Kategoriarkiv: Harmoni

2019, Andlighet, Barn, Frihet, Gemenskap, Gud, Harmoni, Kärlek, Liv, Tillit, Tro, Tröst, Trygghet, Vackert

Annorlunda

Lämna en kommentar

20190924

Annorlunda

det känns annorlunda
när det inte gör ont
bara lite smärta här och där
som ebbar ut
även det rinner av

varför tog du sån tid på dig
jag har väntat så länge
längtat efter dig
som jag inte riktigt trodde fanns
men hoppades

får jag vara med dig
nära, i din famn
kan du hålla mig
ömt och hårt
andas ut djupt och långsamt

hemmavid
den djupa känslan
rotad i myllan
näring från evigheten
underjordiska strömmar

här stannar jag kvar
jag vet att jag måst gå
någon gång men inte just nu
bara vara i allt som du är
så slappnar jag av

drömmer mig bort
fast drömmen tar mig tillbaka
en plats där allt började
tillbaka till dig
vacker i stillheten

så enkelt
vansinnigt enkelt
därför går de flesta förbi
ett helt liv utan mening
en död utan slut

här ligger jag
en annan sorts evighet
där allting började
föds jag på nytt
det känns annorlunda

1995, Dröm, Harmoni, Längtan, Natur

Den lilla kullen

Lämna en kommentar

1995

Den lilla kullen

Tänk dig en sommaräng.
En sommaräng med ett par betande kor.
Alldeles bredvid den gröna ängen med alla blommor rinner en bäck nedför en liten kulle.
Tänk dig att ligga mjukt i gräset med huvudet på en tuva,
se en gul citronfjäril dansa på den blå himlen.
Himlen med de bomullsmjuka små vita molnen.
Tänk dig alla dofter som strömmar ut från den omgivande skogen.
Alla de små ljuden som blir till en melodi.
Det porlande vattnet,
fåglarnas kvitter,
den sakta svalkande brisen i björkarnas tunga kronor.
Det lugna sövande ljudet från de idisslande korna.
Tänk dig en tupplur i den sommaren.

Till mormor från Andreas

Dröm, Harmoni

Den trygga natten

Lämna en kommentar

1997

Den trygga natten

Tankarna faller likt snöflingor.
Sakta gungar de ned mot marken och bildar ett täcke mjukt som bomull.
Natten sveper in över marken och lägger sitt svarta mörker kring allt levande.
På samma sätt omfamnar även natten alla tankar och låter oss falla i sömn.
Vinternatten är drömmarnas natt.
Om månen kunde uttala ord skulle de säkert vara de ömmaste orden,
ord som; god och natt.
I stället för ord så sjunger månen sin sång i form av vinden som susar genom träden.
Jorden vilar och så gör vi.
I nattens skugga ryms endast tystnad och kanske ett par toner från månens stilla vindsvepande melodi i trädtopparna.

2018, Dröm, Glädje, Harmoni, Hopplöshet, Smärta

Drömmen

Lämna en kommentar

20181128

Drömmen

kristallklart vatten
du ler tillbaka
vi simmar tillsammans
under ytan är det så tyst
fyllt av andra ljud
vi två, under solen
tillsammans

det glittrande vattnet
ovan
fast vi simmar i
vågor bryter ytan
följer en ström
det går fort
snabbt framåt
vi glider, lätt

glädjen sköljer inombords
vågorna följer drömmen
verkligheten drar
tar tag i mig
du försvinner
bort

jag är tillbaka
du är borta

rummet är mörkt
en lukt, främmande
viktlösheten ersatt
tungt bröst
andetagen smärtar
ansiktet stramar
ensam

smärtan är kvar
den gamle vännen ler
invid sängkanten
står där och väntar
mina drömmar suddas ut
bleknar i mörkret
sugs upp
sängkamraten tar ett grepp

allt är som vanligt igen
samma gamla plåga
glåmiga blickar
trötta lemmar
jag hade en dröm

2019, Acceptans, Ensamhet, Frigörelse, Harmoni, Kapitulation, Kärlek, Mod, Rebel, Sanning, Smärta, Sorg, Styrka, Tacksamhet, Tillit, Tomhet, Tro, Trygghet

Du förstår väl vart vi är på väg

Lämna en kommentar

20190805

Du förstår väl vart vi är på väg

en flod flyter fram
ringlandes sakta
mot evigheten
havet som slukar allt

spindelnät som klibbar
sprattlar sig loss
för att fastna mer
maktlös utsträckt

från håll
det stora perspektivet
allt ser litet ut
passar inte ihop

du förstår väl vart vi är på väg
världen kommer hata oss
korsfästa
älskade av fler

smal är vägen
som smalnar av vart efter
tjäna i litet, tjäna i stort
du förstår väl vart vi är på väg

när allt känt förflutit
och allt väntat uppgett
kryper nuet fram
sjunger sin sakta melodi

