lockande konkret
med njutning mellan benen

har svårt att välja
ännu svårare kombinera
både vill och inte vill
sliter som en fisk på en krok

fast på det ena betet
men drömmer om inre närhet
mediterar i bönen
öppnar ögon och ören för det innersta

samvaro i friheten
lätthet i tankar av sinnesro
en lätt kropp omger min själ
älskar Fadern och Sonen genom den Helige Ande

det rycker till i kroppen
en känsla eller ett begär
kroppen blir tung
klämmer åt min själ

ett utlopp så tillfredsställande
utan själ så tomt
älskar inte
förlorar bara

kärleken finns kvar
Fader, Son och Ande
men sårad igen
vilsen och sargad

så små små sår
rymmer så oerhört lidande
avsaknaden från den Helige
en smärta så stor

en inre kamp
synlig för den som blundar
ser paradiset så nära
men släpper inte taget

Slaven

Slaven

Som sagan börjar- det var en gång- hey mister
Som du sa en gång- orden sitter fast- som klister

I alla fall känns det så när jag vill få dig att förstå

Vad sorgen handlar om   ding ding dong

För du är mister
Jag fast som klister

Försöker bryta en bana
Hissa min fana

Byta förlust mot seger
Som varje svart neger
För över femtio år sen fick göra
Nu ska du få höra

En svart man var en slav fick inte ställa krav
Med bojor natt som dag alltid liten och svag.
Herrarna med makten de bara ökar takten.
Mer slavar i sitt system matade med lön
Värre pengar än en piska nu hjälper ingen bön

Förr de ägde vår kropp
Nu de äger vårt hopp

Från att du är liten sätt du i skola
Åker du fast tvingas du att gola.
Tjalla på dig själv, erkänn dina synder
Alltid någon som över ditt liv förmynder

Snälla

20181201

Snälla

måste skriva, måste
annars tar den mig
ner i evigheten
ändlös smärta
utan slut, lidande efter lidande
sitter ihop
förvridna cirklar

kroppen värker
blöder redan
små sprickor
hostar trött
utmattat läte

inget var som förr
halvsanningar
vansinne förvridet i högmod
en förlorad orkester
jag har spelat för mig själv
underhållt

vaknar upp så sakta
fast längtar tillbaka
det var bättre förr
fast jag kunde inte stå kvar
medsvept i ögonblick
utkastad, jagade
trygghet blev en framgång
framgång blev en jakt
jakten fick vittring

min själ flyr undan
skriken om natten
blundar men hör ändå
kämpar emot
förlorar
omöjligt
kan inte besegra mig själv

så sjunger jag för dig
ber inte om något
bara skriker
som ett barn
vilsen i natten
finner ingen rättvisa i det
förtjänar det inte
men ändå

Som en pinne

20190714

Som en pinne

hoppressad
glödande
svidande

andnöd
andfådd
andan i halsen

eller under halsen
det verkar ha fastnat där
och fast sitter det, ordentligt

svart och mörkt
glödande röda ögon
slingrande svans

sura rapar
taskigt oljud
knappast befriande

all oro
samlad på ett ställe
älskar dig

saknar det som var
saknar mig
saknar dig

hann aldrig gråta
fick ingen chans
stoppade in min i någon annan

blandade tårar
äcklig cocktail
besk och bitter

spykänsla i munnen
sur saliv
spänd som en pinne

spänd som en pinne
fast på fel ställe
allt blev så väldigt fel

Så älskar jag dig

20171126

Så älskar jag dig

Så bunden
Bakbundna händer
Tejpade fötter
Huva över huvudet

Mördad för din skull
Ätit glödande kol för din skull
Tagit knivar för dig
Sparkad och slagen i ditt ställe

Älskat hat
Druckit lögn
Sugit i mig av hån och förakt
Allt för din skull

Som en liten blomma mitt i kriget
Bakom mina kupade händer
Skyddad av min själ
Höll jag dig bortom allt

Ändå har jag alltid hatat dig
Ilska är din röst
Vrede dina tankar
Falska dina handlingar

Förvriden framgång
En falsk perfektionist
Tragisk din medicin
Ändå drack jag till sista droppen

Bakom alla andra
Hemskare än du
Som spindeln i nätet
Gömd i skuggorna

Du bussade hunden på mig
Du lät händerna krama min hals
Sen stod du och log
Tröstade med andra sidan av handen

Giftiga ord
i vackert inslagna paket
Rosetter av guld
Gömmer falska löften

Jag trodde dig
Jag älskade dig
Du gav mig all din fruktan
Du lät någon annan ge mig ditt hat

Än idag
Ett svärd i din hand
Genomborrat mitt hjärta
Ett svärd som ingen annan ser

Än idag
Sårad igen i sår som aldrig läker
Hatad av guldkantade ”ha-den-äran-kort”
Slaktad av tankar som ligger i luften

