20181115
Önskade mer
skriker så högt jag vågar
det hörs ingenting
jag vågar intet
alla ler mot mig
dåren som lämnades kvar
ensam i min strävan
ensam än
hjälpen kommer långt bort ifrån
når fram ibland
svälter i ensamhet
vågar inte skrika
vågar inte tro
på mig själv
själv måste jag trösta
mitt inre ensamma
barn
skriker smärtsamt tyst
förstår inte varför
det känns så fel
alla säger det är rätt
tror jag på er så dör jag
lyssnar jag inåt
får jag leva ensam
ingen älskade
hatade istället
överlevde ändå
älskad idag
av andra
såren plågar dem
kan inte förklara
förstår inte själv
sörjer er smärta
jag bar med mig
orättvist
livet tar och livet ger
jag önskade så mycket mer