öron hör inte
händer kan inte känna
ögon ser inte
anden suckar tungt i själen

gjorde det ont förr
glöm det
ta fram tårarna
hjälp mig besjunga

du förstår väl vart vi är på väg
uppslukade av allt
sakta sakta
tiden lämnar vi bakom oss

en dag försvinner
vägen smalnar av
natten blir till ljus
drömmar suddas ut

hjärtat brister
vackert töms livet ut
tårar strömmar
du förstår väl vart vi är på väg

2019, Frihet, Harmoni, Kärlek, Lycka, Säker, Vila

En dag

Lämna en kommentar

20190913

En dag

utrotningshotad flyktig förgängelse
bortrövad försvunnen mytomspunnen
trodde för evigt att mörkret gjort entré
aldrig mer skulle kärleken spira
mitt hjärta

en skog av lögner
grenar som piskade dag som natt
törne rev och slet upp min hud
irrat omkring naken, täckt av levrat blod
en dag ljuset

en dag i ljuset
omfamnad av värme
så sjönk jag ihop
blev liten i din famn
en dag

1995, Äventyr, Dröm, Frigörelse, Frihet, Harmoni, Liv, Lycka, Sanning, Skönhet, Tänkvärt, Trygghet

En fästning av illusioner

2 kommentarer

1995

En fästning av illusioner

Ett slott.
Det skulle bli ett slott, ett stort praktfullt slott.
Ett slott med många salar.
Varje sal med sin egen stil, sin egen ton.
Eller varför inte en egen färg.
En egen färg.
Och massor av hyllor, hyllor och krokar.
Hela väggarna prydda av saker som hänger på hängare eller krokar.
Saker från alla jordens hörn.
Ett stort museum,
det skulle bli som ett stort museum fyllt av märkliga och beundransfulla pjäser.
Tavlor, pipor, foton, handarbeten och alla möjliga förundransvärda föremål.
En hel vägg som en stor bioduk med en stor soffa att lägga upp benen i.
Där skulle man kunna sitta och se på de bästa sekvenserna ur livet.
Återuppleva, spola tillbaka och pausa.
Och slottet skulle vara fyllt av gröna växter,
stora grönskande växter med stora färgglada blommor.
Jag letade och letade men hittade inget slott som passade och tro mig jag letade, Paris, New York, Stockholm, Amsterdam, Reykjavik, Istanbul och Sidney men ingenstans hittade jag ett ställe som passade.
När jag slutat leta så satte jag mig ned, j
ag bara satte mig rakt upp och ned.
Och efter att jag suttit ett tag så började jag se var jag var någonstans.
Jag satt ett tag och började plötsligt förstå var jag befann mig.
Jag reste mig upp och började se mig omkring.
Åt varje håll jag tittade såg jag något nytt,
en otrolig djuphet i väggarna,
en tredimensionell tavelklädd vägg,
jag kunde inte se mig mätt på väggarna men rörde ändå blicken uppåt, upp mot taket.
Det var som av tusen färger ett skiftande hav av färger,
det var taket.
Och små stigar överallt.
Livets små stigar,
det var bara att följa en stig och ville jag stanna var det bara att stanna och ville jag backa och byta stig så var det också alldeles lätt.
Och så mycket blommor,
så väldigt mycket blommar och grönt.
Jag hade äntligen hittat mitt slott.
Jag satte mig ned igen och lät blicken vandra från det ena föremålet till det andra.
Jag hade hittat mitt slott.
Och däri, mitt oändliga museum.
Det är så skönt att vara i skogen.

Bön, Harmoni, Tro, Trygghet

Himmel eller helvete

Lämna en kommentar

2001-01-06

Himmel eller helvete

Du säger att jag tror för mycket,
att jag inte tar ansvar och överlåter livet åt Gud.
Jag ber dig.
Sätt dig på en sten och gör inget med livet,
och du skall se att efter en vecka har mer hänt i ditt liv än någon annan vecka i ditt liv.
Låt herren ge dig vägledning och du skall finna tao.
Den som strövar och söker går förbi.
Den som sliter för att få ihop något har redan tappat allt.
I stillheten finns lugnet,
i lugnet finns friden,
i friden finns tao,
i tao finns Gud,
i Gud finns livet,
i livet finns jag,
i mig finns du,
i dig finns allt,
i allt finns allt.
Vi hör samman, allt som existerar,
alla rymdens små partiklar är i minsta detalj lika.
Vi får vår plats av Gud vår herre och vägen är tao.
Universum är ett livets skådespel.
Den som är stilla får se och uppleva oändligheten, leva för alltid.
Den som stressar suddas ut och tillintetgörs, för alltid.
Livet är bara en del av livet, om man vill.
Vill man inte så slipper man.
Eller får inte,
det beror på hur man vill se det.