Obetydlig är du
Liten och svag
Uppför dig alltid rätt
Tvättar din giftiga tunga

Väser i örat
Små ord som ingen hör
Viskar lögner för dig själv
Besvärjelser kastar skuggor

Obetydlig och svag
Men stor och stark i smärtan
Kraftfull och listig i lögnen
En mästare i osynlig dialog

Du äger mig
Köpt och såld är min själ
Rustningar gör ingen nytta
Svärdet delar inte på mörkret

Uppfläkt
Sprättad
Urbenad
Ligger jag här

Lika död som levande
Förvirrad i takt med hjärtslagen
Hat som förbittrar min själ
Det blir min död

Jag älskar dig
Inte med förstånd
Djupare än min vilja når
Så älskar jag dig

Till Mamma

Sökandet

1996

Sökandet

Så som svalan seglar genom luften,
på jakt efter näring.
Som svalan kliver jag fram genom livet,
suktande efter energi.
Uppleva och förstå,
allt som gör mig större.
En ständig hunger på kunskap driver mig fram genom livets mysterier.
Samla mer,
fler och större upplevelser.
I sökandet är vi alla lika,
fast mönstret skiljer sig åt i oändlighet.
Nya insikter leder till förståelse.
Förståelse för oss själva och därmed medkänsla för andra.
Vi korsar våra vägar,
ger och får.
Även om vi ibland tar mer än vi får.
I min kamp mot min svaghet har jag ljuset som ledstjärna.
När det onda blir till gott och tvärt om så finns bara färgerna kvar.
Ljuset innehåller allt.
Bit för bit äter jag mig genom livet.
Svävar fram på varma vindar som livet bjuder mig att färdas på.
Likt svalan följer jag medvind för att helt byta riktning och flaxa med vingarna för att färdas på andra vindar som kanske bär ändå längre bort.
För någonstans där borta finns gränsen och den gränsen är mitt mål.

Tills du kommer och väcker mig

20161217

Tills du kommer och väcker mig

Det var en grå dag i november, för rätt så länge sen.
Jag hade suttit och oroat mig för dig hela natten.
Natten hade blivit morgon, och nu var det dag.
Som grå aska i en askopp full av Marlborofimpar,
så gråa var tankarna jag hade om dig. Tungt.
Tungt.
Väldigt tunga tankar är hatet att bära.
Inpackade i bitterhet så är de som bly, blygrå.
Hela huvudet fyllt av bittra mörka tankar.
Det var en sån där grå dag utan färger.
Till och med mitt hjärta började mörkna,
små kranskärl grånade till och drog ihop sig.
Då gjorde det ont.

Det gjorde ont att hata dig, ont i mig.

Du sårade mig, jag tog kniven från din hand,
jag fortsatte hacka, hacka och hacka.

Till vilken nytta skadade jag mig själv?!

Jag kastade mig långt bort, jag kastade mig själv.
Jag kastade mig själv rakt in i nästa dag.

Tunga bolster la sig som en famn runt min slitna kropp.
Efter den långa vilan gick jag upp, tittade in i mitt bröst.
Köttfärs.
Mitt hjärta var köttfärs.
Det var så länge sen, jag mins det knappt, jag tror det var igår.

Sen trillade jag omkull, somnade igen, somnade om.
För trött för att hata, för ledsen att vara bitter.
Allt rann av.
Och vart tog jag vägen?

Jag ser mig om, men vänder mig om lika fort.
Orkar inte minnas, vill inte se mer, för trött, så trött.

Ihopkurad ligger jag stilla, ligger så still att allt läker ihop.
Min värld helas, allt landar och hamnar på plats.
Jag slutar oroa mig för dig, jag slutar oroa mig för mig.
Det blir så mycket lättare att andas.
Det kommer färg tillbaka till världen, lyktor tänds.
Ljuset sprider sig runt min kropp och även inom mig,
jag somnar om, fortfarande trött, sliten och trött.

Jag tänker sova tills du kommer och väcker mig.

Varför ska det vara så svårt?

20161217

Varför ska det vara så svårt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad var det som gick så fel?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag bara få glömma allt och bara vara nöjd med inget?
Så många frågor som ekar i mig.

Varför ska det vara så svårt?
Jag är trött, måste bara få sova, måste få sova, så väldigt trött.
Jag har tänkt på dig för många gånger, det börjar bli slitet.
Vad kan jag göra annorlunda?

Varför ska det vara så svårt?
Be dig dra åt skogen, be dig sätta dig ute i kylan och skämmas.
Det går inte, jag hinner sakna dig innan jag hinner öppna munnen.
Kan jag vara arg på dig då? Vågar jag det?
Vad är det med dig som är så läskigt?

Varför ska det vara så svårt?
Vad är det för känslor i mig som skrämmer så?
Skrämmer jag dig på samma sätt?
Jag vill längta, men om du inte kommer så gör det ont.
Är jag bara rädd och feg, vad är det här för trams?
Jag har redan släppt dig, kan jag släppa mig själv?