1995, Berättelse, Dröm, Harmoni, Kärlek, Längtan

Ledd av stjärnorna

Lämna en kommentar

1995

Ledd av stjärnorna

Det var länge sedan som kärleken flög fritt i luften.
Ett visst sus hade väl alltid legat på lur i periferin,
men en storhet,
en helhet,
det var länge sedan,
allt för länge.
Iskall vinternatt med en stjärnhimmel så klar och gnistrande som det bara är möjligt i januari.
Det gnistrar i skaren från månens vita klara sken.
Alldeles stilla och tyst förutom stegen som bryter tystnaden,
när de tränger genom skaren med ett kristalliknande knaster.
Varje andetag blir till ett moln som ligger stilla i den kalla natten.
På väg till,
eller bort ifrån.
De rimfrostiga kala björkarna i skogsbrynet bryr sig föga om denne nattvandrares mål.
En fast blick säger mer än de frusna träden.
Dessa ögon som ser ut över fältet är målmedvetna,
fast beslutna att nå platsen där kärleken svävar fritt i luften.
Ser nu rakt fram som frusna i ett ögonblick fyllt av längtan.
Söker de över landskapet och siktar in sig på ett mål långt borta.
Ju närmare målet ju starkare blir susandet,
tills det övergår till ett surrande som stiger till skyn,
och flyter fritt omkring,
på platsen som kallas för kärlek.

Harmoni, Kärlek

Likhetens skillnad

Lämna en kommentar

1999

Likhetens skillnad

Vi sitter bredvid varandra när solen går upp.
Vi satt där långt innan solen gick ner.
På samma sätt som du, ser jag ljuset jaga in skuggorna i de hålor de kom från.
På samma sätt som du, ser jag alla världens blommor vända sig mot solen och buga.
Tillsammans känner vi dofterna som frigjorts av solens strålar, dofterna som stiger från den silverskimrande daggtäckta marken.
På samma sätt som du, fascineras jag av storheten, helheten, hur de små detaljerna bildar denna perfekta soluppgång.
Vi känner så lika, vi upplever samma sak, vi beundrar på samma sätt.
Vi är så lika varann där vi sitter i gräset.
Men ändå så olika, inte på ytan och inte i djupet. Men någonstans däremellan.
Någonstans där tankar tar form.
Du tänker på bladen, hur fulla med liv de är.
Jag tänker på molnen, hur de liknar stora trötta gubbar som snart ska sova.
Vi tänker så olika, men känner solens varma strålar värma upp dagen och skänka liv åt allt levande, vi känner på samma sätt hur behagligt det är att väckas av solen.
Det känns så skönt att dela denna morgon med dig för jag vet att vi tänker så olika så att när jag tänker på dig, då tänker du på mig.

2019, Frihet, Glädje, Harmoni, Vackert

O-fas

Lämna en kommentar

20190210

O-fas

Det våras,
för vem då? sa du
räven smyger runt hönsgården
uppskrämda fjäderfän
tillika på helspänn

Sen kommer sommaren
men inte överallt samtidigt väl? sa du
åkrarna ligger under myllan
i väntan på plogens skära
en dovare doft från i fjol

Hösten brinner
menar du alla löven? sa du
lekande fötter vid strandkanten
skratt som stänker
skänker; glädje till barnen

Vintern har bitit sig fast
vem blev biten? sa du
löv med frostkant
en krona pryder marken
guld, rubiner, glittrar bakom diamanter

1999, Förändring, Frigörelse, Gemenskap, Harmoni, Skönhet, Tillit, Trygghet

Resan

Lämna en kommentar

1999

Resan

Allt blev svart.
Inte svart som när det är mörkt,
utan ett intensivt uppslukande svart.
Det var svart en stund.
Det var som om det susade en vind,
varken varm eller kall, helt ljudlöst.
Så kom ljuset.
Inte bländande,
ingen tunnel,
bara samma känsla av susande,
helt ljudlöst.
Ändå fanns det en känsla av att det gick väldigt fort,
som om man flög i ljusets hastighet.
Sedan blev det varken ljust eller mörkt.
Det blev ingenting och samtidigt var det allt.
Det var inte något som finns här,
det var en känsla, en stor gemensamhet,
en evighet av njutning.
I början som ljudlösa röster som fick mig att känna mig som hemma.
Det var här allt skulle sluta utan slut.
Sedan så övergick allt till att bli något som är så stort att det inte finns ord att förklara med.
Det var det stora medvetandet eller kanske den härliga evigheten.
Där i den stora evigheten skapades nya liv och nya krafter tog form.
Allt var väldigt mäktigt,
väldigt välkomnande och mycket härligt.
Det fanns inga känslor,
inga missförstånd,
inga komplikationer.
Bara ett stort evigt medvetande.
Det var här livet började.

2018, Dröm, Harmoni, Nonsens, Skönhet

Rosa

Lämna en kommentar

20180610

Rosa

så vandrade spensliga ben på höga höjder
vinglande förbi högt och snabbt
rosa leder och ben

det var en tidig morgon
eller en väldigt sen natt

slumrandes utnött
trött i dvalan
i fantasin vacklade de förbi

eller var det något som verkligen var?
där, fast just då var nu

ingenting fick mig att minnas
aldrig har jag sett sånt förut
så höga och smala
och rosa

ingenting blev någonting
allt som fanns vandrade förbi
långa styltor
svajande gungande gång

kvar satt jag, solen höll mig uppe än
midsommar
en rosa himmel

inte riktigt riktig
fast ändå helt med

fantasin möter sin egen dröm
fram träder långhals och långben
fladdrande blick, trötta ögon

så ser jag på himlen
ser bortom de långa benen som svajat förbi
molnen leker med rymden som palett
solens strålar skär genom gryningen

och jag gör den alldeles skär

1996, Barn, Dröm, Glädje, Harmoni, Kärlek, Längtan, Lek, Liv, Lycka, Trygghet

Smultronstråt

Lämna en kommentar

1996

Smultronstråt

Ett smultron,
ett smultron till och ytterligare ett smultron.
Det lilla barnet ligger på ängen med ett grässtrå i handen.
Den lilla pojken som ligger i gräset och trär smultron på sitt strå,
ska han ge bort det?
kanske till mamma? fast dagen är så lång,
hinner plocka fler.
Ett efter ett glidet smultronen av stråt och faller med ett välsmakande belåtet ljud ned i munnen på den lilla pojken.
Precis som båtar på en flod som stupar hejdlöst nedför ett vattenfall.
Det ljusa lätta håret rör sig stilla utav en vaggande rörelse från vinden.
Det är så vackert bland alla prästkragar och klöver,
de små blåa klockorna som dansar på ängens kant spelar en ljudlös melodi,
en melodi som handlar om vatten.
Friskt och fullt av liv,
svalkande bäckvatten.
Lika snabbt som det porlande vattnet i bäcken rinner iväg,
lika snabbt går tiden.
Det var så länge sedan jag låg där med smultronen,
men jag kan fortfarande höra de blå klockornas ljudlösa sommarmelodi.

Till Mamma från Andreas

2019, Andlighet, Barn, Harmoni, Kärlek, Kraft, Lek, Liv, Lycka, Vackert

Stjärnstoft

2 kommentarer

20190805

Stjärnstoft

i stillheten är det så enkelt
tankar rör knappt världen
snabbare än ljuset
rör jag mig i fantasin

sen rullar morgonen in
ljuset snabbare än ljuden
dofterna kommer sen
sist känslorna

den döende kroppen
påfrestande
utmanar evigheten
gravitation stretar emot

blundar igen
en värld på insidan
möter det förgängliga
sjunker ner i en utandning

andas in
en bön tar form
låter den komma
stretar inte emot

inga tankar har värde längre
kroppen skriker till
känslor rusar rakt igenom
lämnar plats

evigheten möter upp
sjunger tillsammans
som ett, fast två
jag är

att jag är
så enkelt i stillheten
världen rör knappt tanken
fantasin rör mig

morgonen väcker de mina
ljud som vittnar om känslor
kroppar som växer
barnen

frukost av flingor och bröd
fast suktar så mycket mer
stjärnstoft
jag är

kroppar svekfullt allvarliga
var och en i sitt eget
ändå hungrar de
stjärnstoft

stillheten gör det enkelt
tankar som rör världen
snabbare än ljuset
formar med min fantasi