Varför ska det vara så svårt?
Kan jag inte bara ge upp mig själv, ge upp alla krav och förväntningar.
Kommer du hit snart? kryper ner hos mig så jag får hålla om dig.
Vågar jag inte älska först? Är jag rädd att du ska vara som jag?
Är jag rädd att du ska vara ond på mig så som jag varit ond på dig?
Jag förlåter dig om du förlåter mig, jag förlåter dig först.
Jag älskar dig först, jag älskar dig oavsett, jag älskar dig för kärleks skull.

Varför?

2001-07-30

Varför?

Det är mycket som snurrar som svalor efter mygg.
Frågor i mitt huvud som jagar frigörelse.
Jag frågar mig varför du är som du är.
Om det som du gör bara är till besvär,
eller om det är jag som har svårt att ta emot,
de läxor du lär ut.
Med sparkar och slag lär du ut denna lag.
Att den som är liten och klen får gå till frälsningsarmen.
Men är då du stor och stark, redo för Folketspark?
Eller en ändå mindre lort, som slaknar så fort.
Detta är frågor jag jagar som mygg. Söker svar, för att bli trygg.
Men ju mer jag frågar ju mer jag förlorar.
Jag frågar och undrar men blir bara yr.
Jag kommer då fram till att sluta fråga.
Det finns inget svar som kan ge mig ro,
bara nya frågeställningar som får mig att tro.
Tro är inget jag vill göra
Svar är inget ja kan få
Men frågan är fri som luften
Jag svingar mig ut som en svala ändå.

Vem kan man skylla på?

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?

Vågar fråga

20161105

Vågar fråga

Det gör så ont att hata dig
Jag har inget skydd mot dig
Ingen kontroll över dig

Jag kan inte förstå mycket
Jag kan inte längta mer
Jag kan inte stå ut

Känslor som rör sig som iglar under huden
I magen finns en djup grop med kryp
Det kryper och det gör ont långt in, långt in

Varför ska jag stå ut
Varför ska jag längta
Varför ska jag förstå

Mitt huvud rymmen inte min själ
Var vi två kroppar som skulle bli en själ
Eller var det bara jag som hade en förvirrad själ

Det finns plats för så mycket skit i mitt huvud
Men så lite, typ ingen, plats för det goda
Det som skulle komma ur mitt inre hålls kvar

Godis har tröstat mig, dåligt
Glass försökte samma sak, dåligt
Jag höll mig sysselsatt, det fungerade dåligt

Hat är det enda som inte gör ont
Hat är det enda jag inte har
Hat är det jag inte vill

Så jag fortsätter brottas med det som inte går
Lider i mitt eget helvete, ställer dumma frågor
Förvånas över dumheten, i min egna svar

Det är ingen dum idé att skämmas lite grann
Det är bra att backa tillbaka
Det är gott att tiga, det lönar sig som guld

Jag har en så dum fråga
Vill inte veta, bara fråga
Hoppas på svaret, vågar fråga

Älskade mamma

20180918

Älskade mamma

Jag älskar dig

Du älskar mig inte
fast jag tror att du gör det

Du älskar mig ibland
då och då
när tid finns över och ditt hjärta fått ro

Vakar, spanar, spejar
hoppas, längtar, behöver
men inte idag
kanske en annan gång

Han är hemma
som du har bjudit in
mannen som älskar dig, ibland
då och då
när tid finns över och hans hjärta fått ro

Han är hemma
igår var vi ensamma
när han slog mig
var det ingen annan som såg
hatets klor slet i min kropp
sorgens blod färgade min själ

Jag älskar dig av hela mitt hjärta
för mig finns bara du, älskade mamma
jag ler men sorgen drar mina mungipor
åt fel håll
jag är alltid åt fel håll
kan inte förstå de slag jag får, den smärta jag bär
försöker le, vara som jag var förr

Du lovar mig kärlek, älskade mamma
jag öppnar mitt hjärta igen
en kram värmer så skönt, älskade mamma
stöter bort dig
kastar mig, kastar långt bort
kan inte se dina ögon
svärtan har trängt in, penetrerat min själ
genomborrad av ondska och hat

Han är hemma
tar mitt ansikte i sin hand, klämmer
hårt
jag gråter inte
det gör inte ont längre
sorgen rinner genom hålet
ut och bort, genom avgrunden
min själ
förlorad själ

Jag ser dig inte längre
du är här, men jag ser inte
bara svart
du lovade att älska
om jag älskade honom
han som du behöver
jag älskar
ger min själ, ger min kropp
slagen av hans hat
knockad av förakt

Jag älskar dig med trasigt hjärta
du kanske inte älskar mig längre
fast du tror att du gör det
du älskar mig ibland
då och då
när tid finns över och ditt hjärta får ro
lever i lögnen, behöver
han som är hemma
som du har bjudit in
som slår när ingen ser
som jag älskar för din skull