Glädje, Harmoni, Tro

Tacka både för lycka och olycka

Lämna en kommentar

Tacka både för lycka och olycka

Jag är aska på marken efter ett bål.
Jag är huvudet i korgen.
Jag är den platte efter ångvälten.
Jag är den mördade på bakgården.
Jag är den dränkta på sjöbotten.
Ändå lever jag.
Jag har gått igenom många av helvetes plågor ändå är jag inte död.
För jag var aldrig ensam, är aldrig ensam.
Gud är min vän för jag är vän med Gud.
Det som är svårt härdar.
Det som är lätt förhärligar.
Det skall blandas och flätas.
Gud är stark i både skratt och gråt.
Den som bara söker Gud i sorgen missar Guds härlighet.
Den som söker Gud i lyckan söker inte Gud.
Den som inte söker lyckan men är lycklig han står nära Gud.
Jag är dikten som doftar parfym.
Jag är resan som ges till den älskade.
Jag är blicken som dröjer sig kvar.
Jag är hjärtat som bultar i bröstet.
Jag är aldrig ensam för jag delar både min sorg och glädje med Gud.

2019, Gud, Harmoni, Lycka, Natur, Paradiset, Skönhet, Tacksamhet

Tacksam

Lämna en kommentar

20190620

Tacksam

välbekanta strålar glider sakta
genom dimman
dansar mellan löven
fångas i daggen

hög himmel hälsar gryningen
ett ljust töcken
djup fuktig natt sträcker sig
möter solen och förgås

skogen börjar sjunga
först en, sen flera
eviga melodier
blandas till symfoni

ljuset tar över världen
sången stegrar med morgonen
dofter virvlar från skogen djup
blommor sträcker sina blad

ett vittne
ser ljuset
hör ljuden
känner dofter

mitt i skapelsen
till Hans avbild
ibland förstår jag
tacksam

2016, Förändring, Förlåtelse, Förvirring, Frigörelse, Harmoni, Kärlek, Maktlöshet, Smärta, Tröst

Vem kan man skylla på?

Lämna en kommentar

20161216

Vem kan man skylla på?

Jag torkar sanden ur mina ögon, vinden har murat igen mitt fönster mot världen.
Återigen har dina stormar försatt mig i knipa då jag inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när jag försöker få synen tillbaka, jag skyller på dig.
Vem skulle jag annars skylla på?

Några liter tårar senare så har allt grus tvättats bort och jag kan se igen.

Jag ser på dig, med nya ögon
Tårar från mitt hjärtas djupaste brunn har tvättat dig ren.

Visst gjorde det ont, visst stormade det på riktigt, visst gjorde du mig illa.
Ska jag även skylla på mig?
Eller går det att gå vidare utan att skylla på någon alls?
Ibland blåser det upp till storm, kan jag leva med det?
Eller ska jag gömma mig i en grotta för evigt? undangömd från stormar.

Jag ser på dig, allt är stilla, du är vacker, du är skön. Du ler så harmoniskt.
Ler du mot mig? eller är du bara glad? Glad i dig själv.
Kanske var du rädd i dig själv?
Kanske var du arg i dig själv?

Jag ser med klara ögon, utan sand, utan storm.
Jag kommer ur mig själv.
Jag får insikt i mig själv.
När stormen lagt sig i mig så ser jag dig.

Varför gick jag in i stormen, varför gick jag in i dig?
Varför fick du inte storma i fred? Kasta din sand högt och lågt.

Jag är trött, en lång dag, en lång natt, en lång dag. En stormig dag.
Jag kurar ihop mig, under filten får jag vila. Stilla och skön är skymningen.
Jag låter dig vara, du är som vinden, blåser det upp så har jag min filt.
Nu är det stilla, men jag vilar ändå, jag är trött, det svider än i ögonen.

Du ler och jag ser att du drömmer. Du får låna min filt, det blir kallt om natten.
Själv går jag ut i det mörka okända, en vind nalkas, väntar på att släppas lös.
Det bubblar inombords, marken darrar och sanden förs upp i luften av strömmarna.

Jag står ensam, ingen ser mig, ingen kan få sand i ögonen. Jag släpper allt…

Stormen vrålar skoningslöst och vinden sliter tag i allt som sitter löst.
En filt fladdrar förbi.
Där står du.

Du torkar sanden ur dina ögon, vinden har murat igen ditt fönster mot världen.
Återigen har mina stormar försatt dig i knipa då du inte sökte skydd i tid.
Det svider och gör ont när du försöker få synen tillbaka, du skyller på mig.
Vem skulle du annars skylla på?